Annons
Annons

Är gräset grönare
i grå kofta än i blå uniform?

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

Vi träffas över en middag, jag och mina arbetskamrater från polisstationen. Allt är så annorlunda nu. Sedan förra gången vi sågs har vi förvandlats till en pensionär, en enhetschef inom äldreomsorgen och en alkoholhandläggare. Den enda som är kvar är Anette i repan, på en station som har drabbats hårt av kaoset i myndigheten.

Det är jag som är alkoholhandläggaren. Jag trivs väldigt bra på min nya arbetsplats. Jag delar fikarum med roliga människor och vi skrattar mycket. Jag har förtroendearbetstid, frihet att arbeta varifrån jag vill och möjlighet att kunna dela årets alla högtider med mina barn. Jag gillar också mitt lönelyft. 24,3 procent om jag inte har räknat fel.
Ändå är det ikväll, vid det här bordet, som jag för första gången på länge känner att jag är på min rätta plats. Som en pusselbit som har hittat hem till sitt pussel. Med dessa människor har jag delat allt. Glädje, sorg, rädsla, äckel och galen tristess. Och jag saknar dem så.

Jag saknar kommunikationen. Rak och tydlig, mellan människor vars uppgift är att lösa problem, inte att hitta dem. Oftast har man varit med om värre och om det nu är ett problem värt att lägga energi på, hittas snabbt en lösning som är tillräckligt bra.

Jag saknar strukturen. Det finns faktiskt rörigare arbetsplatser med längre beslutsvägar än Polismyndigheten. Sveriges kommuner är som 290 små kungadömen, alla med sina egna idéer om hur saker och ting ska vara. Ibland måste jag fråga mig själv om mitt missnöje med polisens omorganisation var för att jag tidigare var så bortskämd med ordning och reda.

Jag saknar delaktigheten. Att kunna fråga mina gamla kollegor vad de ska göra utan att behöva bita mig i tungan, eftersom jag inte längre har med det att göra. Att slippa se hur de tittar på mig med medlidande. ”Stackars människa, som är så utanför”.

Jag saknar samhällsnyttan. ”Jag vill hjälpa människor” är en riktig klyscha, som många nog har använt för att komma in på polisutbildningen. När jag tänker på vad de gamla kollegorna gör, samtidigt som jag vänder ett papper till, blir känslan starkare än någonsin. Glöm inte att det finaste som finns är att göra skillnad för någon.

Och jag saknar faktiskt mig själv. Människan som polisyrket skapade. Vem skulle jag vara utan tiden inom Polisen? Någon annan. Någon ”vanlig”. Ett och ett halvt decennium i uniform sätter sina spår. Visst finns det medborgare som kallar poliser för könsord, men i de flesta fall gör uniformen att omgivningen lyssnar och accepterar. Polisen får utrymme att vara väldigt tydlig och allmänheten gör som han eller hon säger. När man hänger undan uniformen förvinner gratisrespekten. En kommuntjänsteman i grå kofta får inte samma bemötande som en polis i blå uniform.

Det finns så många saker som den här kommuntjänstemannen är glad att slippa. Gamla utredningar. Trafikkontroller. Kompetensprovet. Men det finns också tusen ting som jag saknar. Allra mest saknar jag gemenskapen. Mycket är annorlunda, men allt är ändå sig likt, när jag för en stund har kommit hem.

Lisa Ahlstedt
före detta polis
i Funäsdalen, Jämtland

Ämnen i artikeln

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Annons
Annons

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser
Mest läst