En tillsynes obetydlig detalj fick en avgörande roll i fallet där utredarna Ewa Nilsson och Linda Holmqvist Borgsved lärt sig åtskilligt av sin målsägande.
En tillsynes obetydlig detalj fick en avgörande roll i fallet där utredarna Ewa Nilsson och Linda Holmqvist Borgsved lärt sig åtskilligt av sin målsägande.
-När Ewa kommer in på sjukhuset och sätter sig bredvid sängen och frågar om det är ok att hon äter, och så plockar hon upp en banan, jag kunde ju liksom inte låta bli att skratta, berättar Tuva Serck om sitt första möte med utredaren Ewa Nilsson.
Där och då gav hon sin redogörelse om den brutala våldtäkt hon utsatts för tidigt på morgonen samma dag. Hon gjorde det trots att hon egentligen bestämt sig för att inte prata med polisen. Det skulle också komma att bli det längsta förhöret och det som innehöll den mest avgörande detaljen. Den om en hand på ett bröst.
”Tuva gav ett extremt detaljerat vittnesmål. Dessutom var det nästan som att hon hade gjort en egen liten gärningsmannaprofilering.”
Utredningen av det brott som den då 21-åriga Tuva Serck utsatts för har lärt Ewa Nilsson och Linda Holmqvist Borgsved massor, säger de. Och ännu mer när de nu, några år efter händelserna som ledde fram till att gärningsmannen hamnade i fängelse, föreläser tillsammans. Bland annat för nyblivna aspiranter, som den här dagen då Polistidningen är på plats.
– Jag är lite nervös, tillkännager Tuva för de blivande poliserna som fyller en större hörsal i polishuset i Stockholm.
Sedan redogör hon för allt som hände den där tidiga morgonen för snart fem år sedan med en saklighet och detaljrikedom som upprepade gånger påtalas av Ewa Nilsson och Linda Holmqvist Borgsved.
– Tuva gav ett extremt detaljerat vittnesmål. Dessutom var det nästan som att hon hade gjort en egen liten gärningsmannaprofilering. Det var otroligt och visade sig vara väldigt viktigt för utredningen, säger Ewa Nilsson.
Många brottsoffer minns dåligt. Chock kan ha den effekten. Tuvas minne var som bäst direkt där på sjukhuset. Efter det beskriver hon själv hur hon oavsiktligt kom att minnas saker och ting annorlunda och ibland rentav fel.
Tuva Serck tog kontakt med Ewa Nilsson via Facebook för snart ett år sedan. Hon funderade på hur hon skulle gå vidare med sin bearbetning av det som hänt henne.
– Skulle jag prata med Aftonbladet eller gå i någon form av gruppterapi? Jag visste inte riktigt. Men något ville jag göra, berättar hon.
Samtidigt höll Ewa Nilsson och Linda Holmqvist Borgsved föreläsningar om brottsutredningar tillsammans och hade samma vecka pratat om att det hade varit så bra att ha med sig en målsägare, men att kontakta någon var det så klart inte tal om.
– Därför var det ju så märkligt att jag fick det där meddelandet där Tuva frågade om jag kom ihåg henne. Om vi gjorde!
”Det är nästan så jag tycker de är lite jobbiga.”
Samtidigt som Tuvas initiativ att delta och berätta var välkommet har utredarna hela tiden varit väldigt noga med att hon kan bestämma själv vad hon orkar med. Att hon får hoppa av när hon vill.
– Det är nästan så jag tycker de är lite jobbiga, säger Tuva.
I efterhand känner hon att föreläsningarna har gett henne mer än någon terapi eller rehabilitering hon tidigare gett sig på.
Vikten av att få bemötas med att det är okej att vara okej. Att inte bli kvar i en offerroll, utan att få visa sin styrka och mötas av respekt tycks vara en stark drivkraft för Tuva Serck. Ewa Nilsson bekräftar att den där bilden av att ett våldtäktsoffer förväntas få sitt liv förstört kanske håller på att förändras och det tror både hon och kollegan har positiva effekter för förutsättningarna att göra en bra utredning. Skam är en viktig orsak till att vittnesmål kan komma att justeras för att passa förväntningarna. Tuva Serck visar tydligt var skammen hör hemma.
”Men det fick vi ju veta att det var ju kanske inte riktigt det Tuva kände utan hon tyckte helt enkelt att det blev jobbigt att vi lät så glada när vi ringde.”
Även om Tuva Serck var nöjd med hur utredningen i stort sköttes och känner att den fällande domen var en viktig del i hennes upprättelse, så har hon också gett feedback till utredarna av det lite saltare slaget. Till exempel hur de framförde beskedet att en misstänkt gärningsman var gripen.
– Vi var ju liksom så glada och kände att yes! Men det fick vi ju veta att det var ju kanske inte riktigt det Tuva kände utan hon tyckte helt enkelt att det blev jobbigt att vi lät så glada när vi ringde, säger Linda Holmquist Borgsved.
För Tuva innebar ju det att hon faktiskt skulle sitta där i rätten och möta honom. Han som hotat henne till livet för att hon inte skulle anmäla.
Idag är hon inte längre rädd för gärningsmannen, trots att han sedan en tid tillbaka har avtjänat sitt straff och befinner sig på fri fot igen.
– Nej, jag är faktiskt inte rädd alls. Men jag har trott att jag har sett honom några gånger och det har gett adrenalinpåslag.
”Och om ni blir utredare, åk alltid till brottsplatsen. Även om det kanske verkar oviktigt så gör vi alltid det.”
Tuva Serck inleder föreläsningen med sin berättelse, fram till mötet med Ewa Nilsson och hennes påvra bananmåltid vid sjukhusbädden. Därefter redogör Ewa Nilsson och Linda Holmkvist Borgsved för arbetet med utredningen. En pedagogisk resa genom vad som kan gå fel och vad som kan bli rätt. Olyckliga omständigheter som gjorde att brottsplatsen tvättades ren innan teknikerna kom på plats. Det trots att en polispatrull faktiskt varit på platsen och letat efter orsaken till den massiva mängd blod som fanns där. När de knackade dörr var Tuva Serck på sjukhuset och ingen anmälan ännu gjord. Därför uppmanas aspiranterna att försöka dokumentera om de varit någonstans där något skumt verkar ha hänt.
-Och om ni blir utredare, åk alltid till brottsplatsen. Även om det kanske verkar oviktigt så gör vi alltid det. Speciellt efter den här utredningen, säger Linda Holmqvist Borgsved.
Aspiranterna får också höra hur extremt osynkat inflödet av pusselbitar kan vara.
– Övervakningsfilmer till exempel. De kommer lite här och lite där. Det gäller att inte missa något.
Ett antal andra överfall, som det skulle visa sig att samma gärningsman låg bakom, jackan han bar och oväntat samstämmiga signalement angav så småningom rätt riktning. Personen på en av övervakningskamerabilderna, som man först trott var en förbipasserande kvinna var i själva verket rätt person. Allt gick ganska snabbt, trots att brottet ägt rum två dagar före julafton, vilket är en kritisk tidpunkt på många sätt. Och trots att man under utredningen också hunnit gripa och släppa en felaktigt misstänkt person.
Och ja, en extra vända till Nationellt forensiskt centrum gav en träff av högsta tänkbara kvalitet.
När gärningsmannen var gripen och alla tänkbara tecken pekade på att han verkligen var rätt man saknades ändå det avgörande beviset. Förundersökningsmaterialet tycktes vara helt renrakat på DNA och en tråd på Flashback hade sabbat förutsättningarna för en vittneskonfrontation. Då drog utredarna sig till minnes det där stickspåret. Obehaget av handen på bröstet under den pågående våldtäkten. Det kan finnas DNA på bh:n. Och ja, en extra vända till Nationellt forensiskt centrum gav en träff av högsta tänkbara kvalitet. Gärningsmannen kunde fällas och en lärdom dras.
– Begränsa inte utredningen. Träng inte ihop den för att den ska passa din teori. Den kan behöva ändras. Och tappa inga detaljer. Det som kan verka obetydligt kan vara helt avgörande, säger Ewa Nilsson.
