När beskedet kom att jag ”tyvärr inte är aktuell till polisutbildningen” blev jag helt ställd. Eftersom de inte motiverar sitt avslag på något sätt åkte jag därifrån helt utan svar på varför jag inte gick vidare.
Jag har sökt polisutbildningen ett par gånger. Jag har gjort det jag kunnat för att klara testerna och bli behörig att söka; läst upp betyg, skrivit högskoleprov, tränat, gått ner i vikt och fixat min närsynthet.
Flera kollegor, som känner mig väl, har uppmanat mig att söka och sagt att de tror att jag skulle bli en bra polis. Peppad av det trodde jag, lite för kaxigt kanske, att om jag bara klarade fys- och intelligenstesterna så skulle psykologen och säkerhetssamtalet vara en promenad i parken. Jag menar, visst uppfattas jag ibland som dryg, men jag har tio år på RLC, det borde väl vara värt något?
Jag kommer fortfarande ihåg känslan när jag gick ner för trapporna i Kristianstad efter 90 minuters samtal med psykologen som att det hade gått bra. Visserligen verkade hon inte själv förstå en del av frågorna och hon fastnade på att jag varit singel i nästan tio år, men på det hela taget så kändes det ändå okej. Så när beskedet kom att jag ”tyvärr inte är aktuell till polisutbildningen” blev jag helt ställd. Eftersom de inte motiverar sitt avslag på något sätt åkte jag därifrån helt utan svar på varför jag inte gick vidare. Det går inte heller att begära ut bedömningen i efterhand.
Det här tog rätt hårt på mig. Jag har ingenting emot kritik, konstruktiv eller inte, men att inte få svar alls är varken konstruktivt eller uppbyggande. Det ger mig ingenting att arbeta med. Jag åkte hem och ältade, funderade på om jag ens skulle arbeta kvar inom Polisen om jag nu är så olämplig, men kom fram till att jag gör ett bra arbete och att en del uppskattar mig.
När nästa omgång öppnade upp så sökte jag igen, för jag behövde bara göra de moment jag inte klarade första gången. Jag mötte en ny psykolog som inledde med att säga att hon läst det hennes kollega skrev förra gången. Så mycket för en objektiv bedömning. Samtalet med henne flöt inte alls och hon hängde upp sig på att jag har fått inkassokrav en gång. Jag är över 40 år, har flyttat flertalet gånger och alla som hört talas om Postnord vet hur lätt de tappar bort post, men det var ”konstigt”. Även hon nekade mig.
Den tredje gången jag sökte, för ni vet skam den som ger sig, så var det en manlig psykolog. Han läste de tidigare bedömningarna medan jag satt framför honom, sa att jag nog blivit underkänd tidigare för ”Du vet ju hur kvinnor är mot varandra” och att nu skulle det säkert gå bättre.
Det gjorde det inte. Fortfarande ingen motivering, bara en bitterhet över att jag inte duger och en stor frustration. Jag är färgad av mitt misslyckande, men jag anser inte att den nuvarande processen är transparent eller rättssäker. Att en enskild persons bedömning är så avgörande utan insyn i vad de grundar beslutet på och att de inte gör sin bedömning objektivt.
Att blotta mig så här, och skriva om ett misslyckande är jobbigt. Det är jobbigt när alla rekryteringskampanjer drar igång och antagningsbesked läggs ut på sociala medier.
Det är jobbigt att släppa en dröm. Men ibland måste man för att kunna hitta en ny.
Victoria Dunros
Lokalpolisområde Göteborg City
