– Det är lite MacGyver ibland. Man får jobba med det man har.
Det säger Göran Månsson, baseringsringschef för bombskyddet i Skåne. Där är det både extremt högteknologiskt och samtidigt hur basic som helst.

– Det är lite MacGyver ibland. Man får jobba med det man har.
Det säger Göran Månsson, baseringsringschef för bombskyddet i Skåne. Där är det både extremt högteknologiskt och samtidigt

hur basic som helst.

Bomber och granater radar upp sig i korridoren som leder in till teknikernas kontorsplatser på Nationella bombskyddets basering i Skåne. Allt är naturligtvis tömt på sitt dödliga innehåll. Detsamma gäller för de hemmabyggda bomber och handgranater som finns i glasmontrar intill. Museet är inte bara kuriosa. Det är en viktig samling referenser för de bombtekniker som ska ut i verkligheten och göra bedömningar av det de ser.
– Man blir aldrig fullärd, säger Olle.
Han har ansvar för museet, har varit bombtekniker sedan 1983 och är därmed den bombtekniker i Sverige som har flest år i tjänst. Något av en nörd menar Olle sig vara, vilket han inte är ensam om i de här lokalerna.

– Det är inte så att jag läser om sprängämnen på semestern, men man ska nog brinna lite. Det är mycket att hålla ordning på.

Många av granaterna har stått i någon sommarstugas källare eller på öppna spisen hos en åldring. En vanligt förekommande souvenir från forna tiders värnplikt. Att hämta dem innebär oftast ingen större dramatik och i region Syd hämtas i snitt 16 sådana per månad. Antalet ärenden som bombskyddet åker ut på har dock blivit betydligt fler med åren, intygar Olle. En liten ökning av antalet sprängdåd kom med mc-krigen på 90-talet. Men på senare år har tillgång och användande av handgranater och bangers ökat. Utmaningarna ser annorlunda ut idag, men det är svårt att få raka siffror på ökningen. Ödeläggelse genom sprängning, brottskod 1308, är ny och har bara använts sedan 2017.

Ibland missar också poliserna att rapportera till bombskyddet när det rör sig om en explosion. Göran Månsson menar till exempel att det finns en tendens att inte ta bangers på så stort allvar även om de kan vara nog så kraftiga och orsaka allvarliga skador. Antalet ärenden med handgranater i Malmö tycks faktiskt ha minskat de senaste två åren. Men Göran Månsson tror det har blivit betydligt vanligare med just bangers istället.
– Det har vi ju tyvärr sett, hamnar en sådan under en polisbil så kan den orsaka allvarliga skador.
Ett annat problem, säger Göran Månsson, är att poliser ofta tror att när något har detonerat är det över.
– I själva verket vet vi ju inte vad som också kan ha kastats på platsen och inte detonerat än. Skriv det, att har det varit en explosion ska man kontakta bombskyddet.

Bombteknikern Rolf får hjälp av kollegan och arbetsplatsombudet Mikael att kränga på sig den nästan 40 kilo tunga bombdräkten. Han har klockat hur lång tid det tar att göra det själv, men vi kommer överens om att hålla tiden hemlig. Som med så mycket annat är det för säkerhetens skull. Att det går snabbare med en hjälpande hand är dock ingen hemlighet.

”När man väl har fått den på sig gäller det att ha klart för sig vad man ska göra.”

Dräkten sitter nära inpå kroppen och är därför inte så tung att röra sig i som man kan tro, säger Rolf. Men på frågan hur långt han skulle orka jogga i den blir svaret att det nog var längre när han var lite yngre. Värst är värmen.
– Ska jag på att jobb där jag vet att jag kan komma att använda den börjar jag dricka redan hemma, säger han.
– När man väl har fått den på sig gäller det att ha klart för sig vad man ska göra. Ibland sätter vi postit-lappar här på armen för att komma ihåg.

Rolf går fram mot handgranatsattrappen med händerna på ryggen. De lyser vita i solskenet utanför dräkten, helt oskyddade. Han behöver sin fingerfärdighet. Med resten av kroppen inkapslad lyfter han upp den lilla pjäsen och säkrar sprint och grepe med silvertejp. Bombdräkten används alltmer sällan idag eftersom robotarna, som ingår i bombskyddets mer högteknologiska utrustning, blir alltmer avancerade. Förlängningsarmar kan också användas för att nå svårtillgängliga utrymmen.

Rolf har 13 år inom Malmöpiketen bakom sig, men har jobbat lika länge som kriminaltekniker. Bombskyddet är en av de arbetsplatser han trivts allra bäst på. Flera av de som jobbar här beskriver en familjär stämning. Rolf, som drabbades av svåra prövningar i sitt privatliv i samma veva som han började jobba på bombskyddet, är den förste att hålla med. Han säger att han aldrig upplevt ett sådant stöd som det han fick på arbetsplatsen.
– Och faktiskt kanske lite extra av de som jag inte kände så väl innan. Jag växte av de här erfarenheterna, men jag tror också att hela arbetsplatsen utvecklades. Det blev en annan öppenhet, säger han.

För de bombtekniker som fyllt 50 görs årliga hälsokontroller och de är desamma som för dykarna inom räddningstjänsten. Klarar man inte kraven sätts en åtgärdsplan in. De yngre gör kontrollen mer sällan. Samtliga de poliser tidningen pratar med tycker att kontrollerna är bra, ett sätt att sköta om sin personal.

”Vi är inga risktagare, tvärtom är säkerhetstänket centralt.”

Plankor, silvertejp och snören. Dagens övning ser väldigt odramatisk ut. Teknikerna testar att på olika sätt desarmera en rörbomb eller få upp en dunk kemikalier ur en grop utan att behöva vara nära. Grunden är alltid att försöka göra saker på avstånd. Bombdräkten är en sista utväg.
– Vi är inga risktagare, tvärtom är säkerhetstänket centralt.
Är de då inte rädda? Rolf svarar nej.
– Jag har varit rädd vid något tillfälle när jag jobbat i folksamlingar. När jag var inom piketen och folk kastade stenar på oss, då kunde jag känna mig liten. Men nu gör vi saker lugnt och metodiskt och om det blir så att jag går fram till ett föremål i bombdräkten är jag tillfreds med att det är enda alternativet och att en bra riskbedömning är gjord.

– Åh, nu kommer det bara handla om hund, säger någon.
Och visst, han stjäl allt lite fokus Solo, när han kommer in i garaget där övningarna pågår. Hans förare, som passande nog heter Hans, förklarar att det är labbar och spaniels med stark jaktlinje som går bra i specialsök. Hundarna måste vara extremt fokuserade och arbetsvilliga. Åttaåriga springer spanieln Solo lever upp till det. Med blicken hoppfullt fästad vid husse och svansstumpen svängandes så intensivt att hela bakdelen åker med inväntar han en uppmaning att söka. Vid garagets bortre vägg lägger han sig ner och markerar passivt, som de flesta sökhundar gör numer.
Hans har varit hundförare i 20 år och när hans senaste patrullhund började bli gammal ville han sikta in sig mer på sökhundsverksamhet. Då blev det bombskyddet. Antalet hundar som arbetar här får vi inte veta. Men Hans avslöjar att Solos namn, för inte så länge sedan var lite väl passande.
– Men nu är vi fler, säger han.

Exakt hur många de är i Stockholm, Göteborg respektive Malmö som jobbar på bombskyddet vill man heller inte avslöja av säkerhetsskäl. Men sammanlagt rör det sig om ungefär 70 personer och de behöver bli fler, säger Marie Borg.  Hon är relativt nytillträdd chef för Nationella bombskyddet och kommer senast från jobbet som kanslichef i Stockholm Nord. Innan dess har hon bland annat jobbat som yttre befäl och närpolischef.
Hon sitter oftast på Sörentorp i Stockholm, men har som ambition att besöka de andra baseringarna ofta och då vara på plats ett par dagar. I dag har hon flugit ner över dagen och byter om till uniform på toaletten. Här finns inget omklädningsrum för damer.

Det jobbar heller inga kvinnor som bombtekniker vare sig här eller i Göteborg. Men det är något man i allra högsta grad säger sig vilja ändra på.
– Vi är inne i en rekryteringsprocess just nu och vi har haft kvinnliga sökanden, säger Marie Borg.

Både hon och Göran Månsson beklagar att omklädningsrum för tjejer saknas, men intygar att det finns i planen för de utökade lokalerna. Lokalförsörjningen är ett eget kapitel för bombskyddet och i Skåne hoppas man på att snart få expandera till hela den byggnad man i dag besitter delar av.
– Vi sitter lite på varandra här, säger Göran Månsson.
Problemen är de samma på alla tre stationeringarna. Trängst ska det vara i Göteborg, där man sitter integrerat med annan polisverksamhet.

De anställda på bombskyddet går på en periodplanering som bygger på dagpass och kvällspass. De får ihop det, menar cheferna.
– Men det flyter inte på som det borde. Möjlighet att öva betyder allt för den här verksamheten och det måste man vara säker på att kunna göra även om personer är borta på uppdrag. Vi har bra utrustning, nu måste personal- och lokalfrågan lösas. Det är min prioritering just nu, säger Marie Borg.

När en bombtekniker väl rekryterats följer en cirka 20 veckor lång grundutbildning hos försvaret i Eksjö i Småland. Sedan följer en baseringsanpassad utbildning, för även om bombskyddet sedan 2013 är samordnat i hela landet, så skiljer sig de olika baseringarna åt en del. Ovanpå detta får man sedan gå olika typer av specialistutbildningar. Kring dem är det mycket sekretess, då det inte ska komma ut för mycket information om vad bombskyddet förmår. På bombskyddet hanteras också CBRN, ämnen som man kan misstänka är giftiga, smittsama, innehåller strålning eller är radioaktiva. Pulverbrev och olika former av hemmalabb är fenomen som sorteras under CBRN. Bombskyddet i Malmö hanterar ungefär tio sådana ärenden per år och det tenderarar att öka enligt Göran Månsson.

”Efterfrågan har ökat och det är allt fler som begär biträde av oss.”

Förutom att komma på plats där det har smällt eller riskerar att göra det så biträder bombskyddet med tekniska undersökningar, vid säkerhetskontroll inför vissa evenemang och statsbesök samt samverkar med Säpo och regionerna när behovet av expertis finns.
– Efterfrågan har ökat och det är allt fler som begär biträde av oss, slår Göran Månsson fast.

Att transportera bort och detonera sprängladdningar på ett säkert sätt ingår också i uppdraget och är tidskrävande. Dessutom är man beroende av Försvarsmaktens mark och även om de flesta verkar tycka att de har ett bra samarbete så beskrivs det lite som att Polisen får ”stå med mössan i hand” när de behöver spränga.

Att bombskyddet är relativt litet och separerat från annan polisverksamhet märks också på att bombteknikerna själva sköter mycket av markarbetet i form av posthantering, bilbesiktningar och vaktmästeriuppgifter. Inte optimal resursanvändning anser de inblandade, med tanke på rekryteringsbehovet.

”Det kanske lever kvar lite att det bara finns gubbar här ute, faktum är att vi är ganska blandade åldrar.”

Vilka är det då som söker sig till bombskyddet?
-Man behöver ha ett teknikintresse, men får utbildning här. Och så ska man ha ett säkerhetstänk.
Göran Månsson skulle gärna se att man fick fler bombtekniker som är kvinnor. Vad som avskräcker vet han inte.
– Men det kanske lever kvar lite att det bara finns gubbar här ute, faktum är att vi är ganska blandade åldrar.
De allra färskaste hamnar ändå inte här, eftersom de som söker ska ha minst fem år i den operativa verksamheten bakom sig. Och med tanke på den omfattande utbildningen ser gärna Göran Månsson och Marie Borg att man vet vad man ger sig in på så man inte tröttnar. De flesta trivs och stannar.
– Men några har väl saknat den där kontakten med människor. Här jobbar vi ju mot föremål.