Nu har det gått några veckor sedan vi presenterade det nya löneavtalet. Krutröken har lagt sig och jag hoppas att ni är många medlemmar som har kunnat sätta er in i avtalets olika delar. Det tar tid att göra det då det är en avancerad konstruktion.
Jag vet att många är besvikna. Förväntningarna har varit skyhöga och förhoppningarna var stora om att vi skulle kunna uppvärdera polisyrket i ett enda stort steg. Så jag förstår den frustration som finns. Men jag vill verkligen poängtera att det är viktigt att sätta sig in mer i vad det här avtalet innebär i sin helhet innan man förkastar det.
”Det finns också de som säger att lönefrågan är död i och med att vi tackade ja till avtalet. Det är precis tvärtom.”
Det är ett bra avtal, ett av arbetsmarknadens bästa och en mycket viktig pusselbit i uppvärderingen av polisyrket. Men samtidigt är det otillräckligt för att lösa polisbristen här och nu.
Avtalet ger oss som lägst en höjning på 12 procent på kollektivet. Då är inte exempelvis revisionen 2019, frågan om skötselersättning till polisiära hundförare eller förbättringar i ob-tillägget färdigförhandlat.
Med det nya avtalet kan vi bygga upp ett nytt lönesystem där polisiär kompetens, erfarenhet och ansvar värderas på ett helt annat sätt än tidigare. Det gör att det här lönesystemet kommer att ge löneökningar mellan revisionerna och inte som tidigare vara öppet för lönedumpning så snart revisionsöverenskommelsen var klar. Genom att vi sa ja till avtalet kan vi nu gå vidare med detta mycket viktiga arbete.
Det finns också de som säger att lönefrågan är död i och med att vi tackade ja till avtalet. Det är precis tvärtom. Innan politiker överväger att skjuta till mer pengar till Polismyndigheten måste vi först göra av med de pengar som nu finns. Det gör vi i och med avtalet, och det öppnar för att myndigheten kan få ytterligare medel. En annan förutsättning för mer pengar till myndigheten är att parter är överens och därmed kan fördela pengarna. Vilket vi nu är.
Nu har vi ett gyllene tillfälle att göra uppvärderingen av polisyrket till en valfråga. För så länge polisbristen inte är åtgärdad – och alla de samhällsproblem som följer i dess spår – så lever frågan om högre polislöner vidare. Redan dagen efter det att vi tecknat avtalet stod politiker i riksdagen och debatterade vem som satsar mest på polisen.
Förbundsstyrelsen träffade den nationella strategiska ledningsgruppen, där regionpolischeferna och rikspolischefen ingår, innan vi skrev på. Vi fick tydliga försäkringar om att det ligger i deras intresse av att leva upp till avtalet. Vi har också fått det skriftligt att polislönerna ska öka mer än andra löner på arbetsmarknaden, och att de högre löneökningarna måste fortsätta även efter avtalsperioden.
Jag vet att det ändå finns en stor bristande tilltro till att myndigheten kommer att leva upp till det vi kommit överens om. Jag får ofta höra att det inte går att lita på Polismyndigheten i det här avseendet. Det finns en djup misstro som jag ser allvarligt på och vars konsekvenser jag med all önskvärd tydlighet har berättat om för rikspolischefen. Jag har också noggrant beskrivit situationen för justitieministern. Jag är övertygad om att man tagit detta på allvar och kommer att hantera frågorna därefter. Var och en utav dem på sitt sätt.
Nu gäller det för oss att rikta om frustrationen över att de tagit så lång tid att få polisledningens och politikernas gehör. Det ligger bakom oss. Nu har uppvärderingsresan av polisyrket påbörjats, men vi kommer att behöva fortsätta att slåss tillsammans för högre löner.
Lena Nitz
Ordförande Polisförbundet