– Jag har världens roligaste och viktigaste jobb…
Ursäkta alla andra, men det tycker jag faktiskt att jag har, säger Polisförbundets ordförande Lena Nitz.
Foto:
Magnus Laupa
-Jag har världens roligaste och viktigaste jobb… Ursäkta alla andra, men det tycker jag faktiskt att jag har, säger Polisförbundets ordförande Lena Nitz.
Vi är i hennes lägenhet i Bergshamra, fem tunnelbanestopp från t-centralen och Polisförbundets kansli. På ett skrivbord i hallen tronar en trave inbundna årgångar av Polistidningen som hon plöjt. Hon har även läst igenom sina tal för att friska upp minnet av de sju åren i ordföranderollen, berättar hon.
Dagen började tidigt, tidigt, då hon blev intervjuad av TV4 Nyheterna för att kommentera polisers utsatthet. Denna gång med anledning av att frun till en polis i södra Stockholm utsatts för ett kidnappningsförsök.
Lena Nitz berättar hur hon med bestörtning nåddes av uppgifterna om vad som hade hänt. Hon kontaktade Polisförbundet Stockholm för att försäkra sig om att kollegan och hans fru fick stöd och hjälp.
– Det här är ju en oerhört allvarlig händelse.
En rapport om hot och våld, som Polisförbundet presenterade i juni, har uppmärksammats gång på gång den senaste tiden. Kidnappningsförsöket, den plötsliga knivattacken mot en Södermalmspolis, samt att en stor sten, släppt från tionde våningen, krossade vindrutan på en polisbil i Årsta, är skrämmande exempel på det grövre och mer riktade våld som sju av tio poliser enligt rapporten upplever.
Lena Nitz första år som ordförande gick mycket kraft åt att ena en splittrad organisation efter konflikter mellan olika delar av landet.
-Läget var infekterat. Första mötet med styrelsen så var det personer runt bordet som var näst intill fientligt inställda till varandra. Jag hade inte fingrarna med någonstans i det som hänt, men jag var stockholmare. Vi fick jobba med grundreglerna i en grupp; att respektera varandra, att låta varandra tala till punkt. Vi hade jättelånga möten där vi lyfte upp och diskuterade saker ur alla infallsvinklar.
Motsättningarna lade sig och tilliten växte. Inför omorganisationen 2015 skapade även Polisförbundet en ny struktur, för att spegla arbetsgivarsidan. I den nuvarande förbundsstyrelsen ingår ledamöter från alla regioner utom Nationella avdelningar.
-Det är ju ett lag som andra valt åt mig, som jag försöker att få ut det bästa av. Polissverige är avlångt och har så olika förutsättningar att kunskapen om olika regioner behövs. Men alla i förbundsstyrelsen måste tänka nationellt. Där är det ju mitt jobb att få dem att lyfta blicken.
Förbundet har ett antal nätverk och arbetsgrupper för olika frågor som förhandling, kommunikation och arbetstider. På kansliet är de flesta ombudsmännen värvade från Polisförbundet Stockholm.
-Det är rätt naturligt, eftersom kansliet ligger där det ligger och det finns mycket kompetens i Stockholm, men det är ändå inte optimalt. Det tar förstås emot att långpendla en längre period, men det borde gå att finna ett sätt att ta vara på bra människor från andra delar av landet, säger hon.
Lena Nitz berättar med eftertryck om den stora frustration hon upplever över att fler kollegor ger upp sin dröm och söker sig från polisyrket.
– Men idag tycker jag ändå att Polisförbundet, i och med att vi orkat hålla i och med stark röst lyft problemen, fått gehör för och visat att vi har fog för det vi säger om behovet av fler poliser och bättre villkor. Den resan har varit väldigt kämpig, men jag tycker att vi har kommit en bra bit på väg.
Lena Nitz lyfter även hur poliser på Facebook, bloggar, Twitter och Instagram bidragit till att öka förståelsen bland allmänheten för polisyrkets olika villkor och hur brister drabbar tredje man.
-Men, som med allt annat, om en enda polis gör något riktigt negativt så får hela kåren klä skott för det.
Än så länge har ett polislönelyft värt namnet uteblivit. Lena Nitz betonar de framsteg som ändå skett i förhandlingarna. Hon nämner att ingångslönerna, som låg på 20 000 kronor i månaden när hon tillträdde, nu är individuella och runt fem tusenlappar högre.
Andra medlemmar, med fler år i tjänst, har uttryckt besvikelse över att de gång på gång sett sina förhoppningar om större lyft landa i ett: ”nästa gång – då …”
-Många förväntar sig att det ska gå att förändra i ett steg och upplever att det tar för lång tid för oss att nå resultat. Det har jag också känt, ända in i benmärgen. Det finns ju en klar svårighet i att arbetsgivaren har haft en personal- och lönepolitik som man drivit oerhört starkt. Man har inte brytt sig om hur avtalen påverkat medarbetarna och verksamheten.
– Men jag är sådan att om vi förlorat en match är mitt fokus att vinna nästa. Jag har aldrig gett upp, trots att det har varit en hård tid med omorganisationen och alla motgångar. Och nu tycker jag att det är vind i ryggen.
Även på det privata planet är känslan densamma, efter ett antal tunga år, berättar hon. Lenas barn var 10 och 12 när hon tillträdde. Nu är de 17 och 19 år gamla och bor hos henne på helgerna. Exsambon Urban, som också är polis, bor kvar i villan i Åkersberga.
– Innan jag tackade ja till ordförandeskapet satt vi tillsammans och diskuterade, jag, Urban och barnen, och kom fram till att vi skulle klara det. Men vi kunde aldrig förbereda oss på vad det här skulle innebära. Särskilt i början jobbade jag väldigt mycket. Och även när jag var med familjen så var jag inte riktigt där ändå. Mången vaken nattimme har också gått till att fundera.
Lena Nitz berättar om ett föräldramöte i skolan, när dottern gick i nionde klass, då läraren efteråt kom fram och frågade henne vem hon var.
-Det var inte roligt … Nuförtiden tycker jag ändå att jag har väldigt bra kontakt med mina barn, men vi höll inte ihop familjen, vilket vi kanske hade gjort annars.
Personligen står hon på topp, 50 år fyllda. I alla fall enligt den klassiska illustrationen av ”quinnans åldrar”, med ett trappsteg för varje decennium.
-Att bli 50 betyder inget speciellt alls för mig. Det är mest att tiden rusar fram. Jag hade nog svårare för att fylla 40 – då tyckte jag att jag blev gammal, säger Lena Nitz.
Hon skrattar till och fortsätter.
-Jag firar sällan och mina senaste sju födelsedagar har jag tillbringat i Almedalen.
I år blev det ändå uppvaktning med tårta och sång på morgonen, men sedan var det fullt ställ inför Polisförbundets seminarium; ”Så utvecklar vi Sveriges polis”.
Alla riksdagspartiers rättspolitiska talespersoner ingick i panelen och fick höra Lena Nitz vädja om en polisöverenskommelse som håller över tid – oavsett vem som har makten.
Då infinner sig förstås en fundering om vem som ska leda Polisförbundet efter valet. Frågan är om Lena Nitz siktar på en ny fyraårsperiod efter Kongressen i september nästa år? Hon funderar en stund.
– Det är för tidigt att svara på. Det är i slutänden medlemmarnas förtroende som avgör, men det hänger även på vad familjen tycker. Jag kommer att ta ställning till allt det så att jag har mitt svar klart när jag träffar valberedningen.
Om en dryg månad, 22-23 november, är det dags för Förbundsforum. Då möts representanter från alla förbundsregioner för att diskutera ”Framtidens Polisförbund – våra utmaningar som facklig organisation”.
-Förbundet behöver utvecklas och den resan är tänkt att påbörjas nu. Vi behöver bli ett ännu mer medlemsorienterat förbund för att kunna möta medlemmarnas förväntningar och behov bättre i framtiden, säger Lena Nitz.
I TV4:s Nyhetsmorgon 4 september, med den knivhuggne polismannen Ted Eriksson. ”Det är ju enormt skönt att få sitta bredvid honom och se att han trots omständigheterna mår väl. Det är ju en verklighet som poliserna arbetar i idag och som vi måste göra något åt. Det som måste göras är att man skärper straffen för den här sortens brott, men också att vi blir fler poliser.”
Lena Nitz
Familj: Två barn, sambon Janne – som är brandman, samt hans två vuxna barn.
Bor: I lägenhet i Bergshamra, norr om Stockholm.
Uppdrag: Ordförande för Polisförbundet. Ledamot i Riksidrottsnämnden.
Bakgrund: Jurist- och polisutbildning. Polis i Västerort. Ombudsman i rättsfrågor. En sejour på Stockholmspolisens sektion för arbetsgivarfrågor.
Om sig själv: ”Reflekterande. När jag går in i ett pressat läge blir jag kort i kommunikationen. Jag tror att jag upplevs som väldigt korrekt, rättvis och demokratisk.”
Saxat ur twitterbion: ”Enda gången jag backar är när jag tar sats.”
