Vintertid är Richard Hultman lite ensam om att se dem, fördelarna med att vara cykelpolis. Men cykeln är mer än ett transportmedel och han hoppas att fler ska rulla med.
Vintertid är Richard Hultman lite ensam om att se dem, fördelarna med att vara cykelpolis. Men cykeln är mer än ett transportmedel och han hoppas att fler ska rulla med.
-Haru oljebromsar på den där eller?
Mannen i Tantolunden svajar lätt, lägger an kännarminen och sätter fingret på framgaffeln. Han och hans två kumpaner, som nyss dubbelkollat att det är okej att dricka öl i parken, står nu böjda över poliscykeln. De frågar och känner.
– Ni är som barnen på förskolan när vi kommer på besök, skojar Richard Hultman.
Han berättar gärna om varför cykeln ser ut som den gör. Visar hur bromsen sitter bakom framgaffeln för att göra den mindre sårbar. Ingenting får gå sönder för att man hoppar av i farten och inget ska ligga utanpå och kunna brytas om cykeln utsätts för våld. Den används nämligen inte bara som färdmedel. Den används också taktiskt på bland annat demonstrationer, för att mota bort, brotta ner eller hålla kvar människor. Richard Hultman berättar hur han med hjälp av cykeln hållit fast personer i väntan på förstärkning.
Vi skiljs från de frågvisa i Tantolunden. De lovar att hålla koll så det inte blir bråkigt.
– Då brukar vi säga ifrån.
Innan vi lämnar parkområdet pekar Richard på en lagom brant trappa och berättar att man får cykla ned för den på utbildningen. En dag som denna, när rullgrus trängs med kämpande isfläckar, polerade till perfekt halka i den fuktiga luften, känns trappcykling föga lockande.
”Jag åker ju inte först på larm. Det finns alltid minst en buss ute.”
Konceptet med cykelpoliser kommer från Holland. De svenska poliserna har i dag likadana cyklar och en utbildning grundad på den poliserna där får. Under de vJag åker ju inte först på larm. Det finns alltid minst en buss ute.armare årstiderna är de fler som cyklar, men på vintern är Richard Hultman den ende Södermalmspolisen på två hjul.
Är inte det ensamarbete?
– Det har gjorts en riskbedömning och eftersom jag ingår i Trygghetsgruppen är det okej. Jag åker ju inte först på larm. Det finns alltid minst en buss ute.
Det har hänt att han kommit före radiobilarna. I innerstaden kan cykel vara betydligt smidigare att ta sig fram med. Men ofta blir han en tredje polis som kan stötta en patrull. Till exempel med att spärra av en brottsplats.
Richard Hultman deltar ibland i kommenderingar kring evenemang och demonstrationer, men hans placering och vardag är som områdespolis i Trygghetsgruppen Södermalm. Här har han fokus på att vara synlig.
– Polisen ska vara en naturlig del av stadsmiljön och inte bara förknippas med att det händer saker, säger han.
För en inbiten cykelpendlare är det en upplevelse att åka bakom en cykelpolis genom staden. Folk som står halvvägs ut i gatan vi rödljus drar plötsligt in magen och backar. Bilarna håller avstånd sidledes och ingen tutar i onödan när man glider in i cykelboxen. Men det finns en och annan som inte noterar polisnärvaron. Richard kan tycka att det är frustrerande att han inte kan cykla mot rött för att ta en annan cyklist som gör det utan att bryta mot regler. På frågan om det blir många bötfällda cyklister säger han att han ändå hellre pratar med folk. Precis som han gör med en bilist som, mitt framför näsan på oss, råkar köra rakt igenom en busspassage.
– Det är en lång omväg, jag vet, men du måste köra runt, säger han till den skamsne föraren.
Egentligen tycker Richard att busspassagen är idiotiskt placerad och han har många gånger sett hur den får folk att smita igenom i alldeles för höga hastigheter snarare än att köra runt.
”Varken bilisterna, fotgängarna eller cyklisterna själva är vana vid att det är så här många som cyklar.”
Den infekterade debatten kring cyklandet i Stockholm tar inte Richard ställning i. Han säger att de flesta sköter sig, men att de som inte gör det skapar problem. Han håller med dem som inte tycker att infrastrukturen har hängt med cykelboomen. Ofta hör han själv av sig till stadskontoret med synpunkter på ställen där dålig gatuplanering orsakar olycksrisker.
– Varken bilisterna, fotgängarna eller cyklisterna själva är vana vid att det är så här många som cyklar. Det är en enorm skillnad mot till exempel i Köpenhamn. Där är det massor av cyklar och alla har respekt för varandra, säger han.
Vid Slussen, i en tunnel någonstans nedanför ett exklusivt hotell med fyra stjärnor, finner vi ett slags boende helt utan stjärnor. Här serveras ingen söndagsbrunch med utsikt över Söder Mälarstrand, men väl värme, ackompanjerad av en svår stank. Tydliga spår visar att människor sover och lagar mat nära den olåsta dörren. Längre in i tunnelns mörker – en improviserad toalett. Trygghetsgruppen har ombetts besöka platsen för att kolla om det stämmer att här bor folk. Det är visserligen olaga intrång, men utan personer på plats är det inte mycket att göra annat än att återrapportera till staden.
– Det skulle lösas lätt med en regel för dörren här, säger han och pekar mot den graffitiprydda ingången.
Att besöka tunneln och Frälsningsarméns verksamhet på Hornsgatan, samt kolla upp några parker där det stökats tidigare, är planerna för dagen. Annars handlar uppdraget mycket om att vara synlig.
När Richard Hultman parkerar cykeln tar han loss väskan på pakethållaren. I den finns bland annat en liten hjärtstartare, särskilt anpassad för cyklar. Den är stöldbegärlig. Än så länge har själva cykeln faktiskt fått vara. Richard Hultman tror att även om det i vissa kretsar säkert skulle ge status att sno polisens cykel, skulle de nog inte komma så långt, eftersom det skulle rapporteras av så många. På Frälsis hojtar dock en av de mer skojfriska besökarna att cykeln är stulen. För säkerhets skull upprepar han skämtet ett par, tre gånger under besöket och flinar lika nöjt varje gång. Annars är det för tillfället lugnt. De som jobbar på kaféet är glada för att han tittar förbi och även gästerna tycks uppskatta det. En äldre herre berättar att han alltid cyklar på sommaren. Cykeln tycks fungera som social isbrytare. De flesta har en relation till cyklande. Dessutom verkar tröskeln lägre för folk på stan att gå fram till en polis på cykel, än till en patrull i en bil.
– Jag kommer ju närmre folk, säger Richard.
”Kängor går inte att cykla i och när jag hade de låga frös jag så det gjorde ont i fotknölarna.”
Förutom väskan, en hjälm och cykelhandskar har inte en cykelpolis särskilt mycket specialutrustning. Richard tycker att skyddsvästen kan bli besvärlig om han trampar på en längre sträcka i lite högre tempo.
– Då kan jag känna att det kan bli svårt att få plats att andas.
Han har ändå en lite smidigare väst, som kallas spanarväst, och för det mesta känns det okej. Smidigare uniformsbyxor, inte fullt så stela och med bättre ventilation hade inte skadat, påpekar han. Till fötterna har han fått ett par gympaskor med lite högre vrist till vintern.
-Kängor går inte att cykla i och när jag hade de låga frös jag så det gjorde ont i fotknölarna.
I somras lyckades Richard Hultman få köpa ett par shorts när det var som varmast.
I föregångsländerna finns det mer cykelanpassad polisutrustning, berättar han.
Richard, som cyklat i tjänsten i ett och ett halvt år, är numera även instruktör. Under våren hålls det nya utbildningar.
– Då ska väl du också gå, säger han till en av sina kollegor på Trygghetsgruppen, när de samlats i polisstationens lunchrum.
Det hummas lite undvikande, men flera av kollegorna har fått utbildningen och tänker nog cykla när värmen kommer. Attityderna blir allt mer positiva, tycker Richard och han tror att de beror på att de ser att det faktiskt funkar.
”Jag gillar inte förändring säger vissa.”
Efter lunch blir det nya snirklar genom den södra malmen. På Götgatan blir vi stående en stund. Varje gång cykelpolisen stannar kommer människor fram och frågar eller tipsar. Richard tar sig tid att bjuda en fransk bulldog i stickad tröja på godis och att visa några turister vägen. Han pratar en stund med Lars-Ola, som säljer Situation Stockholm, en gatutidning som huvudsakligen säljs av hemlösa, och även bidrar med ett och annat tips. Enligt Rickard har han koll på det mesta som händer i området. Och enligt Lars-Ola är ”Richard en riktig toppenkille”.
Framåt halv fyra börjar det bli dags för Richard att ta sig tillbaka mot stationen för att rapportera misstänkt narkotika som hittats slängd i ett gathörn tidigare under passet.
Richard Hultman har varit polis i 28 år. Hela tiden i yttre tjänst och hela livet på Södermalm.
-Jag gillar inte förändring säger vissa.
Han tycker att stadsdelen har så mycket variation att den inte tråkar ut honom. Men han tycker inte att det är superkul att åka radiobil längre och hans kropp verkar hålla med. Innan han började cykla var han ofta sjukskriven på grund av sin rygg. Men nu håller han sig frisk, vinterns halkvurpor till trots.
– Jag blev polis för att jobba ute och det vill jag helst fortsätta med. Helst så här, säger han och sveper med armen över styret, innan han rullar ned för backen och försvinner över gatan när ljuset slår om till grönt.
Hoppas på nationellt koncept
-Cyklingen var det man tog tag i sist, när allt annat var gjort, både från oss på Polisen och från staden, säger Krister Drakeklint.
Han och kollegan Fredrik Hellgren upplevde att de rådde anarki när de cyklade till jobbet från Täby, ett par mil utanför stan. 2014 kontaktade de därför Stockholms stads brottsförebyggande samordnare för att hitta en lösning.
– Det råkade vara så att man kunde få stipendium för att göra studiebesök och vi blev tipsade om Holland, berättar han.
”De är tråkiga, men väldigt funkis.”
Sagt och gjort åkte de på utbildning hos Amsterdamspolisen. Innan besöket trodde Krister Drakeklint att det skulle vara mer av en trafikutbildning.
– Men det visade sig att de hade ett koncept också för hur man kunde använda cykeln vid ingripanden och som förstärkt skydd.
I maj 2015 kom instruktörerna från Holland och utbildade 14 poliser från Stockholm City under en vecka. Krister Drakeklint blev själv instruktör till hösten samma år. Cyklar köptes in, av samma modell som används i Holland. Tanken är att de ska hålla och vara lätta att underhålla.
– De är tråkiga, men väldigt funkis, säger Krister Drakeklint.
I dag finns det ungefär 120 cykelpoliser i Stockholm City och ytterligare ett 20-tal i polisområde Stockholm Nord som har fått utbildningen. Instruktörer och cyklar finns också i Lund, Falkenberg, Kalmar samt Eskilstuna/ Strängnäs. Hur många poliser som verkligen cyklar varierar. Bemanningen är ett problem på flera orter. När våren kommer ska åtta fortbildningstillfällen hållas och i maj räknar man med att köra en ny grundutbildning.
– Vi hoppas mycket på aspiranterna som kommer. Förut var det kanske någon enstaka som var intresserad, men nu verkar det faktiskt vara fler.
Utbildningen har fått godkänt i länet, och Krister Drakeklint och kollegan Fredrik Hellgren driver nu att cykelpoliser även ska bli ett nationellt koncept.
– Men det går trögt, säger han.
”Risken är alltid att om han tvingas göra något annat, att det blir en trend som dör ut.”
Om det blev nationellt skulle sådant som uppköp av cyklar och utrustning, samt frågor om mer anpassade kläder kunna förenklas. Som det är nu finns inga avtal för till exempel cykelinköp och service.
Krister Drakeklint jobbar idag som arbetsledare och chefsstöd åt bland andra lopochefen på Södermalm. Han försöker själv cykla några pass när han kommer åt och tycker att Richard Hultman är ett riktigt föredöme. Men det finns också en oro för att cyklandet ska hänga på ett fåtal eldsjälar.
– Risken är alltid att om han tvingas göra något annat, att det blir en trend som dör ut. Nu har vi ett bra utbildningskoncept, men det kommer att behöva utvecklas. Då tror jag att det här skulle behöva bli nationellt.
