Här om dagen fick jag en idé. Eller om idén kom från min gode vän, kommunpolisen Robert. Det gällde i alla fall Pär.
Här om dagen fick jag en idé. Eller om idén kom från min gode vän, kommunpolisen Robert. Det gällde i alla fall Pär. Om någon inte vet vad Pär är: Polisens Ärende-Rutin. Jag killgissar här, men jag är ganska säker på att det är så det ska utläsas. Det system i vilket alla handlingar diarieförs i det så kallade A-diariet. Om ett dokument – upprättat eller inkommet – inte hör till en brottsutredning, så hamnar det här.
Jag jobbar numera med brottsförebyggandefrågor på LPO Södermalm. Tillståndsfrågor också, där vi är remissinstans. De handläggs huvudsakligen på region Stockholms Tillståndsenhet. De får in en ansökan, den mejlas till mitt LPO, samt till stadsdelsförvaltningen, för yttrande. Därefter fattas beslut hos Tillståndsenheten, om ansökan skall beviljas.
Idén? Jo, i stället för att jag mejlar till Tillståndsenheten, och de lägger in mejlet som ett dokument i Pär, skulle jag själv kunna logga in i Pär, skriva en tjänsteanteckning där jag tillstyrker eller avslår, och så är det klart? Sagt och gjort, jag fixade behörighet i Pär via Intrapolis, det tog en kvart. Jag lärde mig det absolut mest grundläggande för att kunna skriva anteckningar och söka ärenden direkt i Pär, även detta online. Det tog tio minuter till. Jag frågade en sakkunnig på Tillståndsenheten, mest som en formalitet, tänkte jag. Hur skulle de kunna ogilla detta? Det gjorde de inte, enligt kollegan var det en grymt bra idé. Men den skulle däremot inte gå att genomföra. De andra LPO:na skulle inte kunna hänga med, tror jag förklaringen löd. Svordomar och könsord följde, naturligtvis utan åhörare, i mitt lilla kontorsrum.
Nu var jag ledsen, faktiskt. Här hade jag kommit med en, som jag tyckte, skitbra idé, som skulle förenkla på minst två olika arbetsplatser i myndigheten. Strunt samma om jag snott idén från Robert, den var ju grym! Jag gick till min kollega Åsa, civilanställd sedan 1900-talet, och vår nestor på Pär och administration. Jag behövde en axel att gråta mot.
– Jag har försökt säga det här i flera år, att ni gör ett dubbelarbete när ni mejlar och skriver ut en massa papper. Men ingen lyssnar. Ni poliser är stendumma när det gäller administration!
Så sa hon, Åsa. Jag är inte säker på att hon sa administration, ordagrant. Men jag är säker på ”stendumma”. Och jag är beredd att hålla med.
Det här fick mig att undra: Hur många idéer föds en vanlig dag i myndigheten, utan att någon bryr sig? Eller lyssnar? Och hur ska vi någonsin kunna bli bättre, smartare, effektivare, om vi inte tar tillvara varje idé, prövar, och sedan förkastar det som inte håller måttet? Istället för att förkasta idéer i förväg, för att det säkert inte skulle bli bra?
Till sist, några klargöranden:
Jag älskar Tillståndsenheten. Jag älskar Åsa. Jag älskar Robert. Jag älskar banne mig myndigheten också, fast det är mer av hatkärlek:
Polismyndigheten, du har varit bra mot mig, ibland. Och ibland inte så bra. Men mest bra, faktiskt.
Men skärp dig!
Per ”Pär” Johan Sjöö Svanestrand
polisinspektör LPO Södermalm
