Estoniakatastrofen: ”Har lärt mig att leva med minnena”

Poliserna stod på led framför en stor mängd fotografer som plötsligt höjde kamerorna. Då Mikael Sjöstedt vände sig om såg han en liten flicka i tioårsåldern. I händerna bar hon ett mjukisdjur – kamerorna smattrade oavbrutet.

– Där och då kan jag säga att vi inte var neutrala. Jag och flera kollegor gjorde oss extra långa och breda, för att liksom skydda henne, säger han.

Ungefär samtidigt som Mikael Sjöstedt avslutade sitt arbetspass började Claes Cassel sitt. Också han jobbade vid Östermalmspolisen, på citypolisens trafikgrupp.

– Estonia var lite av ett smuggelnäste och vi var ofta nere i hamnen. Som polis behövde man aldrig gå lottlös från båten, säger han.

Men Estonia låg på botten av Östersjön sedan tolv timmar och skulle aldrig mer lägga till i Värtahamnen.

– Vi åkte dit i alla fall, vi tänkte att vi kunde hjälpa till, med tanke på alla anhöriga som samlades.

Både Claes Cassel och Mikael Sjöstedt förlorade flera stationskollegor i katastrofen. De bär på minnen som förevigades av fotografer och spreds över världen.

– Synen av en ung kvinnlig polis, som tröstande höll sin arm om en anhörig på kajen etsade sig fast. Det var ett foto som förmedlade mycket av hur det var att vara där, säger Claes Cassel.

Vid tidpunkten var Gunno Gunnmo ordförande för Polisförbundet. Det var via nyhetssändningarna som han fick kännedom om Estonias öde.

– Nästa del var att jag fick klart för mig hur hårt det slog mot ST-facket. Många medlemmar drabbades och därmed polisfamiljer.

Det och polisernas insats i Värtahamnen är vad han lyfter efter 25 år. – Att underrätta anhöriga är alltid påfrestande, i det här fallet var det ju så många drabbade. En oerhört svår uppgift.

Senare kom Gunno Gunnmo att bli chef för Stockholmspolisen. Då fick han ny inblick i hur situationen sköttes av ledningen.

– Arbetsgivaren hanterade offer och anhöriga väl. Utifrån förloppet gjorde man det bra, säger han.

”Jag tänkte bara på att överleva”

Karin Svenning hör till de tio procent som kom hem. Tur, starkt psyke och en bakgrund som elitsimmare bidrog till att hon klarade de iskalla timmarna i väntan på hjälp.

Hon var 32 år och civilanställd hos Polisen vid passenheten på Norr Mälarstrand. Dessutom lade Karin Svenning ner mycket tid på fackligt arbete för ST inom polisen och skulle med tiden bli organisationens ordförande. Det var på grund av det senare engagemanget som hon befann sig på Estonia den ödesdigra natten.

– Jag har lärt mig att leva med minnena, känslorna är inte alls lika starka i dag. Men fartyg, storm och katastrofer generellt kan naturligtvis trigga igång något inom mig.

Redan tidigt under resan blåste det mycket och sjön gick hög. Många ST-medlemmar, och andra passagerare, mådde illa och försökte somna i sina hytter. Karin Svenning gick i stället till baren efter middagen. Där drack hon en öl, inte mer. Hon var vaken, nykter och kunde påverka sin situation.

– I efterhand vet jag inte vad det var, men något fick mig att till varje pris vilja komma ut. En känsla. Kanske var det något med fartygets rörelse?

Hon lämnade sin handväska med pengar och pass och tog sig så snabbt som möjligt ut på däck. Där såg hon att någon delade ut flytvästar och hon tog emot en av dem.

– Förmodligen frös jag, men det var inget som jag lät komma fram. Jag tänkte bara på att överleva.

Sedan gick allt snabbt. Estonia fick kraftig slagsida och Karin Svenning beskriver den absurda känslan då hon insåg att hon befann sig på fartygssidan. Hon och ett tiotal medpassagerare sveptes samtidigt ner i vattnet av en våg.

– Inte ens nu kände jag kyla. Automatiskt registrerade jag att livflottar blåstes upp. Nästa steg var att ta mig till en av dem, jag hade hela tiden nästa steg i huvudet.

Karin Svenning nämner att hennes sista trygghet var vattenvanan. Med en bakgrund som elitsimmare och SM-medaljör kände hon sin exakta kapacitet och visste hur kroppen reagerar när den utsätts för extrema fysiska påfrestningar.

Hon var övertygad om att hon hade förutsättningarna att överleva i vatten. I dag minns hon inte hur det gick till då hon tog sig till en av flottarna, inte ens vilket simsätt hon använde. En man i flotten gav henne en hjälpande hand över relingen. Tillsammans drog de upp andra nödställda.

Till slut var de sju överlevande i flotten och Karin Svenning och en annan kvinna började leta efter utrustning. De hittade några nödraketer: – Vi kunde inte läsa instruktionerna i mörkret och gav dem till en man och sa att han som gjort lumpen kanske kunde få iväg dem.

Det fick han, och det var avgörande. Kryssningsfartyget M/S Mariella såg raketerna och bland alla tomma nödflottar som blåsts upp automatiskt styrde hon mot den med sju överlevande i.