Inför sprängämnesamnestin skulle man kanske skapat ett telefonnummer för allmänheten att ringa när man har något farligt föremål att lämna ifrån sig, och inte hänvisa dem till det vanliga flödet på 114 14, skriver Kjell Borgström, som är vapenhandläggare i region Väst.
Inför sprängämnesamnestin skulle man kanske skapat ett telefonnummer för allmänheten att ringa när man har något farligt föremål att lämna ifrån sig, och inte hänvisa dem till det vanliga flödet på 114 14.
Så har även Statskontoret konstaterat och kommit fram till samma slutsats som medborgarna och oss polisanställda: Det är förbaskat svårt att inom rimlig tid få kontakt med polisen via telefon.
Några exempel från min vardag som vapenhandläggare i region Väst, Halland. Som bekant så pågår det just nu en amnesti för explosiva ämnen beslutat av regeringen.
Det som man helt missar att ta höjd för och anpassa verksamheten. När ett sådant här beslut fattas så behöver man se och fatta konsekvenserna längst ner i verksamheten, där effekten av det fattade beslutet ska hanteras, utöver de vardagliga arbetet/arbetsuppgifterna. Men som vanligt saknas det beredskap och tänk för hur beslutet påverkar verksamheten.
Nu senast så har en person ett par tändhattar och lite sprängämne som han vill lämna in under rådande amnesti. Han ringer således 114 14 för att få besked om hur han ska agera.
Tröttnar på att sitta i telefon och vänta, lång kö.
Beger sig per bil några mil till närmaste polisstation, utan att ta med sig de farliga föremålen. Går in i receptionen och förklarar sitt ärende. Receptionspersonalen ringer i sin tur till RLC, via internt nummer, men lyckas inte få kontakt.
Mannen lämnar sina kontaktuppgifter och kan i efterhand kontaktas av undertecknad, så att han kan lämna ifrån sig sina farliga föremål.
Nästa exempel samma sak, men då handlar det om en patron eller mindre granat till en luftvärnspjäs, som finns på en hembygdsförening.
Man hade nu tänkt utnyttja amnestin till att bli av med denna patron/granat.
Man söker kontakt med polisen per telefon utan att lyckas, och beger sig till polisstationen i Halmstad för att få reda på hur man ska förfara.
Lite frågesport från undertecknad om storlek på föremålet, eventuella färger på kulan/granaten, eventuella märken i tändhatten och så vidare, för att kunna utreda om de själva ska kunna förflytta föremålet eller om de ska hämtas av polisen.
På fråga om de har tillgång till mobiltelefon med möjlighet att ta en bild och skicka till min telefon så säger man att detta går att ordna.
Överlämnar då mitt visitkort med telefonnummer och e-postadress.
Får då kommentaren: ”Jaha, du har telefon, har försökt att ringa till er, men kommer inte fram”.
Tyvärr så är dessa två exempel bara den senaste veckan inte ovanliga utan mera legio i vardagen.
Om man ska göra en satsning på vad det än är så måste man förstå vad detta får för konsekvenser i hela kedjan, men framförallt längst ner i verksamheten för de som svarar i telefon i våra telefonväxlar/ PKC och de som hanterar ärenden på RLC, men även för patrullerna som redan far som skottspolar mellan jobben.
Men framförallt så skulle man kanske skapat ett telefonnummer för allmänheten att ringa när man har något farligt föremål att lämna ifrån sig, och inte hänvisa dem till de vanliga flödet på 114 14.
Något som får till följd att många helt enkelt resignerar och struntar i att kontakta Polisen inte bara i dessa ärenden, utan i alla ärenden.
Grunden för att vi ska ha och behålla det förtroende som finns kvar hos allmänheten är att medborgarna kan komma i kontakt med oss inom rimlig tid för att föra fram sitt ärende.
Kjell Borgström, inspektör
Vapenhandläggare region Väst
HSO, polisområde Halland
