Nyligen uppmärksammades att det gått 80 år sedan Kristallnatten. Den natten stoppade Berlinpolisen Otto Bellgardt och hans kollegor en attack mot synagogan på Oranienburger Strasse, skriver Lennart Westberg.
Efter Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 raserades snabbt den preussiska rättsstaten. Politiska motståndare, framför allt socialdemokrater, kommunister och fackföreningsfunktionärer, fängslades och mördades.
Svenska Polisförbundet och dess organ Polistidningen fördömde snabbt morden på fackliga ledare ur den tyska polisen och betecknade redan 1934 Hitlers Tyskland som en ”brutal diktatur”.
Till Tredje Rikets största förbrytelser hör Förintelsen av sex miljoner europeiska judar i nazisternas olika dödsläger i öster. Likaså morden på 100 000 tyska funktionshindrade, både vuxna och barn, inom ramen för ”Aktion T 4”.
Nyligen uppmärksammades i Europa att det gått 80 år sedan den så kallade Kristallnatten: nazisternas riksomfattande pogromer och mord på tyska judar den 9-10 november 1938.
Berlins största synagoga invigdes 1866 i närvaro av Preussens ministerpresident Otto von Bismarck. Den låg på Oranienburger Strasse i norra Berlin. Under Kristallnatten inledde SS och SA en attack mot synagogan, bröt sig in och demolerade inredningen samt anlade en brand i byggnaden.
Från poliskontoret i det närbelägna 16. polisdistriktet på Hackescher Markt larmerades jourhavande ordningspolis, under befäl av Otto Bellgardt, till platsen. Han ombads av SS att försvinna från platsen. Istället drog Bellgardt sitt tjänstevapen, meddelade att han som tjänstgörande polis var den ende som utdelade order på platsen och att hans uppgift var att förhindra pågående brott.
Otto Bellgardt och hans poliskollegor kastade ut SS- och SA-männen ur synagogan och beordrade brandkåren att släcka mordbranden, vilket också skedde.
Tack vare denne ytterst modige Berlinpolis och hans kollegor räddades synagogan på Oranienburger Strasse, som troligen den enda i Tyskland, från plundring och brand.
Chefen för 16. polisdistriktet, polisinspektören Wilhelm Krützfeld, anlände strax därpå till platsen och godkände fullt ut sin underlydande Bellgardts åtgärder. Krützfeldt beordrade även att synagogan skulle ställas under polisbevakning de närmaste 24 timmarna.
Redan dagen därpå kallades Wilhelm Krützfeld till Berlins polishögkvarter för ett hotfullt disciplinärt samtal med Berlins nazistiske polispresident, greve von Helldorf, där han anklagades för att ha obstruerat ”den tyska folkviljan”. Krützfeld argumenterade att hans plikt som polis var att rädda liv och egendom samt hänvisade även skickligt till att synagogan var förklarad som byggnadsminnesmärke av den preussiska staten. Krützfeld försvarade likaså fullt ut sin underlydande Otto Bellgardts åtgärder på plats. Krützfeld kom undan med en utskällning och en skarp muntlig tillrättavisning, men blev efter några år tvångspensionerad av den nazistiska polisledningen.
Synagogan raserades senare i de allierades flygräder. Idag påminner en minnesplakett på den renoverade synagogan på Oranienburger Strasse om några Berlinpolisers ovanligt modiga uppträdande, denna ödesdigra natt för åttio år sedan.
Wilhelm Krützfeldt omgav sig på sin polisstation även med pålitliga icke-nazistiska poliser. En av dem var poliskonstapeln Willi Steuck, som efter Krützfeltds tvångspensionering skrev ut förfalskade utresepapper (men med äkta polisstämplar) åt judiska familjer i området och varnade andra för Gestapos razzior.
Efter att den gula judestjärnan 1941 införts av nazisterna att bäras av varje tysk jude fortsatte Willi Steuck att under sin patrullering, liksom alla år tidigare, att hälsa på för honom bekanta judiska familjer med honnör. En äldre judisk dam visste att detta kunde medföra disciplinära problem för Steuck och sade en gång till honom när de möttes på gatan: ”Käre herr Steuck, ni behöver inte längre hälsa på mig. Jag känner mig hedrad genom er blotta närvaro.”
Lennart Westberg
Polisinspektör; BFIGV7
LPO Medelpad (Sundsvall)
