När Annika Lindahl var fjorton år åkte hon och kompisen in till stan för att kolla in ”Plattan”, Sergels torgs ökända nedre plan. De ville se med egna ögon vad alla snackade om, men han knappt sätta sina fötter på torget innan två uniformerade poliser klev fram och frågade vad de gjorde där.
Några decennier senare står Annika själv här i uniformen. Hon är gruppchef på områdespolisen och har kallat till en fältutsättning för poliser och ordningsvakter som jobbar i området. De står i en stor ring på terrassen som skjuter utöver Plattans västra del, och under dem skyndar en strid ström av stockholmare mot tunnelbanan.
Hon kommer till poängen med anekdoten:
– Jag åkte hem direkt och kom inte tillbaka.
Det är så hon vill att de ska jobba. Förebyggande. Offensivt. Det sista hon vill är att ordningsvakter och poliser ska stå i klunga och vänta på stök.
Stora klockan på Åhléns fasad visar lite efter fem på eftermiddagen och kvällspasset har just börjat. Att hålla utsättningen på plats ger en mer ”operativ feeling”, enligt Annika Lindahl, samtidigt som det sänder en signal till omgivningen.
– Vi visar att poliser och ordningsvakter jobbar tillsammans och det höjer ordningsvakternas status, säger hon.
Ingen verkar protestera mot den analysen. Men på sätt och vis är poliserna gäster i ordningsvakternas verklighet här på Plattan. Det är vakterna som har hållit ställningarna under sommaren, när poliserna har varit borta på den ena kommenderingen efter den andra.
Annika Lindahl hymlar inte med att hon och kollegorna har tappat lägesbilden i city. Därför vill hon börja med att tanka av ordningsvakterna underrättelser: Vilka säljer narkotika? Vilka ungdomsgäng drar runt?
– Jag kommer att anteckna så att pennan glöder, lovar hon.
Lokalpolisområdena blir ”allt mer beroende av ordningsvakter i det trygghetsskapande arbetet”. Det kan man läsa i en förstudie som Polismyndigheten publicerade tidigare i år. Där står också att vakterna har tagit över arbetsuppgifter som tidigare enbart utfördes av poliser.
Vanligt med mobila ordningsvakter
Cirka 55 av landets kommuner har så kallade LOV 3-områden där mobila ordningsvakter patrullerar på offentliga platser. I nästan hälften av dessa bevakas hela centrum och stadskärnan.
Lagen om ordningsvakter, LOV, gör det möjligt att sätta in ordningsvakter på bland annat krogar, konserter, sportarenor och domstolar. Men lagens tredje paragraf öppnar också för att låta vakter patrullera större geografiska områden, om det finns ”ett särskilt behov” och är av ”väsentlig betydelse”. Det var ursprungligen tänkt som en undantagsregel att ta till vid tillfällig polisbrist. Men i dag finns över 500 sådana så kallade LOV 3-områden runt om i landet. De omfattar allt från bostadsområden och tågstationer till hela stadskärnor.
Det är ett faktum att ordningsvakter har blivit ett vanligt inslag i gatubilden och samtidigt fått fler och mer komplexa arbetsuppgifter. Polismyndigheten funderar som bäst på hur man ska anpassa sig till den nya verkligheten. En viktig fråga är om vakterna behöver längre utbildning än dagens blott 80 timmar. Samtidigt jobbar regeringen med direktiven till en utredning som ska titta på om vakterna ska få utökade befogenheter.
På Polisförbundet är man oroade över att privatanställda vakter tar över polisiära uppgifter.
– Staten har abdikerat på de här platserna. Jag tror inte att medborgarna är intresserade av att man säljer ut deras rättssäkerhet till kommersiella bolag där verksamhetsidén är att vara vinstdrivande, säger ombudsman Göran Malmborg.
I brist på poliser kanske de hellre ser ordningsvakter än inget alls?
– Det är en kortsiktig lösning. Staten borde fokusera på att frigöra polisiära resurser och arbeta för en statushöjning av polisyrket så att man kan behålla och rekrytera poliser.
ordningsvakters befogenheter
Det är polisen som utbildar, förordnar och sköter tillsynen av ordningsvakter. Ordningsvakter kan, som alla andra, göra envarsgripanden och har dessutom befogenhet att:
- Avvisa, avlägsna och omhänderta personer som stör ordningen.
- Omhänderta be rusade.
- Använda det våld som krävs för att lösa sina uppgifter.
Klockan närmar sig sju och solen har gått ner över Sergels torg, men det blir aldrig riktigt mörkt i den här delen av stan. Fasadernas digitala reklamtavlor och glasobelisken i fontänen lyser upp Plattan. Det har blivit dags att ”docka ihop” poliser och ordningsvakter i gemensamma patruller och ta en vända i området.
De mobila ordningsvakterna i city är anställda av säkerhetsföretaget Nokas och jobbar på uppdrag av Stockholms stad. Nyligen dubblade staden vaktstyrkan och i kväll är det hela fyra vakter per patrull, eftersom erfarna kollegor ska lära upp nya förmågor.
Annika Lindahl och hennes poliskollega tar med sig en vaktpatrull ner för den breda trappan ut på Plattan. Grupperna som hänger kring pelarna under arkaden skingras snabbt vid åsynen av sex uniformer i bredd. Men Annika fångar upp en kille som försöker smita ner i tunnelbanan.
– Hej, får vi prata med dig? säger hon med ett vänligt leende och tar honom åt sidan.
Under tiden håller ordningsvakterna polisernasnas ryggar med ansiktena vända ut mot torget.
Killen berättar att han är sexton år och har kommit hit för att leta efter sin brorsa, alltså inte hans riktiga brorsa, men de är födda på samma dag och är som tvillingar, förklarar han. Annika tar killens personnummer, gör en slagning på mobilen och ser att han har haft med polisen att göra tidigare.
– Jag tror att vi ska ringa till din mamma, säger hon. Men det är bäst att du pratar med henne först för annars blir hon nog livrädd.
Killen ringer upp.
– Hej mamma. Jag står här på Plattan med polisen, berättar han och blir snart avbruten av oroliga frågor från andra änden.
Annika tar över luren.
– Hallå, Annika på Norrmalmspolisen här. Han har inte gjort något fel men befinner sig i en olämplig miljö med mycket narkotika och knivskärningar.
Hon lägger på och vänder sig till killen.
– Mamsen vill att du åker hem. Och jag vill inte träffa dig här igen, säger hon, varpå han lommar ner i tunnelbanan.
Annika Lindahl uppskattar samarbetet med ordningsvakterna i city och ser dem inte som konkurrenter till polisen, utan som ett komplement. Sedan finns det praktiska saker som kunde bli bättre, enligt henne. Till exempel att kommunikationen med ordningsvakterna måste ske på en speciell Rakelenhet, samtidigt som poliserna behöver den ordinarie enheten för övrig poliskommunikation. Hon tycker också att det är synd att vakterna hela tiden roterar mellan olika områden i staden.
– Det gör att vi inte lär känna varandra lika bra. Och jag tycker själv att det är bättre att jobba i ett och samma område som du brinner för.
Men ordningsvakten Kajsa Lindqvist ser fördelar med att rotera. Hon märker att hon fungerar som en länk mellan stadens olika delar.
– När vi pratar med personalen på en fritidsgård i Farsta kan vi berätta att vi ser deras ungdomar inne på Plattan på kvällarna till exempel. Ordningsvaktsjobbet är ett extraknäck. På dagarna pluggar hon på polisutbildningen, så hon kan se på samarbetet från båda håll.
Hon tror att poliser får mycket avlastning av ordningsvakterna.
– Vi gör ju mycket av de enkla jobben så att poliser kan lägga tid på annat, säger hon.
Hon upplever att det största hindret i hennes arbete är att hon inte kan verka fritt i hela stan, utan bara fläckvis där det finns LOV 3-områden.
– Om vi är på väg mellan två områden och ser någon sitta på trottoaren och dricka handsprit, så kan vi inte hålla kvar den personen tills polisen kommer.
Klämda mellan starka intressen
Vem ska ordningsvakten lyssna på? Polisen som är förman enligt lagen? Arbetsgivaren som står för lönen? Eller kunderna som betalar för trygghet? Polistidningen har pratat med tre ordningsvakter som navigerar i en ständigt pågående intressekonflikt
1. – Jag har uttalat mig i media och sociala medier ett par gånger tidigare men fick riktigt mycket skit för det av min arbetsgivare.
Så nu vill du vara anonym?
– Ja, jag orkar inte en veva till. Jag har tagit ett antal steg tillbaka, och figurerar inte längre med namn. Jag vill kunna ha kvar jobbet och göra skillnad i mitt yrke.
Och hur skulle du beskriva ditt yrke?
– Vi jobbar som de gamla kvarterspoliserna gjorde på 80-talet. Vi bygger upp en relation med folk i området, även med buset.
Vem jobbar du för?
– Jag brukar säga att jag står på fyra ben. Arbetsgivaren som ger mig lön, polisen som är min förman, kunderna som betalar och allmänheten.
Går benen i otakt ibland?
– Ja, det är ett stort problem. Vi har tillstånd att verka i hela stadskärnan, men arbetsgivaren vill att vi ska vara på de 20 procent där det finns betalande kunder. Vad gör vi när allmänheten kommer och ber oss ingripa i ett bråk på en gata där vi inte har några kunder?
Ja, vad gör ni då?
– Vi säger ju inte nej. Vi löser det genom att ändra i rapporten så att inte arbetsgivaren ser var vi har varit. Men det är ju ingen bra lösningen egentligen, vi är verkligen ute på tunn is.
Är det inte naturligt att arbetsgivaren vill att ni håller er nära kunderna?
– Jo, det är ett vinstdrivande företag så jag förstår dem. Men det gör oss till någon slags privatpoliser när vi borde vara frigående.
Vad är lösningen?
– Att vi blir anställda av Polismyndigheten i stället, eller kommunen. Bevakningsföretagen kan ha väktare som åker runt och kollar skolor och företag. Det gäller att skilja på de här yrkesgrupperna.
2. – I dag finns det krogar där krögaren styr allting och bestämmer vilka ordningsvakter som vaktbolaget ska skicka dit för att jobba.
Varför är det viktigt för krögarna?
– Det handlar om att ha makt över vilka gäster som släpps in. Om stället drar kriminella med mycket pengar, vill man inte ha ordningsvakter som stoppar alla suspekta personer i dörren.
Hur ställer sig din arbetsgivare till sådana krav från kunder?
– Arbetsgivaren vill inte bråka för mycket, för då kanske man förlorar avtalet med kunden och blir av med intäkter.
3. – Jag skulle vilja påstå att alla ordningsvakter jag har jobbat med har haft sin främsta lojalitet hos polisen. Man skulle kunna tro att arbetsgivaren kommer först, men det är ändå polisen vi måste kunna samarbeta med när något händer.
När sätts den lojaliteten på prov?
– Om vi stöter på någon som är kraftigt berusad eller narkotikapåverkad på en buss och omhändertar den personen, kan det hända att vi får vänta i en timma innan polisen är på plats för att pröva frihetsberövandet. Under tiden är det min arbetsgivares kund som betalar, trots att jag står overksam.
Vad hade varit i kundens intresse att göra?
– Att bara avvisa personen från bussen utan att omhänderta. Men vi har ju vårdlagar som säger att vi måste omhänderta den som utgör en fara för sig själv eller annan, och de måste gå först. Samtidigt finns det ett ekonomiskt intresse att ta hänsyn till. Jag hatar det. Det känns fult bara att säga det.
