De jobbar i skilda världar

Ensamarbete på ensliga vägar eller tystnadskultur i förortsbetongen. Varje lokalpolisområde har sina utmaningar. Men frågar man glesbygdspolisen Sofia och storstadskollegan Hans vad som är bäst med deras jobb säger båda: variationen.

Ensamarbete på ensliga vägar eller tystnadskultur i förortsbetongen. Varje lokalpolisområde har sina utmaningar. Men frågar man glesbygdspolisen Sofia och storstadskollegan Hans vad som är bäst med deras jobb säger båda: variationen.

Under en lunch på en facklig utbildning sitter poliser från olika delar av landet och drar anekdoter ur sina yrkesliv. De jobbar alla i yttre tjänst så igenkänningen är stor, men det är skillnaderna som väcker mest uppmärksamhet.

Sofia Gullström från Sveg i Härjedalen lyckas chocka några Stockholmspoliser med att hon åker ensam på jobb.
– Ibland bildar jag patrull med en kollega från en annan station många mil bort. Då kan RLC höra av sig på vägen och be mig att kontrollera en bil med vinglig färd till exempel.

Egentligen ska hon inte köra fram när hon är ensam i radiobilen men det händer att hon gör det ändå, eftersom alternativet är att ingen åker.
– Det har gått bra hittills, men den gången det skiter sig är det ju inget vidare.
Även när patrullen är fulltalig kan det kännas sårbart ute på vägarna.
– Hamnar vi i underläge någonstans kan närmaste kollega vara ett par timmar bort i Östersund.

Hans Hedberg, som jobbar i Stockholmsförorten Skärholmen, skakar på huvudet när han hör om Sofia Gullströms situation. På frågan om han åker på larm ensam ser han närmast oförstående ut.
– Nej, det händer aldrig. Då svarar jag RLC att patrullen inte är hel så får de skicka en annan. Man vet aldrig vad som kan hända när man åker ut på ett jobb, vi måste ha ett högt säkerhetstänk.
Ett vanligt pass i Skärholmen finns det två, tre patruller i lokalpolisområdet, och hettar det till kan kollegor från angränsande områden snabbt vara på plats för att ge understöd.

De förutsättningarna finns inte i Härjedalen, men Sofia Gullström ser andra fördelar med sin placering i glesbygden. Man får göra allt – hugga i där det behövs. Ena dagen trafikpolis, nästa ungdomsutredare och tredje skoterpatrull.
– Du blir inte världsbäst på någonting men småbra på det mesta. Vi är ödmjuka och ringer ofta till jour-FU-ledaren eller någon annan expert för att få råd om hur man utreder jaktbrott eller säkrar spår från inbrott.

Hon har även utvecklat en egen specialitet: Konsten att hålla stämningen uppe i en radiobil under långa transporter av misstänkta. Det behövs när man är den enda patrullen som rullar i Härjedalen och inte hinner mellanlanda på stationen mellan jobben.
– Ibland griper vi en person och så får den följa med till nästa larm några mil bort där vi griper en till. Sedan gäller det att få alla att hålla sams i baksätet den långa vägen hem.

Avstånden har också vässat hennes förmåga att prioritera. Hon tar bartömningen i Vemdalsskalet som exempel – ett årligt fylleslag som markerar slutet på skidsäsongen.

– Tar vi en LOB där så är det sju mils transport till stationen. När vi kommer tillbaka till festen två timmar senare är den slut, så det gäller att välja fyllorna med omsorg.

Skärholmen är lite av Härjedalens motsats på det sättet. Litet till ytan men tätbefolkat. Nära till allt, som Hans Hedberg uttrycker det. Dygnetruntöppen arrest och psykakut på bekvämt köravstånd. Men lokalpolisområdet bjuder på andra utmaningar. Hans nämner språkförbistringen och tystnadskulturen som råder i bostadsområdena längre ut på tunnelbanelinjen.
– Det är mycket acab och fuck the police när vi kommer ut. Ungdomar som säljer droger, ibland bara fjorton år gamla, nekar brott in till döden och tjallar aldrig.

Men även helt vanliga invånare som har blivit vittne till saker är rädda för att prata. Bristande kunskaper i svenska gör inte saker lättare.

– Det är stressande om det har varit en skottlossning och man behöver information snabbt. Det kan ta en halvtimme att få en tolk på rätt språk i telefonen. Teckenspråk och Google translate räcker inte hela vägen.

Men Hans är relativt ny som polis och uppskattar Skärholmen för att det händer så mycket olika saker där.
– Jag tänker att det är en plats där man lär sig yrket snabbt. Vissa nattpass kan vara lugna men det är ju alltid några larm.

Annat är det för Sofia Gullström i Sveg. Total stiltje är inget ovanligt, och då åker hon ut och letar efter jobben.
– Vi vet ju var busarna bor så då åker vi dit för att kolla läget. De flesta har jag träffat många gånger och byggt upp någon slags relation till. Man hinner prata rätt mycket när man kör en anhållen till arresten i Östersund.

Å andra sidan kan det bli en hel del ingripanden på fritiden.
– Jag känner igen folk och vet vilka som inte får köra bil till exempel. Ser jag dem på parkeringen vid Ica så blir det ju att jag tar nycklarna eller så skriver jag en anmälan om jag ser dem köra förbi.

Skärholmenpolisen Hans Hedberg bor inte i samma område som han arbetar och skulle inte vilja göra det heller.
– Nej, inte i de mer brottsbelastade områdena i alla fall. Risken ökar att man blir igenkänd i sitt privatliv och att människor i ens eget sociala nätverk drabbas. Det skulle jag inte vilja.