Det har snart gått ett år sedan polismannens villa i Västerås besköts. Ingen skadades, men strax stod det klart att det snarast var en lycklig slump. Dådet drabbade inte bara en familj, utan poliskåren och samhället i stort.

Det har snart gått ett år sedan polismannens villa i Västerås besköts. Ingen skadades, men strax stod det klart att det snarast var en lycklig slump. Dådet drabbade inte bara en familj, utan poliskåren och samhället i stort.

– En unik situation, kanske den värsta i sitt slag. Poliser lever med risken att hamna i skottlinjen på arbetstid. Men här handlar det om skott mot någons hus och familj, säger Robert Wallén, polisområdeschef i Västmanland.
Fallet fick nationell prioritet och skotten mot polisens bostad resulterade i den största utredningen någonsin i Västmanland, berättar Robert Wallén. Han understryker att flera arbetsspår löpte parallellt: Gärningsmännen skulle ringas in, skadan för de drabbade bli så liten som möjligt och polisverksamheten fortgå så normalt som möjligt.
– Jag pratar med medarbetaren varje vecka för att bland annat stämma av hur han mår, och efter omständigheterna är det bra.

Ingen är lagförd för brottet, men Robert Wallén berättar att polisen vet att det handlar om tongivande kriminella i Västerås. Det rör sig dock om ett svårutrett brott, en nattlig skjutning utan vittnen.
– Vi har vänt på varje sten. Vi får acceptera att vi behöver ytterligare bevis om vi ska komma vidare.
Samtidigt vill Robert Wallén lyfta det positiva och han nämner att polisen i Västmanland lärt sig mycket under resans gång och nu har betydligt större förmåga att möta den tunga kriminaliteten än de hade för ett år sedan.
– På många sätt tycker jag att brottet hade likheter med ett terrorangrepp. Just det faktum att man inte bara angrep en polis utan även dennes familj och att det sker i hemmet tror jag skakade om alla poliser.
– Men som organisation tog vi inte ett steg tillbaka, i stället blev vi skickligare och bättre på att agera mot organiserad brottslighet.

Ralf Andersson är ordförande för Polisförbundet Västmanland.

– Talet om att vi aldrig viker ner oss är begripligt, samtidigt väldigt förljuget, menar han.
Han understryker att hans egen syn på saken riskerar att irritera och röra upp känslor.
– Det handlar om den omtalade takhöjden, men jag tvekar inte inför att säga vad jag tycker. Faktum är att jag menar att både Polisförbundet och arbetsgivaren har målat in sig i ett hörn med allt prat om att vi inte backar eller viker ner oss.
Polismannen i Västerås situation är Ralf Andersson väl insatt i. Han framhåller att den polis som själv varit med om att få sitt hem utsatt för automateld medan familjen befinner sig där naturligtvis påverkas i sin framtida yrkesroll. Detsamma gäller polisens kollegor, varav flera i det aktuella fallet hade bostad i närheten.
Känslan sprider sig, enligt Ralf Andersson, ut i organisationen.
– Det är ju bara att gå till sig själv och det sunda förnuftet. Det är nästan en antiintellektuell fras att säga att vi inte backar efter en händelse som den här. Jag går så långt att jag vill hävda att vi inte vill ha poliser som inte påverkas, de skulle vara smått omänskliga.

Samtidigt framhåller Ralf Andersson att han förstår ledningens bekymmer:
– Man måste säga vissa saker som alla vet inte stämmer. Det jag egentligen menar är att man bör akta sig för att tycka att läpparnas bekännelse räcker. Konkreta åtgärder krävs, men hittills tycker jag att arbetsgivaren har gjort vad som går att göra i det här fallet.