”Jag glömmer aldrig
stödet jag fick ”

Trafikpolisen Kennerth Mårtensson fälldes mot sitt nekande för misshandel och fick sparken. För Polistidningen berättar han om hur livet ställdes på ända.

Trafikpolisen Kennerth Mårtensson fälldes mot sitt nekande för misshandel och fick sparken. För Polistidningen berättar han om hur livet ställdes på ända.

Första gången jag såg Kennerth Mårtensson var under förhandlingarna i Arbetsdomstolen (AD). Då verkade han spänd – förklarligt med tanke på att det handlade om finalspelet om hans yrkesliv. Rätten stod i begrepp att pröva om Polisens ansvarsnämnd, Pan, handlat korrekt som beslutat om omedelbart avsked på grund av misshandel av normalgraden. I pausen bestämde vi att vi skulle höras vid för en intervju, förutsatt att AD:s dom skulle ge Kennerth arbetet tillbaka. Så blev det inte, och det kom aldrig något samtal från honom.
– Jag mådde helt enkelt för dåligt, så fruktansvärt att jag inte kunde prata med någon. Jag är ju gift och har två barn och barnbarn, men utan dem skulle jag nog ha avslutat allt på egen hand.

När han nu beskriver sin känsla tar han avstamp dels i frustrationen över att inte bli trodd, dels i upplevelsen att det rättssamhälle som han tjänat under ett helt arbetsliv inte fungerade så väl som han alltid utgått ifrån.

– Numera litar jag inte på åklagare, domare och höga polischefer. Vid ett tillfälle gick jag till en psykolog som skickade hem mig efter 30 minuter med orden: ”du reagerar helt normalt”.

Det har gått åtta år när jag nu träffar Kennerth igen. Vi sitter vid köksbordet i hans välordnade villa utanför Åhus. Hit flyttade familjen under den turbulenta tiden, han säger något om att glädjen över det nybyggda, havsutsikten och nystarten grumlades. Framför oss står det framdukat kaffe, sill, räkröra, ägg och bröd. Kennerth är sig lik från minnesbilden daterad den där gången i domstolen, en till synes obruten 72-åring.

Samtidigt är det bitterheten han återkommer till. Följderna av ingripandet mot två unga biltjuvar förändrade inte bara Kennerths liv utan hela hans familjs situation. Föraren var nära att köra på Kennerths kollega. Ett kortvarigt efterföljande slutade med att ungdomarna kraschade in i en trave med nyss fällda stockar. Båda klarade sig med smärre blessyrer, men på stationen anmälde den ena biltjuven att ett av såren kom sig av att Kennerth skulle ha slagit honom i huvudet med sin ficklampa – ett påstående som den andra pojken sedan skulle styrka i sina vittnesmål. Ynglingarna hävdade att de hela tiden under färden använt bilbälten.
– Varken jag eller min kollega tog det så hårt. Det var ett rutiningripande och i mina ögon handlade det om en typisk okynnesanmälan. Jag var inte ett dugg orolig över utgången.

Kennerth var då 59 år och närmade sig milstolpen – 40 års prickfri tjänst som polis. Och till en början verkade det som om han i lugn och ro skulle hinna gå i pension innan anklagelserna mot honom prövades, eftersom de rättsliga kvarnarna malde i så makligt tempo. Först ett och ett halvt år efter kraschen prövades fallet av tingsrätten i Ystad. Till dess hade Kennerth Mårtensson kunnat fortsätta att arbeta som vanligt och bland annat varit instruktör på fyra mc-kurser i Stockholm.

Han minns att han fyllde år dagen efter datumet då han fick domen.
– Lite hade jag i bakhuvudet att det skulle kunna vara en fin födelsedagspresent att frias, men ärligt talat funderade jag inte så mycket över utslaget. Jag kände mig säker.

Då klockan slog tolv ringde han till receptionen och efter ett tag kom en kvinna tillbaka till telefonluren och berättade att polismannen Kennerth Mårtensson fällts för misshandel av normalgraden. Straffet blev villkorlig dom – eftersom han riskerade att avskedas. Dessutom måste han betala skadestånd om 17 000 kronor samt ungdomarnas advokatkostnader på 70000 kronor.

Snart har det gått ett decennium sedan han fick beskedet, men fortfarande är det ingen lätt sak att prata om. Kennerth reser sig och går en runda. Hämtar pärmar och papper som rör hans fall.
– Först trodde jag att jag att jag hörde fel. Jag var tvungen att få informationen upprepad för mig och ibland är det som om den fortfarande inte sjunkit in riktigt.

Omedelbart efter domen fick Kennerth besked om att han inte längre fick bära uniform. Men dåvarande länspolismästare i Skåne, Anders Danielsson, undertecknade ett undantag som gav Kennerth möjlighet att se ut som en polis då han verkade som instruktör.
– För övrigt blev det mest kaffekokning för mig. Cheferna hade förtroende för mig så att jag fick behålla tjänstevapnet, men paradoxalt nog inte uppträda i uniform.

Inför hovrättens prövning av saken var Kennerth Mårtensson trots allt inte speciellt orolig. Han berättar att han var övertygad om att domen skulle ändras. Men förhandlingen beskriver han som en obehaglig upplevelse och nämner bland annat att han upplevde det som om åklagaren hånade honom.

Dagen då domen meddelades visade kollegorna sitt stöd och i samband med en utryckningsförarutbildning lade de om rutten. När de 13 fordonen närmade sig Malmö och hovrätten förstod Kennerth att arbetskamraterna bestämt sig för att inte lämna honom ensam.
– Först ville jag gå in själv, men kollegorna slöt upp vid min sida. Nästa minne är att jag sitter i bilen och att vi ska köra och äta.

Hovrätten fastställde tingsrättens dom, men Kennerth Mårtensson slapp betala motpartens rättegångskostnader, med hänvisning till att han sannolikt skulle bli av med sitt arbete. Så blev det också, med minsta möjliga övervikt beslutade Pan om avsked.

Ganska lyckat härmar Kennerth Mårtensson tidigare rikspolischefen Bengt Svenson, sänker en redan mörk röst någon oktav och säger:
– Mårtensson är avskedad med omedelbar verkan med rösterna fyra mot tre. Du får det skriftligt om en vecka!

Han beskriver mannen som var hans högsta chef. Nu är de båda pensionärer och de hann bara träffas denna enda gång.
– På teve lät Svenson hackig, men det var ju en myndig karl som var duktig på att framträda med pondus. När jag fick order om att inställa mig hos Pan fick jag ta med ett ombud, men jag har aldrig känt mig så utsatt och ensam. Så liten.

I vanliga fall bestod Pan av åtta ledamöter, men nu var en långtidssjukskriven och inte ersatt. Kennerth tror att det kan ha haft betydelse för utgången eftersom jämna röstsiffror innebär ett friande beslut. Kennerth berättar att han började gråta då han tog emot beskedet om avsked. Han hade två år kvar till pensionen och insåg redan då rikspolischefen talade att ingenting skulle bli sig likt. Under flera år hade han inte fått del av löneförhöjningar och inte kunnat söka nya tjänster. Nu skulle han tvingas lämna yrket i förtid.

Han berättar att arbetsgivaren vid ett tillfälle erbjudit honom en pensionsuppgörelse som gick ut på att han fick möjlighet att självmant sluta. Det hade varit ekonomiskt långt fördelaktigare än att avskedas, men inte ens nu när han sitter med facit i hand ångrar han att han inte tackade ja till erbjudandet.
– För mig var och är det fullständigt omöjligt. Det skulle vara detsamma som att erkänna att man gjort något man inte gjort. Till slut har man bara stoltheten kvar, och då betyder den mycket.

Kennerths hustru Maj-Lis Mårtensson kommer hem och sätter sig vid köksbordet. Nu är hon också pensionär, men det tog längre tid att bli det än hon en gång tänkte sig. Familjens ekonomiska situation blev lidande då hennes make avskedades, följden blev att Maj-Lis måste fortsätta att arbeta som röntgensköterska två år längre än planerat.
– Har du berättat om pojkarnas straff? Vad man får om man stjäl en bil och dessutom försöker köra på en polis? frågar hon sin man.
– 1 500 kronor för föraren och 1 200 för passageraren, säger Kennerth och fortsätter:
– Ett hån mot samhället och mot mig.

Kennerth återkommer flera gånger till att han är övertygad om att hans yrke påverkade utgången i rättegången av flera skäl.
– Jag fick aldrig samma chanser som en vanlig Svensson. Visst ska en polis granskas, men rättssäkerheten måste värnas.

Framförallt tror han att något som kan samlas under begreppet ”tidsandan” spelade stor roll. Polisrollen var ifrågasatt från högsta ort och tjänstemän granskades hårdare än vanligt. Göran Lambertz stod på toppen av sin karriär och verkade som justitiekansler. I denna roll gjorde han flera utspel mot Polisen, bland annat sade han att det i vissa poliskretsar är vanligt att man misshandlar folk och ljuger i rätten för att skydda kollegor, eller för att oskyldiga ska dömas.
– Tajmingen var olycklig för mig. Jag tror inte att det var uttalat, men det fanns i bakgrunden att poliser är skrupelfria och jag var perfekt för att statuera exempel.

Hur reagerade dina kollegor?
– Jag glömmer aldrig stödet jag fick till och med upp till kommissaries nivå. Det startades insamlingar av kollegorna på trafiken i Kristianstad, Helsingborg och Malmö för att hjälpa mig att betala skadestånd och räntor, många tyckte att jag oavsett om jag var skyldig eller inte borde fått behålla jobbet. Också Kristianstadspolisen i stort samlade in mycket pengar.

Fackets stöd var påtagligt och viktigt.
– Polisförbundet gjorde en jätteinsats när det blåste som mest, de satsade allt och stod på min sida. Ett personligt besök hemma hos mig betydde väldigt mycket.

Det var Lena Nitz som skötte kontakterna med Kennerth Mårtensson. Då var hon ombudsman med ansvar för rättsfrågor, nu är hon Polisförbundets ordförande. Men hon kom sent in i bilden.

– Kennerth var ju övertygad om att han inte skulle bli dömd och det var först när ärendet skulle upp i Pan som han tog kontakt. Som ombudsman insåg jag genast att han låg mycket illa till och åkte ner till Skåne och hälsade på honom i hemmet.

I samband med tingsrättsdomen hade åklagaren avslagit en begäran om rekonstruktion. Också RPS avslog en sådan begäran.
Det visade sig att den krockade bilen fanns kvar och Polisförbundet bekostade en undersökning av den.
– Det var min kollega Håkan Borg som av en slump såg en film om bilbälten, han hjälpte mig sedan att få fatt på bilen.

Resultatet visade att bilbältena inte använts vid en kollision i över 25 kilometer i timmen, fakta som stod i motsatsförhållande till biltjuvarnas vittnesmål om att de varit bältade och därför inte ådragit sig några nämnvärda skador när de körde in i stockarna. Uppgifterna som Polisförbundet tagit fram fick riksåklagaren att på nytt öppna förundersökningen.

Trots detta avslog HD resningsansökan med motiveringen att inget väsentligt hade tillkommit i ärendet.
– Förmodligen är det den största satsning vi gjort i förbundets historia, vi har aldrig tidigare lagt ner så stora resurser på att få resning, säger Lena Nitz.
Hon tycker än i dag att det trots de fällande domarna borde ha funnits en möjlighet för Kennerth Mårtensson att jobba kvar.

Varför var Kennerths öde så viktigt?
– Om jag utgår från mig själv är det ärendet det som under hela min fackliga tid betytt mest, det formade mig delvis. Det är något med den totala utsattheten som poliser lever med. Ett enkelt rutiningripande kan innebära att hela livet kastas omkull.