Boel och Johan var två av de poliser som hanterade såväl besvikna nazister som maskerade stenkastare i Göteborg den sista september.
Boel och Johan var två av de poliser som hanterade såväl våldsamma nazister som maskerade stenkastare i Göteborg den sista september.
Johan hör hemma i en så kallad utökad dialoggrupp från Skåne. Han var en av de som höll linjen mot NMR när de gick mot demonstrationens tänkta startpunkt. Tanken med de utökade dialoggrupperna är att de jobbar utan hjälmar och med fokus på kommunikation. Då demonstranterna inte följde polisens instruktioner, utan istället försökte bryta ut, uppstod tumult. I samband med detta gick Johans arm av vid handleden.
– Först skrek jag av chocken. Armen hängde ju liksom ner. Sedan kom smärtan, berättar han för Polistidningen.
Eftersom händelsen är föremål för en förundersökning vill han inte gå in på några detaljer, men efteråt fick han snabbt hjälp av kollegor.
– Jag minns speciellt en tjej som jag har ringt och tackat, säger han.
Annars kommer han tydligast ihåg hur han störde sig på alla journalister och fotografer som var i vägen när de försökte komma fram.
– Sen när jag satt i avdelningsbussen kom de också inpå och skulle ta bilder. Jag förstår faktiskt inte varför de skulle vara så nära. De borde skaffa sig bättre zoomobjektiv, säger han.
Alldeles i närheten befann sig också en narkossköterska i en akutbil. Hon hade stannat kvar när hon förstod att det skulle kunna hetta till och fick snart iväg Johan till sjukhus för vård.
Göteborgspolisen Boel befann sig i en annan del av kommenderingen.
– Jag ingick i en av de grupper som motade bort de autonoma, säger hon.
Hon berättar att det kastades sten, bangers och bengaler mot poliser och polishästar, när de aggressiva motdemonstranterna försökte ta sig fram till NMR-anhängarna. En av Boels kollegor fick problem med hörseln sedan en banger landat nära henne.
– Det började tjuta i hennes öron.
Men Boel säger också att hon och kollegorna upplevde ett starkt stöd allmänheten.
– Vi hörde människor skrika åt dem att inte kasta på hästarna och vi kände verkligen att den stora massan hade vi bakom oss, säger hon.
Hon berättar om alla blommor och brev de fått till stationen och om en man som kom fram till henne och kollegorna med rosor under slutet av passet.
– Det värmer att känna folkets stöd.
Boel tycker att arbetsgivaren har blivit bättre på att stötta upp och förbereda med sjukvård, så att till exempel hennes skadade kollega snabbt kunde få bli undersökt.
– Det fanns läkartider bokade dagarna efter, berättar hon.
När Boel avslutade passet vid halv tolv på natten hade hon 13 timmar i kroppsskydd bakom sig och det var slitsamt. Men summeringen av upplevelsen är positiv. Boel menar att hon hela tiden upplevde att man hade koll på läget från Polisens sida. Förberedelserna hade varit bra med genomgång på torsdagen och möjlighet att öva i gruppen under fredagen.
Boel kommer troligtvis att vara på plats när det är dags för Göteborg att anta nästa stora utmaning – EU-toppmötet om rättvisa jobb och tillväxt 17 november.
– Jag tycker att det är roligt att jobba på de här kommenderingarna, säger hon.
Johan däremot kommer inte kunna vara med. Han har armen i gips när Polistidningen pratar med honom och hoppas slippa operation.
– Så jag får gå hemma och hemma och ”klättra på väggarna” i några veckor.
