Gunilla Blomberg har en lång karriär som förhörsledare bakom sig. I boken Dilemman i förhörsledarrollen går hon tillbaka till ett tio år gammalt ärende om människohandel som har skavt i henne. Hon vill förstå varför och se om det finns några lärdomar att dra av det som hände.
Ärendet gällde ett antal personer som var misstänkta för att ha tvingat en armlös man att tigga i Stockholms tunnelbana. I boken fokuserar Gunilla Blomberg på kvinnan som hade till uppgift att vakta mannen och se till att han tiggde aktivt från morgon till kväll. Till en början framstår hon som en hårdhudad kriminell som vägrar att svara på frågor eller ljuger de få gånger hon öppnar munnen. Men efter tre månader av förhör lyckas förhörsledarna vinna kvinnans förtroende.
Hon börjar prata och det som kommer fram får Gunilla Blomberg att omvärdera kvinnans roll i härvan. Borde hon ses som målsägande snarare än misstänkt? Mycket talar för att kvinnan är utsatt för samma press och hot från ligaledaren som den armlöse mannen. Men går det att lita på någon som har ljugit under så lång tid? Åklagaren tycker inte det och går vidare med åtalet mot kvinnan som senare också döms.
Fallet lämnar efter sig en besk eftersmak hos Gunilla Blomberg. Hon ställer inte upp på idén att en gång lögnare alltid är lögnare. I boken beskriver hon det som en tankefälla som kallas för det fundamentala attributionsfelet inom psykologin: Vår tendens att förklara andras beteenden utifrån deras föreställda egenskaper, snarare än utifrån förutsättningarna i en viss situation.
Förutsättningarna i den misstänka kvinnans situation var att hon hade en djup misstro mot polisen med sig från hemlandet och dessutom en rädsla för att ligaledaren skulle hämnas om hon berättade sanningen. Rädslan var befogad skulle det visa sig. Hennes hus i Ukraina brändes ner under rättegången i Sverige – ett av flera skäl till att Gunilla Blomberg har slutat säga ”Du kommer må bättre om du berättar sanningen” när hon förhör misstänkta.
Bekräftelsebias är ett annat fenomen som tas upp i boken, alltså risken att vi lägger större vikt vid det som bekräftar vår världsbild än det som talar emot. Det låg nära till hands att se kvinnan som vaktade den armlöse mannen och tog hand om hans tiggarpengar som en misstänkt. Så som lagen är skriven var det också det mest effektiva synsättet för att gå i mål med utredningen. ”Att omvärdera, ta in ny information, sätta sig in i ett nytt perspektiv och på ett noggrant sätt följa upp det mönster som då bildas, skulle varit tidskrävande både för oss och för åklagaren”, skriver Gunilla Blomberg i boken.
Gunilla Blomberg slår också ett slag för medkänsla som ett nödvändigt verktyg i förhör med misstänkta. En förklaring till att den misstänkta kvinnan i människohandelsfallet öppnade sig var att förhörsledarna lärde känna henne under häktningstiden och visade medkänsla för hennes situation. Alltför stark medkänsla kan leda till partiskhet, medger Gunilla Blomberg, så den måste varvas med stunder av mer distanserad betraktelse.
Dåliga förhör mals sönder i rätten
Polisen Gunilla Blomberg efterlyser ett kunskapslyft i förhörsmetoder. Utan ett gediget hantverk blir det inga robusta utredningar, konstaterar hon.
Att intervjua Gunilla Blomberg är som att möta ett helt galleri av udda karaktärer hämtade ur svenska förhörsrum. Det är människor som hon har stött på och lagt på minnet som pedagogiska exempel: Tonårstjejen som rånar jämnåriga, men nekar till allt, eller hårdkokta kollegan som använder förhören till att uppfostra misstänkta:
– Här sitter vi ordentligt på stolen och så hänger du upp jackan och tar av dig kepsen, ryter hon och hytter med fingret åt Polistidningens utsände. Sedan blir hon sig själv igen.
– Hur kändes det där? Blev du sugen på att lätta ditt hjärta och berätta om saker du har gjort som du skäms över?
Det är en retorisk fråga får man anta. Gunilla Blomberg är en uttalad motståndare till den auktoritära förhörsledarstilen. Den är bevisat ineffektiv, enligt henne, men förvånansvärt seglivad.
– Jag har utbildat tusentals förhörsledare och i varje omgång, även i dag 2019, kommer det fram att det finns poliser som jobbar på det här sättet.
Hur kommer det sig?
– Utredarna får för lite handledning i konsten att hålla förhör. Det saknas kunniga mentorer och då utvecklar man lätt egna metoder som ”good cop” och ”bad cop” som helt saknar grund i forskningen.
Gunilla Blomberg jobbar med att utbilda utredare i region Stockholm i förhörsteknik. Hon är kritisk till att det just nu inte finns en nationell utbildning i ämnet, trots att det är så centralt för polisyrket.
– Vissa tror att polisförhör bara är att ställa lite frågor, att det räcker att sätta ett förtryckt frågeformulär i handen på en civil utredare som inte har någon utbildning i att leda förhör. Eller att poliser klarar sig med den grundutbildning de fick för tjugo år sedan.
Och vad blir konsekvenserna när hantverket brister?
– Att det inte blir robusta utredningar. Åklagare lägger ner ärenden eller så mals vittnesförhören ner av advokater om det går till rättegång.
gunilla blomberg
Aktuell: Med boken Dilemman i förhörsledarrollen som hon har skrivit tillsammans med Maria Wolrath Söderberg, doktor i retorik vid Södertörns högskola.
Jobbar som: Kurschef i region Stockholm. Jobbar med att ta fram en nationell modell för förhör som ska ligga till grund för utbildningar runt om i Sverige.
Tidigare erfarenhet: Ordningspolis, närpolis, ungdomsutredare och utredare av människohandel. Polislärare på polisutbildningen.
