”Polisrollen har urholkats”. Det är en kommentar jag återkommande hör när jag träffar kollegor. Exemplen kan handla om att man som polis inte är behörig att söka vissa tjänster, eller om polisiära gradbeteckningar som inte längre får stå på namnskylten vid dörren. Det kan också handla om att ha civila arbetskamrater som inte har befogenhet att utföra alla uppgifter man själv utför, men som ändå har högre lön. Det är som om det blivit mindre värt att vara polis och som om polisyrket inte är något man får visa stolthet över.

Den här urholkningen pågår samtidigt som politikerna numera tycker att poliser både ska ha bättre betalt och bli tusentals fler. Politikerna har förstått nödvändigheten av, och värdet av, fler poliser. De har dessutom insett att det krävs högre löner för att nå dit.

Problemet är att så länge som vi inte är tusentals fler, och så länge som vi fortsätter att ha en polisbrist, så finns en överhängande risk för att nedmonteringen av yrket fortsätter. Det finns en risk för att arbetsgivaren, i sin iver att hushålla med befintlig polisresurs, medvetet väljer att inte släppa fram poliser på positioner där man i stället kan tillsätta civila. Det ligger helt enkelt sökande i fatet att de har polisutbildning och polisiär erfarenhet.

Blir den polisiära tillväxttakten inte som planerat kan det dessutom uppstå ett tryck på att återigen gå in och peta i de polisiära befogenheterna för att sprida ut dem på fler händer – såväl inom som utanför myndigheten.

”I en tid då brottsligheten blivit mer komplex och svårutredd, och där hoten och våldet blivit grövre, måste polisrollen stärkas, inte försvagas.”

Allt det här måste vi hålla ögonen på. I en tid då brottsligheten blivit mer komplex och svårutredd, och där hoten och våldet blivit grövre, måste polisrollen stärkas, inte försvagas. Självklart behöver poliskompetensen alltid kompletteras med andra kompetenser, men såväl politiker som arbetsgivare måste vara noga med att man inte går in och ersätter polisiär kompetens. Polisrollen och de polisiära befogenheterna betyder nämligen någonting. De står för kunskaper och färdigheter som andra yrkesgrupper inte har på samma sätt och som avgör förmågan att upprätthålla säkerheten och påverkar den ”kvalitet” som vi kallar rättssäkerhet. Därför måste polisrollen och de polisiära befogenheterna värnas.

I värnandet ingår också att motarbeta att de mest kompetenta och mest lämpade inte släpps fram på nya positioner bara för att de är poliser. Det är förtjänst och skicklighet som ska gälla om man vill ha högsta möjliga kvalitet i verksamheten.

Jag är oerhört stolt över att representera en poliskår som står på en så bred och gedigen grund av kunskaper och färdigheter som svensk polis gör. Det här är någonting som vi aldrig får tröttna på att förklara för de som inte vet, inte förstår, eller inte vill se. Men här handlar det inte bara om att förklara och försvara den position vi har i dag utan också om att kliva fram och ta tillbaka förlorad mark.

Alla borde vara intresserade av att diskutera hur vi kan ta tillvara poliskompetensen på bästa sätt, hur poliser kan utvecklas, grund-, fort- och vidareutbildas för att bli ännu bättre. Poliskårens styrka och kompetens berör hela samhället. Ytterst handlar det om allas vår trygghet.

Lena Nitz
Ordförande Polisförbundet