Han spände bågen så hårt han kunde och pilen flög långt, men något brast samtidigt. Ett par år efter stroken jobbar Johan Dyrander igen och är tacksam för det han gått igenom.
Han spände bågen så hårt han kunde och pilen flög långt, men något brast samtidigt. Ett par år efter stroken jobbar Johan Dyrander igen och är tacksam för det han gått igenom.
Johan Dyrander
Ålder: 42 år.
Bakgrund: Uppvuxen i Gällivare, polis sedan 200.1
Arbete: Gruppchef, polisen i Sundsvall.
Familj: Hustru och två barn.
Bor: Sundsvall, Västernorrland.
Fritidsintressen: Skog och natur. Husvagnsresor med familjen, fordon av alla möjliga slag.
Jag känner honom inte på ett personligt plan, men har träffat honom vid åtskilliga tillfällen när han satt i Polisförbundet Nords styrelse. När vi pratas vid återkommer han ofta till kamraterna på jobbet och hur mycket de betytt för honom.
Nu sitter vi på polisstationen i Sundsvall. Han är sig lik, men ändå inte. Något kilo har kanske försvunnit. Men det är något annat. En insikt, ett allvar?
Han säger att barnen tog det hårt, han förändrades från att vara en glad och drivande person till att bli nedstämd och oföretagsam – men sakta kom delar av den tidigare pappan tillbaka igen.
Allt går inte att reparera. Samtidigt är han lycklig, han säger att upplevelsen av hur det är att nästan dö har gjort honom till en bättre person. Att han nästan fått vara med om sin egen begravning – och kommit nära att få uppleva sensationen att ta del av omgivningens eftermäle.
– Var det inte för mina arbetskamrater så hade jag inte levt i dag. Jag beställde till och med hem vita arkivet, färdig att dö. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle klara det, men de räddade mig igen och igen.
Det var i juli 2016 och Johan Dyrander hade semester. Han var utarbetad på dubbla plan. Ett brinnande fackligt engagemang drev honom, samtidigt satsade han på jobbet som gruppchef. Familjen körde med husvagn söderut. De hade hunnit till Karlskrona i Blekinge när något hände i Johans huvud. Det knäppte till, sedan kom värken. Han fick tunnelseende, siktade på en avfart och svängde av från landsvägen. Bredvid honom satt hans hustru.
– Jag kände något i huvudet, sa jag till henne. Det small liksom till, det är inte som det ska, det är inte bra.
Därefter sker allt snabbt. Bilen stannar. Johan Dyrander tar upp sin telefon och försöker ringa sjukvårdsupplysningen.
Barnen upptäcker en lekplats och springer dit. Johan kämpar med mobilen, han minns inte riktigt hur den fungerar längre.
– Allt var upp och ner, bokstavligen. Det kändes som om jag hade en plåtburk över huvudet, det bara brusade. Jag fattade inte hur jag skulle starta telefonen.
Men med hustruns hjälp lyckades Johan till slut få igång samtalet.
– När jag fick svar kunde jag inte hålla i luren längre. De frågade direkt var jag befann mig. Som tur var hade vi hamnat precis utanför sjukhuset.
Johan Dyrander envisades med att gå in själv. Han tog en kölapp och sjönk ner i en fåtölj i väntrummet. När det blev hans tur hängde halva ansiktet – ett av de typiska symptomen på stroke – och han hade svårt att prata och hålla sig upprätt.
– Det var som i Cityakuten. Allt hände samtidigt, jag åkte på en brits, någon stack mig i armen, det var säkert 20 personer som kämpade för att rädda mig.
Han blev kvar i Karlskrona i en vecka. Minnet var sargat, han stammade när han försökte prata och kunde knappt gå. Förvirringen var kanske värst, att hitta tillbaka till rummet med sängen var som att gång på gång lösa samma gåta. Långt senare fann Johan bilder i sin mobil. Interiörer, korridorer och dörrar. En tristess i sjukhusmiljö, en väldokumenterad patientvardag. Han vet inte säkert varför han tog bilderna, men tror att det rörde sig om ett försök att orientera sig. Fotona kom aldrig till användning eftersom han inte mindes att han tagit dem.
Han fick papper och penna med uppgiften att skriva sitt eget namn, det gick inte. Men några dagar senare skrevs han ut och åkte hem med ambulansflyg. Dagrehab väntade. Många av medpatienterna var i mycket dåligt skick.
– Personalen var bra men det var fruktansvärt att gå dit, deprimerande helt enkelt. Det funkade inte för mig.
Istället funderade Johan Dyrander ut en egen sorts rehabilitering, baserad på en Volvo Amazon från 1967. Något att fokusera på. Mödosamt spårade han den första bilen han ägt och fann den i Kiruna. När han kom hem från sjukhuset stod en bedagad, men fungerande veteran och väntade på honom. En poliskollega hade åkt upp med en trailer och hämtat bilen som en överraskning.
– Jag tog ner den i småbitar, lackade och satte samman. Problemet var att jag inte fick köra när den var klar, jag klarade inte det obligatoriska testet. Då var det som om det sista togs ifrån mig.
Beskedet att han inte var i skick att köra bil kom som en chock och Johan Dyrander tappade gnistan totalt.
En dag mullrade det på gårdsplanen. En karavan av polisbilar defilerade förbi huset. Kollegerna hade samlat in pengar som de överlämnade.
– Det var som om de kände på sig, de visste att jag var illa ute. Efter den dagen behövde jag aldrig vara ensam. Efter jobbet var det alltid någon som knackade på. Som om de kommit överens om ett schema.
”På sistone har det gått åt mer kaffe än vanligt eftersom det varit så mycket arbete med omorganisationen, som i mitt tycke har havererat delvis.”
Johan Dyrander i en intervju om kaffe, sommaren 2015, ett år innan stroken.
Och nu är vi här i polishuset. Där ute har snön kommit i omgångar och återigen delvis smält bort. Johan nämner att han har varit ute på skoter i skogen och att det fungerade, men var sådär.
Men han är tacksam för att komma iväg.
Tacksam är det ord Johan Dyrander själv använder. Gång på gång.
– På ett plan är jag tacksam för att kroppen sa stopp, annars hade jag arbetat ihjäl mig. Risken finns också att jag hade jobbat bort min familj.
Dessutom, säger han med mild förvåning i rösten, fungerade det praktiska klanderfritt. Allt från det fackliga stödet till arbetsgivarens agerande och försäkringarna.
– Jag var väl lite extra duktig på att hantera det, med tanke på min fackliga bakgrund. Men generellt var det otroligt bra. Allting har klaffat och alla har gjort vad de ska.
Nu får han köra bil igen och i april ska han göra det årliga kompetensprovet för att köra mc i tjänsten. Men han kommer aldrig att bli helt återställd. När snön kom, den första hösten efter stroken, kunde han se släpspår från högerfoten. Det är bättre, men inte bra. Hälften av styrkan i den drabbade kroppshalvan är försvunnen för alltid. Minnet är inte som tidigare och Johan Dyrander har fortfarande svårt att orientera sig. Han äter mediciner som sänker pulsen – den entusiastiske löparen springer inte längre.
Märkligt nog har de förlorade förmågorna ersatts av andra och helt nya styrkor. Han pekar på kontorsväggen, där det hänger en whiteboard med ett uppritat planeringsschema. Struktur, påpekar Johan, har aldrig varit någon av hans starka sidor. Om det tror han att de flesta runt honom kan vittna.
Men något har hänt.
– Konstigt nog har det blivit min grej nu, jag tycker till och med att det är jättekul att sköta planeringen för personalen. Hjärnan är omkopplad, en del har fallit bort, annat har tillkommit, säger han och visar en gammaldags pappersalmanacka och tillägger med ett leende:
– Nya intressen ger en skäl att köpa nya prylar.
Har du ändrats som polis också?
– Ja, jag vet att man inte behöver toppa laget hela tiden. Jag hade ju inte sådär jättebra odds från början, men kom tillbaka. Man måste se helheten när man jobbar med människor.
Fick sitta ifred
Lokalpolisområdeschef Josef Wiklund satte upp två mål – Johan skulle börja jobba och personalhälsan genomlysas.
– Johan skulle inte dras in i chefsfrågor för tidigt. Han satt i egen byggnad för att slippa bruset och kom hit till kaffet och involverade sig som han ville. Vårt kansli tog fram jobb under tiden. Sådant han brinner för, som arbetsmiljö.
– För att kunna förebygga sjukdom genomförde vi en psykosocial undersökning och tog jag reda på hur arbetsgruppen egentligen mådde. Jag lärde mig begreppen risk- och friskfaktorer, att det går att få saker att väga rätt istället för fel.
Ossian Grahn
frilansjournalist