-Det är rekryteringarna som är huvudproblemet, säger Kerstin Sjöberg.
Hon rattar en silvergrå Volvo, samtidigt som hon berättar om reaktionerna på forskningsrapporten Den talande tystnaden ur sitt fackliga perspektiv.

-Det är rekryteringarna som är huvudproblemet, säger Kerstin Sjöberg.
Hon rattar en silvergrå Volvo, samtidigt som hon berättar om reaktionerna på forskningsrapporten Den talande tystnaden ur sitt fackliga perspektiv.

Det har nu gått ett år sedan forskaren Malin Wieslander presenterade sin rapport med en rad berättelser om hur frågor, synpunkter och kritik ska ha lett till omplacering, lägre lön, tråkningar och förtal.

Enligt Kerstin Sjöberg är det en hel del av Polisförbundets medlemmar i Östergötland som inte känner igen sig.
-Till stor del handlar det nog om hur länge man har jobbat. Det är nog mest de äldre som varit med om sådant, men sedan kan klimatet också skilja sig mellan olika orter. Jag upplever ändå att varje gång det kommer en förfrågan från media om en intervju så backar man, av rädsla för repressalier. Då är det vi från Polisförbundet som får ta den bollen, säger Kerstin Sjöberg.

Guldgula sädesfält och rader med vindkraftverk passerar utanför bilfönstret på vägen mot polisstationen i Motala. Där träffar vi Björn Hoppe, som liksom Kerstin Sjöberg ingår i Polisförbundet Östs styrelse. Han är 61 år och har personligen inte råkat ut för några repressalier från arbetsgivaren, berättar han.
-Men så har jag heller aldrig sökt någon chefstjänst. Jag har också fått höra från medlemmar att ”du är ju facklig, så du är untouchable”, säger han.

I sitt fackliga värv har han dock sett en del exempel på hur arbetsgivaren hanterat personer de uppfattat som obekväma. För tio år sedan drev Björn Hoppe ända upp till central förhandling att forskaren och polisen Stefan Holgersson skulle få en tjänst som polisassistent i Norrköping. Han var mest meriterad av de sökande, men polisledningen ville dock inte ge honom jobbet.
-Det slutade med att arbetsgivaren drog tillbaka tjänsten och tillsatte den med omplacering istället, säger Björn Hoppe.

När vi sätter oss i bilen igen berättar Kerstin Sjöberg att cheferna i Östergötland bytts ut i samband med omorganisationen.
-Nu kommer alla från Södermanland. Ingen av de gamla cheferna kom ifråga. Grunden i rekryteringen inom polisen nuförtiden är ju de här testerna och det blir lite speciellt. Plötsligt får folk som aldrig tidigare fått ett negativt omdöme höra att ”du har ingen social kompetens.” Feedbacken har varit sämre än sämst i myndigheten och är det fortfarande, säger hon.
Skulle någon känna att han eller hon inte kommer till sin rätt på sitt uppdrag finns enligt Kerstin Sjöberg heller ingen möjlighet att kliva av. Det tillåter inte chefskulturen.

Ett av Sveriges äldsta polishus finns i Norrköping. Där träffar vi Gustav Borg, som även han ingår i styrelsen för Polisförbundet Öst.
Han har funderat mycket på Malin Wieslanders rapport. Han lyfter fram den NMI-undersökning som genomfördes våren 2013, där Östergötland backade på samtliga punkter och tillsammans med Norrbotten fick polissveriges sämsta resultat. Efter det skulle åtgärder vidtas och ledningen gick ut och frågade efter förbättringsförslag.
-Men man fick inte ta upp lön och anställningsvillkor, det som folk var mest missnöjda med. Istället blev det förändringar på skruv- och mutternivå, som att skaffa nya mikrovågsugnar. Det var visserligen bra, men då kom man ju inte åt problemets kärna, säger Gustav Borg.

Historien har enligt honom skapat en kultur där man är ganska skeptisk till ledning överlag.
– Vi har kämpat för att få mer facklig insyn, för att förhindra svågerpolitik, och hade strax innan omorganisationen kommit till en punkt där det ändå med vissa undantag fungerade rätt bra. Sedan kommer en ny ledning, som har en annan bakgrund, och tänker att det är en jättebra idé att chefen sköter rekryteringen. Då tog vi ett emotionellt sjumilakliv bakåt.

Enligt Gustav Borg handlar det inte nödvändigtvis om att fel människor rekryterats.
-Problemet är att man inte har tagit höjd för hur man ska handskas med det kollektiva minnet. Finns inte förtroendet från medarbetarna så kommer de att se det de vill se. Och även om allt kan ha funkat bra så kan jag inte visa på det.

Hur har rapportresultatet om samtalsklimatet omhändertagits?-Jag väntar fortfarande på det, men den innebar ju absolut ett medvetandegörande hos cheferna om problemet. Vi satt ju från fackets sida och sa precis det som står i rapporten till ledningen i Östergötland, men uppenbarligen behövdes det att andra berättade det för dem.

Åter i bilen kör Kerstin Sjöberg mot Linköping, där hon har sin bas, sida vid sida med huvudskyddsombudet Måns Borgny. Hon pekar på byggnaden där den nya regionledningscentralen ska ta plats. Än så länge är det ”bara” Jönköping och Östergötland som leds gemensamt, något som kräver inkommenderad personal och det inte bara under sommaren. I juni 2018 är tanken att ombyggnaden ska vara klar och då ska även utryckningarna i Södermanland ledas från Linköping.
-Det slukar polisresurser från hela Östergötland. Nu försöker man rekrytera fler civila operatörer för att få ut fler poliser på gatan, berättar Kerstin Sjöberg.
Många chefer har en mycket ansträngd sits. En hel del är oerfarna när det gäller rekrytering och styrs enligt Kerstin Sjöberg då till stor del av HR, som i sin tur lutar sig mot nationella direktiv, där den fackliga insynen begränsas till att ha synpunkter på annonsen och sedan få besked om vilken kandidat arbetsgivaren valt.
-Vi vill vara med från ax till limpa, säger hon.

När polisområdeschefen Robert Wallén rekryterades agerade dock regionpolischef Ulrika Herbst föredömligt, enligt Kerstin Sjöberg.
– Det var klockrent. Det gjordes när facket hade insyn i hela processen.

Även hans efterträdare, Stefan Hall, som värvats från region Bergslagen och tillträder 15 september, har enligt henne tillsatts på ett transparent sätt.
-Vi känner ju inte Stefan Hall, men där vet vi att rekryteringen gått till som den ska, säger Kerstin Sjöberg.

 

---

Fler röster:

---

”Jag är nog rätt frispråkig. Jag känner mig inte orolig för repressalier, men jag önskar att cheferna skulle lyssna mer på vad vi säger.”

”I vårt turlag finns ingen prestige – alla hjälps åt. Men det har blivit mer vi och dem mellan oss, krim och utredning. Förut hjälptes vi och mängdbrottarna åt – de tillhörde ju oss och vi hade gemensamma utsättningar. Nu vet man inte riktigt vem man ska prata med.”

”Jag känner igen mig i flera saker. De positiva delarna kommer förstås inte fram, men rapporten är skrämmande läsning. Generellt uppskattas inte andra idéer och kritik av chefer. Däremot förekommer det förstås chefer som öppet lyssnar, men det är mycket sällsynt. Sedan rapporten kom har det inte hänt någonting hos oss. Jag skulle vilja att man hade samtal i grupperna, kanske utan någon chef. Helst hade jag velat att man anlitade en professionell handledare.”

”Många av oss känner varandra både privat och på jobbet. Det är kul att gå hit, men sen kan man bli frustrerad av andra skäl; Att vi förlorar så många kollegor, att vi inte blir lyssnade på, försämrad arbetsmiljö säkerhetsmässigt och att det så ofta blir övertid.”

”Jag känner igen delar av det som står i rapporten, men personligen har jag aldrig känt mig orolig. Det var nog mer förr man hade en annan mentalitet. Då var synen mer att vi skulle veta vår plats. Jag vet att det finns en del andra som inte haft chans på vissa tjänster och då tror eller tycker att man blivit bortvald på grund av en viss händelse, men jag har ju inte hört den andra sidan av saken.”

”Är det något kan man inte bara gå ut och skrika i pressen. Man måste verkligen våga ta det i den egna leden först. Jag personligen trivs, jag är en ganska lugn person och stressar inte upp mig över det jag inte kan påverka. Omorganisationen har skapat mycket ovisshet och det blir ju ingen positiv stämning när duktiga kollegor, som man sett upp till, slutar, men det känns som att det har vänt, och man har hittat sina nya positioner.”

”Det finns något konstigt i vår organisation som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det finns dolda agendor överallt. Folk vill annat än det bästa för helheten. Jag kan inte påstå att jag personligen har drabbats av repressalier, men det är ingen som lyssnar på vad vi säger. Mycket av kritiken i rapporten handlade om att man ville att arbetsgivaren ska jobba på ett öppet och transparent sätt, men så blev det aldrig riktigt; Cheferna sitter först och nickar, men sedan händer ingenting. ”

”Vårt turlag försöker att fokusera på det positiva och det som går att åtgärda och inte älta lönekuvertet hela tiden. Men jag tycker att det är pinsamt att vi tjänar så dåligt – till och med buset retas och säger att ’åh ni har så låg lön’. Och det känns nästan förnedrande att ha lönesamtal om några hundralappar före skatt. Vad ska vi ha ett samtal om det för?”

”Jag tyckte att det var bra att facket fick vara med och ha insyn. Sedan försvann den möjligheten bara – poff. Det gjorde mig också ledsen. De här järngreppen som många höga chefer har tagit… Det var som att gå på glödande kol. Det var ingen som ville säga något. Vi blev ju bara tysta till slut. Det gick ända ner till fotfolket, för de visste varken vad de hade mig eller andra. Om någon blivit sjukskriven så hette det att det var en felrekrytering. Det var ett oerhört hårt klimat.

”Jag och min kollega är så tajta att vi kan se direkt på varandra hur läget är – jag får ta att han är väldigt noggrann och han får ta att jag är otålig och kan få psykbryt. I vår grupp har vi väldigt bra samtalsklimat – jag upplever att man kan säga vad man tycker, men jag vill samtidigt inte på något sätt förringa upplevelsen för dem som rapporten berättar om.”

Forskaren Malin Wieslander undersökte  våren 2016 samtalskulturer bland framförallt utryckningspoliserna i Östergötland. Hon fick uppdraget av dåvarande polisområdeschefen Robert Wallén. Här finns intervjuer med Malin Wieslander och Robert Wallén från september 2016. Rapporten ”Den talande tystnaden” kan läsas via dessa länkar.

Skänninge Marken är Sveriges största marknad i sitt slag. På 80-talet brukade ett 60-tal poliser ingå i kommenderingen. Marknadens öltält är numera slopat – bara Stadshotellet serverar starkvaror. En rondell har förbättrat trafikläget, som tidigare var kaotiskt. Under en och en halv dag lockar marknaden och det tillhörande tivolit minst 120 000 besökare. När Polistidningen kommer förbi finns bara fyra poliser på plats.

Grafik: Ali Moosavian