Foto: Magnus Laupa
Medborgarplatsen 31 augusti. Dag ut och dag in hade Ung i Sveriges demonstration pågått. Denna gråmulna torsdagsförmiddag höll Ted Eriksson och Marcus samt södermalmskollegorna Niklas och Linus koll på de demonstrerande afghanerna, som mest satt på torgets trappor och såg trötta ut, berättar Ted.
De fyra poliserna gick mot intilliggande Björns trädgård. I Götgatsbacken stoppade Södermalmspoliserna ett fordon och fick hjälp med en slagning, eftersom deras mobilapp strulade. Ted och Marcus började sedan patrullera Götgatan ner, omedvetna om att de hade ögon på sig.
De gick axel mot axel när Ted plötsligt attackerades bakifrån.
”Zzzt,” lät knivhugget, minns Ted.
Han stapplade till. Förstod inte vad som orsakat den intensiva smärtan vid nacken.
Marcus sprang ikapp knivmannen. Radiotrafiken blev intensiv. Ted var plågsamt medveten om vilka allvarliga konsekvenser skador i nacke och rygg kan få, om man inte är still. Han kände med handen i såret. Det var djupt och handen blev helt blodig.
Svarta tankar virvlade runt. Skulle livet rinna ur honom, en sådan grå och regnig dag? Ted ville ringa sin pappa, vännerna – ta farväl – men kom inte åt telefonen.
Gruppchefen Niklas kände igenom Ted, för att försäkra sig om att han inte hade fler skador.
– Och överallt han rörde hade jag känsel. Benen, armarna, huvudet. Det kändes bra. Då var det ingen allvarlig nervskada i alla fall, tänkte jag, berättar Ted.
Rädslan att dö ersattes av ilska mot förövaren, en ung man Ted aldrig träffat, som helt oprovocerat stuckit kniven i honom. I det ögonblicket tvivlade Ted starkt på att han någonsin skulle kunna jobba som polis igen.
Snart kryllade det av poliser runt Björns trädgård. En polis ur insatsstyrkan kom fram och tryckte på Ted en mössa, så att han inte skulle frysa. När han lastades in i ambulansen stoppade Ted ned mössan i benfickan, mån om att ha den som minne. Han frågade både en och två gånger vem som hade koll på hans tjänstevapen och lät sig inte riktigt nöjas med svaret att ”det ordnar sig”.
– Jag ville ju inte hamna i Pan.
På Karolinskas traumaenhet blev Ted väl omhändertagen, berättar han. Han röntgades och syddes ihop och blev efter några timmar ivägsläppt för att förhöras, innan resultaten från undersökningarna var helt klara. Efter förhören var han välkommen tillbaka för observation, hette det.
-Men jag hade bara en tanke i huvudet; den resa jag hade bokat till min bror i Oslo morgonen efter, så jag skrev ut mig själv, berättar Ted.
I en intervju med Aftonbladet dagen efter dådet sa Ted som han trodde att det var: att han fått en muskelskada. Under helgen i Oslo umgicks han med familjen och kände hur han blev tröttare och tröttare. Vid matbordet satt han tyst och inåtvänd, berättar han.
På måndagen, när han var tillbaka i Stockholm igen, deltog Ted i Svt och TV4 Nyhetsmorgon, mån om att behålla ljuset på den attack mot demokratin som angreppet mot honom innebar.
På kvällen skulle han medverka i tv-programmet Brottscentralen och tog då en taxi, fast han bara skulle ett par hundra meter.
– Jag mådde så illa. Jag tog mig för munnen fyra-fem gånger under det inslaget, men jag tänkte att om jag kan göra skillnad, så att kollegor inte drabbas av det här, så är det värt det.
När han kom hem kunde han inte hålla tillbaka illamåendet längre.
Dagen efter låg Ted ner när han fick skjuts till jobbet i en gammal spanar-Saab för att delta i debriefing. Väl på plats låg han i en soffa, medan kollegorna satt upp.
Till slut insåg Ted att han måste göra något åt sitt mående och åkte in till akuten på S:t Göran.
-De kände till mig och gjorde en dubbelkoll. Sen sa de: ”Du vet om att du fått en fraktur på översta bröstryggskotan och att du har ett hål på ryggmärgen?”
Det visste inte Ted. En ortoped förklarade att han måste ligga ned och ta det lugnt ett par dagar, så att skadan fick läka.
– Det läckte tydligen ryggmärgsvätska. Jag hade inte fått några förhållningsorder, eller smärtstillande heller för den delen, utan spatserade runt med familjen där på helgen med allt värre huvudvärk. Kanske hade de på Karolinska försökt ringa min mobil, men den var tagen i beslag.
Knivbladet hade nått sex centimeter in i hans kropp. Ortopeden berättade för Ted att en kvinnlig patient med en liknande skada på ryggmärgen blivit förlamad. Hade hugget varit någon millimeter djupare kunde han ha dött.
Sju veckor var Ted sjukskriven. Lika lång tid tog det att få svar på proven om blodsmitta, som visade att han klarat sig på den fronten. Sedan 23 oktober är Ted tillbaka i tjänst – han gick direkt in på heltid på treskift. ”Upp på hästryggen,” som han säger.
Fysiskt mår han bra, även om han går hos en sjukgymnast för att komma tillrätta med kvarhängande stelhet. Den värsta nedstämdheten har släppt sitt grepp och han kan åter fokusera. Men tankarna på attacken finns med honom hela tiden, som en svart skugga.
–Jag känner mig trygg när jag är med kollegorna och man kan ju inte gå och kolla sig över axeln hela tiden, men jag har ett annat säkerhetstänk nu, är betydligt mer på min vakt, berättar han.
Måndag 22 januari inleddes rättegången mot den unge man som greps på plats. Han gick på gymnasiet och är ensamkommande. Väntan på en bedömning av hans ålder har bidragit till att ärendet dragit ut på tiden, berättar Ted, som tagit del av förundersökningen. Det är klarlagt att den unge mannen vid flera tillfällen varit på demonstrationen vid Medborgarplatsen. Den demonstration som Ted och hans kollegor haft i uppdrag att hålla under uppsikt och skydda mot angrepp.
-Det känns märkligt att läsa att han var ute efter att döda en polis. Att han inte ångrar sig. Han ska ha iakttagit oss under fordonsstoppet. Vem som helst av oss fyra hade kunnat drabbas.
Ted funderar mycket kring att förövaren av oklar anledning tycks hata en hel yrkeskår – att han inte verkar ha förstått den svenska polisens roll. Själv är han mån om att inte i sin tur skuldbelägga någon grupp för det som han har utsatts för. Samtidigt är han frustrerad över att ingen riktigt tar ansvar för de ensamkommande individer som hamnar snett. Hur det ofta inte finns någon för polisen att vända sig till när de gripits, att vissa personer gång på gång tas om hand utan att något egentligen händer.
-Det blir en bitter eftersmak när man aldrig går i mål.
Ted får en massa mejl och meddelanden i olika forum. Många har frågor om hur han ser på sitt jobb och han berättar att han trots det som hänt inte dragit sig för att rekommendera polisyrket.
– Det som hände mig var ju något exceptionellt. Jag har ändå ett väldigt positivt intryck av yrket, eftersom jag är uppvuxen med en pappa som alltid trivts som polis. Visst finns det problem med arbetstider och löneläget, men jag tycker ändå att det positiva överväger.
Den känslan kan dock ändras. Om förövaren, som ska ha köpt kökskniven han högg Ted med en timme före dådet, bara döms för grov misshandel.
-Det ska vara mordförsök. Punkt slut. Annars kommer jag att sluta som polis på stående fot. Om man inte har rätt till sitt eget liv så finns det inget att kämpa för.
Ted Eriksson
Ålder: 34 år
Bor: På Lilla Essingen i Stockholm
Familj: Pappa Evert, som är polis, mamma Inga-Lill, som är civilanställd och storasyster Celie som också är polis – alla tre jobbar i Lopo Ystad. Brodern Hampus, som är ekonom jobbar med bedrägeriärenden.
Bakgrund: Har gått omvårdnadsprogrammet i Ystad, skådespelarutbildning i Skara samt en utbildning till film- och teaterproducent. Pluggade till polis som distansare på Sörentorp, med start 2012.
-Man var lite utanför som distansare. Lärarna glömde ofta bort oss och så, men vi höll huvudet högt, berättar han.
När Ted Eriksson blev antagen till polisutbildningen första gången tackade han med stor vånda nej. Detta för att studierna krockade med en av inspelningarna av brittiska Wallander – Ted jobbade som assistent åt huvudrollsinnehavaren Kenneth Branagh alla fyra säsongerna.
