De bildar team inför varje insats

Starka band med lokalsamhället, tips från mammor istället för informatörer och en satsning på arbetsmiljö. Med snart två år på nacken har Mareld blivit en del av polisvardagen i Botkyrka.

Starka band med lokalsamhället, tips från mammor istället för informatörer och en satsning på arbetsmiljö. Med snart två år på nacken har Mareld blivit en del av polisvardagen i Botkyrka.

Spanaren James Roberts har varit med sedan Mareld startade och har också en unik möjlighet att jämföra med polisinsatser i sitt tidigare hemland, England. I fem år jobbade han som polis i London och Manchester. Under lika lång tid var han militär, halva tiden på Nordirland, i slutet av 1990-talet. Den senare erfarenheten förberedde honom på hur det är att arbeta som polis i ett svenskt utanförskapsområde.

– Så var det faktiskt. Stenkastning och fritagningsförsök var jag överhuvudtaget inte med om som engelsk polis. I Nordirland jobbade jag med kontraterror och sökinsatser, då kunde sådant hända. Men det var under krigsliknande förhållanden, vi fick till exempel vår bas sprängd.

I England bar Roberts inte skjutvapen och upplevde det inte som ett problem då han löste sina uppgifter.

– Där grips den som misstänks för brott, även om det bara är snatteri eller förolämpning. Man tar in alla och vi klarade oss med batong. Här tar vi id på någon som kallar oss hora eller fitta och låter honom gå. I England hade man en lagstiftning som heter ”Section five of the public order act”. Då kunde man ingripa mot personer som svor mot polisen. Det blev en direkt konsekvens.

När vi talas vid arbetar James Roberts med utredningar inför åtal mot aktörerna i det så kallade Botkyrkanätverket, som misstänks för grovt narkotikabrott. Tidigare spanade han i samma miljö och säkrade bevis mot de misstänkta – ett ”från ax till limpa”-koncept som utmärker Mareld.
– Vi kanske inte är unika med den metoden. Men jag tror inte att man genomfört den lika konsekvent någon annanstans.

Mareld har resulterat i cirka sextio fler poliser i de mest utsatta Stockholmsförorterna. Det är inte så många som tänkt – men ändå ett tillskott, medan andra lokalpolisområden har tappat i antal poliser. Samtidigt pågår en ständig dragkamp om de som nu är på plats i Botkyrka.
– Vårt gym får kollegorna att bli kvar. De har en bitvis extrem arbetssituation. Att hålla fysiken i trim och hitta sin egen form av avspänning är helt avgörande, säger Patrik Sverin, biträdande lokalplisområdeschef i Botkyrka.

I källaren på stationen i Tumba finns träningslokalen som Patrik Sverin inte döljer att han är stolt över. Han berättar att de anställda i Mareld har utökad friskvård med en timme i veckan. Nu tränar tre-fyra personer koncentrerat. Marklyft, löpband, kettlebell – på väggen hänger en tummad lista med personrekord. Atmosfären är svettig och gemytlig. Det senare ska gälla hela Tumbastationen som ska vara välkomnande och inbjudande då privatpersoner vänder sig till Polisen.
– Allt syftar till att de som bor här ska vilja ha kontakt. Mammorna ska vara våra förtrogna och inte tycka att de besöker ett fort när de kommer hit.

Samtidigt finns det en hotbild med koppling till tungt kriminella vars verksamhet störts – och det råder inget tvivel om att Botkyrkapolisen drabbats av extrema angrepp: 2015 kastades en handgranat mot ett fordon i Tumba med fyra poliser i som utsattes för direkt dödsfara. Det var också i Botkyrka som frun till en polis kidnappades förra året.

Polisstationen är försedd med säkerhetsglas och förstärkta fönsterramar. Dessutom är den klassad som skyddsobjekt. Ett faktum som enligt Patrik Sverin inte har någon större betydelse för det dagliga arbetet, men i samband med ett eventuellt förhöjt hot blir det lättare att ta in civila väktare.

Här på lokalpolisområdesnivån är inte fokus att ringa in de mest avancerade brottslingarna, berättar Patrik Sverin. Den som tjänar mest pengar på sin verksamhet, säljer störst mängd narkotika eller kanske har flest liv på sitt samvete är inte alltid den som vållar invånarna störst obehag i vardagen.
– Storaktörerna har mindre synlig påverkan här lokalt hos oss. I stället koncentrerar vi oss på de individer som ställer till ett helvete för folk genom sitt uppträdande.

Enligt Patrik Sverin är en ung man på väg upp i sin brottskarriär typisk i sammanhanget. De äldre som tjänar mest på narkotikan håller ofta en låg profil. Men 18-åringen med tillgång till vapen är inte sällan hotfull och antastar vanliga människor när han säljer narkotika på ett områdestorg.

På frågan om det inte finns en problematik i att satsa energin på mindre avancerade brottslingar, istället för de som verkligen är tongivande, svarar Peter Sverin att det ena inte nödvändigtvis utesluter det andra.

Men jag har pratat med poliser som är upprörda just över det. Att det långsiktiga arbetet med att lagföra brottstopparna har ersatts av ingripanden mot underhuggare?
– Vårt lokalpolisområde sticker ut genom att visa resultat och det är jag stolt över, vi bygger vidare på tankarna om en närpolis. Men allt vilar på att vi verkligen har ett lokalt förhållningssätt. När vi kommer i kontakt med mera avancerade kriminella säljer vi in fallen till kollegorna som sysslar med grova brott.

Strategin bakom Mareld betonar också vikten av att Polisen skapar egna nätverk. Patrik Sverin påpekar att arbetsmetoden var tänkt att utvecklas generellt i samband med omorganisationen.
– Vi samverkar med mammor, barn och ungdomar i området. Förr fick vi inte fram mycket information. Nu jobbar vi hellre med civilsamhället än med informatörer, det ger mer.

Ett viktigt inslag är också återkopplingen. Den som lämnar ett tips ska se ett påtagligt resultat, annars finns risken att han eller hon inte tipsar nästa gång. Därför, nämner Patrik Sverin, försöker man göra sina insatser publika. Om en person berättar att någon har gömt narkotika och vapen utförs tillslaget så tydligt som möjligt – med blåljus, sirener och många uniformerade poliser.

– Då ser de som vill arbeta med oss att det verkligen händer något, det går inte att nog understryka hur viktig den aspekten är.

Patrik Sverin fortsätter sin vandring i polishuset och vi hamnar i ett rum med utrustning för att visa power points över organisationen.
– Faktum är att det är första gången på 25 år som jag upplever att jag bygger något vettigt. Här har jag hittat miljön som jag känner igen från barndomen, omgivningen som gjorde att jag en gång sökte mig till polisen.

Han blir allvarlig och målar lågmält upp bilden av hur det var att växa upp i Rosengård, Malmö. På 1970-talet utmärkte sig inte området, sen kom 80- och 90-talen, därefter skulle Patrik Sverin inleda sin vuxentillvaro.
– Vi som var från Rosengård märkte att vi inte fick samma möjligheter som andra unga, vi var stämplade. Jag glömmer aldrig hur oschysst vi tyckte att det var. Där finns min drivkraft, säger han.

Appelgren: PTSD bakom låg uppklaring

– Vi måste komma till rätta med skjutvapenvåldet. Att vi inte lyckas klara upp spaningsmorden är ett jätteproblem på så många plan, säger Gunnar Appelgren.

I snart två år har Gunnar Appelgren varit samordnare för Mareld. När han diskuterar verksamheten återkommer han till våldet. Förutom det mänskliga lidandet och kostnaderna utmanas rättssamhällets grundförutsättningar när det är möjligt att döda och ändå ha en bra chans att aldrig stå inför domstol.

Uppklaringsprocenten för ”vanliga” spaningsmord ligger på närmare 90 procent. För mord i gängmiljö är siffran mellan 35 och 40 procent, och tendensen är att den sjunker. Och ändå är kretsen där misstänkta kan sökas begränsad och väl kartlagd. Att vittnen och offer är ovilliga att berätta för polisen är ett omskrivet faktum, men det är inte hela sanningen enligt Gunnar Appelgren.

– De flesta av offren är ju kriminella, men också de drabbas hårt. De får helt enkelt posttraumatiska stressyndrom och minns ofta inte händelseförlopp ens om de vill.

Appelgren lyfter sedan det han menar är grundförutsättningarna för ett effektivt Mareld: Lokalpolisområdet måste stärkas och det sker genom rekrytering och förmåga att behålla personal. Den extra fystimmen är ett medel, liksom erbjudande om fler hälsoundersökningar och ett avtal med Umeå universitet angående arbetsmiljö. Tanken är att polisernas mående följs upp och utvärderas, dessutom ska forskare som är knutna till Mareld tillföra kunskap om hur tillit byggs i civilsamhället och kulturkrockar kan undvikas. Ledningen för Mareld har också tryckt på för att alla poliser i yttre tjänst ska förses med kroppskamera.
– Glädjande nog har de fått kamerorna nu, det tog lite tid bara. Generellt har vi lyckats med mycket, målet är att utveckla en samverkan med övriga samhället och få till en hållbar social utveckling de kommande 20 åren.

Försöker ni sprida ert sätt att arbeta till andra delar av landet?
– Vi förankrar allt hos Utvecklingscentrum för att inte föra vidare misstag. Det är effektivare än att ha en massa olika kontakter.

”Ta de kriminellas plats”

Polisen Martin Lazar kom till Sverige som 15-åring, nu jobbar han med att fånga upp unga så tidigt som möjligt.

Han är områdespolis i Botkyrka med ansvar för Fittja. Martin Lazar har själv bott här, men tyckte att det var nödvändigt att flytta för att kunna fortsätta att arbeta med kvarteren vars invånare han brinner för.
– Vi måste ta de kriminellas plats som förebilder för unga, det är en del av Mareld. Mitt arbete är att skapa kontaktytor och nätverk.

Martin Lazar säger att problemen har varit uppenbara i decennier, och kanske kommer det att ta decennier att räta upp skutan igen. Som exempel på vad som skulle kunna åtgärdas nämner han att det behövs mer resurser – och mindre forskning.
– Jag är inte motståndare till all forskning, men då ska den ner på lokal nivå. Nu jämförs Sundsvall med Fittja. Det blir helt fel. Malmö och Stockholm skiljer sig också åt, säger Martin Lazar.

Som exempel nämner han att en rapport kan fastslå att det är viktigt att barn spenderar mycket tid i hemmiljö.
–  Men här är många hem för dåliga.

Så funkar det i Botkyrka

• Lokalpolisen i Botkyrka består av åtta grupper med uniformerade lokalpoliser, tre spaningsgrupper och fyra utredningsgrupper.
• För att organisationen ska vara så flexibel som möjligt sätts ett tillfälligt team med medlemmar från de olika grupperna samman inför varje insats.
• Ett team kan vara litet, och till exempel bestå av två uniformerade poliser – eller också bildas av åtskilliga spanare och utredare.
• Teamen arbetar självständigt i mellan 14 dagar och sex veckor, därefter återgår samtliga till sina ordinarie grupper om uppgiften är löst, eller övergår till utredningsarbete kopplat till insatsen.
• Organisationen bygger på att individbehov och verksamhetsbehov särskiljs. Det tidigare tillgodoses genom att alla anställda tillhör en ordinarie grupp där de har en chef och kollegor som de känner. Det senare genom väl balanserade team som tillsammans löser en specifik uppgift.
• En bieffekt av upplägget är att lägesinformation lätt överförs mellan skiften.

• SPO-tillägg utgår till alla som jobbar i Botkyrka på grund av att arbetsmiljön bedöms vara extra påfrestande. Mest får de som arbetar uniformerat i yttre tjänst – i snitt 1 500 kronor i månaden.

Källa: Patrik Sverin, biträdande lokalplisområdeschef i Botkyrka.