Han har sett gängvåldet växa fram

Gunnar Appelgren har jobbat mot grov brottslighet i decennier. Men desperationen hos dagens förortsgangster förvånar även en luttrad gammal kriminalare.

Gunnar Appelgren har jobbat mot grov brottslighet i decennier. Men desperationen hos dagens förortsgangster förvånar även en luttrad gammal kriminalare.

Han har varit Polismyndigheten trogen sedan aspiranten i mitten av 80-talet, med undantag för en kort utflykt i det privata näringslivet för några år sedan. Säkerhetsföretaget Seccredo hörde av sig och ville värva den som de hört ”kan mest om organiserad brottslighet i Sverige”.

Gunnar Appelgren blev smickrad av erbjudandet och intresserad av affärsidén. Han tackade ja.
– Jag är inte den som känner efter om det är varmt innan jag hoppar i vattnet.

Det var rätt kallt, visade det sig. Han beskriver tiden på säkerhetsföretaget som att jobba på en frisörsalong.
– Varje anställd hade sin egen stol och brydde sig bara om att sälja så mycket som möjligt på den.
Sammanhållningen, som han var van vid från Polisen, fanns inte där. Och arbetet blev väldigt ytligt när så mycket handlade om pengar.
– Vi gjorde bra jobb i bolaget, för dem som betalade, men inom Polisen har vi ett så mycket bredare och djupare samhällsuppdrag.

Bara elva månader senare var han tillbaka i polishuset på Kungsholmen i Stockholm för att samordna just ett sådant uppdrag: Mareld – Polisens satsning i Stockholms mest utsatta lokalpolisområden. Han minns känslan när han drog passerkortet och klev in genom svängdörrarna på sin gamla arbetsplats.
– Det var som att komma hem igen, så skönt.

När Polistidningen kommer på besök har han haft uppdraget som samordnare i tre år. Han har precis flyttat in i ett nytt tjänsterum som han delar med kriminologen Amir Rostami.
– Jag måste få tag på en skruvdragare så jag kan få upp lite tavlor, säger Gunnar Appelgren och pekar mot de tomma vita väggarna.

Ute i korridoren blir han stoppad av en kollega som undrar om han kan ta en intervju med TV4 om nattens skjutningar i Karlstad. Gunnar Appelgren har blivit mannen som medierna ringer när det skjuts i kriminella miljöer. Tyvärr har det blivit många samtal på senare år. Men han ställer gärna upp, för han tycker att det är viktiga frågor och han har jobbat med dem länge.

Det började i mitten av 90-talet när de kriminella mc-gängen började dyka upp i Sverige. Gunnar Appelgren var yttre befäl i Huddinge och i området fanns Brödraskapet mc och Fittja boys – ett kriminellt nätverk som på många sätt liknade dagens förortsgäng.

I vissa delar av Norra Botkyrka hade polisen tappat kontrollen, minns Gunnar Appelgren.
– Enskilda kollegor blev hotade och vi kunde inte utföra tjänsteåtgärder eftersom vi blev omringade och utsatta för stenkastning när vi kom ut.

I slutet av 90-talet gav dåvarande polismästaren honom i uppdrag att skapa en organisation för att återta territoriet och börja bekämpa brottsligheten. I medierna kom den att kallas Fittjakommissionen – internt gick den under namnet Särskilda gänginsatsen. Ambitionen var att jobba vetenskapligt mot kriminaliteten, bland annat utifrån Jerzy Sarneckis forskning om hur unga begår brott tillsammans.

Polisen hade tidigare använt polislagens möjligheter att omhänderta, visitera och avlägsna för att få bort de kriminella från gatan, men effekten hade blivit att brottsligheten försvann upp i trappuppgångar och lägenheter.
– Det vi gjorde, som var nytt då, var att vi använde rättegångsbalken systematiskt för att komma in i lägenheter genom att få till beslut om husrannsakan.

Polisen gjorde också misstag under den här tiden som Gunnar Appelgren har dragit lärdom av.
– Vi använde mycket stop and search av bilar, men gör du det random i ett område blir du en motståndare i invånarnas ögon. Det gäller att sätta tryck på rätt individer och inte jobba för brett.

Vad tycker du har förändrats sedan den tiden?
– Att kriminella i dag skjuter ihjäl varandra för helt obetydliga kränkningar. En stor skillnad är också att när man snackade med gängmedlemmar på den tiden så hade de ändå någon form av dröm. Vissa ville bli poliser eller i alla fall ta körkort.

Och hur går snacket i dag?
– De räknar inte med att överleva sin 25-årsdag. De satsar på att leva fullt ut för stunden: Säljer narkotika, hyr in sig på ett hotellrum, bränner pengarna på prostituerade och dyra prylar för att sedan gå tillbaka till sin gata.

Hur jobbar man mot personer som tänker så?
– De är extremt svåra att rädda, så det handlar snarare om att begränsa deras möjligheter att begå brott, och sedan satsa kraften på nästa generation så att inte den hamnar i samma situation.

Men det kräver ett långsiktigt tänkande som Gunnar Appelgren saknar i kriminalpolitiken. Han upplever en stor lyhördhet för Polisens önskemål om höjda straff och mer kameraövervakning. Men för att passera ”tipping point” i de utsatta områdena ser han att det också krävs 20–30 år av idogt arbete med mjuka frågor som skola, boende och arbetsmarknad.

Det politiska systemet med val vart fjärde år gynnar inte den typen av perspektiv, enligt honom.
– Det skulle behövas en långsiktig blocköverskridande överenskommelse. Det finns ju en om energipolitiken till exempel, så det vore väl smakfullt om vi även kunde ha en om social utveckling i våra utsatta områden, tycker han.

Gunnar Appelgren är övertygad om att det går att vända trenden. Han har sett det hända på nära håll i Södertälje. Han ledde polisinsatsen Tore 1 när staden befann sig på botten med utbrett gatuvåld, beskyddarverksamhet och maffialiknande strukturer.

Kulmen nåddes år 2010 när gängkonflikten mellan X-team och Södertäljenätverket resulterade i dubbelmordet på spelklubben Oasen. Månaden som följde efter morden beskriver Gunnar Appelgren som den tyngsta arbetsperioden i hans yrkesliv.
– Jag jobbade nog 17–18 timmar per dag. Vi hade väldigt specifik info om att en sprängning skulle ske som vedergällning. Känslan var att det skulle smälla när som helst och vi försökte vara på plats överallt där folk samlades för att kyla av.

Det blev ingen sprängning och i stället kunde Polisen tillsammans med kommunen och en lång rad myndigheter börja insatsen Tore 2 för att nysta upp den organiserade brottslighet som plågade staden.

Arbetet började med en hypotes om hur myndigheterna trodde att kriminaliteten såg ut i Södertälje. Den fick formen av en pyramid. I basen fanns våldsverkarna, i mitten experterna och högst upp imperiebyggarna, det vill säga kriminella med höga positioner inom kommunpolitiken, kyrkan och näringslivet.
– Vi jobbade med att hitta ärenden som antingen förstärkte hypotesen eller slog bort den. Ju mer vi jobbade, desto mer övertygade blev vi om att vi låg rätt. I slutänden ledde insatsen till en rad fällande domar, även mot personer i toppen av pyramiden.

Kan man använda samma recept på andra håll?
– Ja, men felet man har gjort är att man har tagit pyramiden rakt av och börjat leta imperiebyggare. Visst kan man hitta familjer och klaner som styr en gata eller två på andra håll i Sverige men det är inte som i Södertälje där kriminaliteten fanns inne i hela samhällssystemet.

Så vad kan man dra för lärdom av Södertälje?
– Det man kan göra är att låna vår arbetsmetod för att skapa sin egen problembild i Borlänge eller Göteborg eller var det nu kan vara.