ANNONS:

ANNONS:

 
 


Polistidningen nummer 3 delades ut runt 14 juni. Nästa nummer når brevlådorna runt 6 september.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundets medlemsservice: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

Polisyrket måste
tas på allvar

Lena Nitz, ordförande

 
 

 
 

Arkiv

Foto: Emma Eneström

”Har du blivit
osams med någon?”

Publicerad 2019-01-09

Krönikan Vi stod samlade runt en enorm, glänsande lax som materialiserat sig på vår diskbänk. Dörren var låst. När vi kom hem bara låg fisken där.
Tankarna kretsade febrigt kring hästhuvudet i sängen – ett av filmhistoriens mest kända tecken på ett uttalat hot. Hur allvarligt var det?

Med familjen hade jag flyttat från Malmö till lappländska Tärnaby och initialt kändes livet svårt. Det var 30 minusgrader och bilen startade inte. För att forsla barnen till dagis i andra änden av byn var jag tvungen att gå upp vid fyratiden på morgonen och med hjälp av en hårfön sakta värma upp motorblocket. Till slut installerade jag en motorvärmare – men nu befann jag mig på ruta ett: uttröttad av bilen och belastad av ett omänskligt skottningsuppdrag.

För i kontraktet som reglerade hyresförhållandet med den trevlige Umeåbo som ägde huset som vi bebodde nämndes snöskottning i ordalag som: ”Hyrestagaren förbinder sig att skotta snö från vägen till bron och att hålla snörent runt densamma”. Umebon intygade att en normalstark person fixar sådant på några minuter, för en skåning skulle det kanske ta lite längre tid. Vid ankomst låg ett obrutet snötäcke metertjockt och oändligt, någon bro gick inte att se.

Med snöskor på fötterna sökte jag nästa dag av omgivningen och fann till slut ett översnöat räcke. Långt därnere måste det finnas en träkonstruktion och en frusen bäck. Kanske ringlade det också fram en stig eller rentav en grusgång. Vilket struntade jag i, paralyserad inför uppgiften att återkommande skotta fram bron och sedan fortsätta med skyffeln ett 70-tal meter till allmän väg.

Tillvaron krympte och till slut innehöll den bara trixande med bilen, snöskottning och en värkande kropp. Jag gjorde mig inga illusioner om något annat och bättre. Men jag slapp att tänka så mycket. Det var skönt.
Någon gång funderade jag emellertid över varför soporna aldrig forslades bort, även om det ännu inte gjorde så mycket på grund av den arktiska kylan. Till slut ringde jag rätt kommunal instans och fick veta att det förmodligen berodde på placeringen av våra sopkärl. De skulle stå vid bron – och vägen dit skulle vara skottad. Sannerligen att vägen till bron var skottad.

Under högtidliga former forslades sopkärlen till bron. Barnen tittade på, de var inte så gamla, men förstod ändå att något stort var på gång. Simon frågade hur sopbilen skulle komma dit. Den skottade gången var uppenbarligen för smal för ett fordon, men det var någon annans problem. Kanske kommer de med spark, föreslog jag lättsinnigt.

På morgonen stod tunnorna kvar – orörda. Jag ringde kommunen och upplystes om att vägen till bron måste vara skottad. Jag underströk att den varit det, men att man inte längre kunde se det eftersom det just fallit en halvmeter nysnö. Någon vecka gick. Mer snö. Jag slarvade uppgivet med mina plikter och då det var dags för soptömning tog skottningen en halv dag. Vallarna var manshöga och snön måste slungas uppåt med en kraftfull rörelse. Nästa dag var de nu överfulla tunnorna orörda och något brast, jag uppträdde mindre artigt vid en förnyad kontakt med den ansvariga på kommunen.

Först en tid senare fick det hela sin förklaring. I norra Sverige kallas tydligen entrén till huset för farstubro eller kort och gott bro, medan skåningar som säger bro menar just – bro. Under flera veckor hade jag skottat vägen till grannens trädgårdsbro och placerat soptunnor på den.

Och nu stod hela familjen där, runt den enorma laxen, som blänkte på diskbänken.
– Har du blivit osams med någon? undrade hustrun.
– Nja, inte direkt. Kanske någon på kommunen, i samband med den där skottningshistorien, funderade jag. Eller det där tråkiga intermezzot i liftkön till Ingemarbacken? Eller vid macken?
– Ska vi ringa polisen?
– Absolut, och flytta tillbaka till Malmö. Där slapp vi åtminstone dödshot.

Men saken berodde. Det är jobbigt att känna sig hotad, men det är också jobbigt att flytta. Efter ett tag fluffar det mesta till sig, man förtränger.
Sommaren kom.
– Smakade fisken bra?
En plirande äldre man, en granne skulle det visa sig, ställde den oväntade frågan utanför mataffären. Laxen.
– Vi ville bara hälsa välkommen. Var den bra?
Jag fann mig och tackade hjärtligt, men var tvungen att fråga hur farbrorn kommit in i vår låsta bostad.
– Det vet ju alla var nyckeln till Boströms hänger.

Om det finns någon lärdom att dra är det att mycket inte är vad det verkar. Jag är oerhört tacksam för att vi aldrig blandade in polisen.

Ossian Grahn
forskningsassistent
och frilansjournalist