I Malmö kröp skottlossningarna och sprängningarna allt närmare. Det kändes som om det gick fort utför på ett sluttande plan. Samtidigt var det inte något jag tänkte så mycket på. Det bet till ibland, men för det mesta var det egna obehaget inför våldet en ickefråga i det lugna området vid havet. Något som löpte parallellt med alla de andra obehagligheterna, eller skräckvisionerna, som vi inte vill tänka på och ännu mindre uppleva. Något som välövade förträngningsmekanismer rår på, till priset av lite vardagsdissonans.
Sedan flyttade familjen till Östersund. Även om vad som helst alltid kan hända överallt och närsomhelst, vore det snett att beskriva en mindre stad i Norrlands inland som annat än trygg. Men nyligen häktades en man – som nu är släppt – misstänkt för terrorrelaterad brottslighet på gågatan med utsikt över Storsjön och den lokala skidbacken.
När det hände tänkte jag på Drottninggatan i Stockholm som jag passerade flera gånger i veckan under åtskilliga år. Men det bet inte riktigt. Mordet i Malmö på en ung kvinna med ett spädbarn på armen gjorde det, men inte på ett personligt plan. Obegripligt, hemskt och tragiskt – men inte här och nu hos mig.
Jag pratade om detta med en polis som jag aldrig träffat men upplever att jag känner efter otaliga telefonsamtal. Vi pratade om orons epicentrum. Han, en klok person som borde veta efter decennier i den polisiära hetluften, hävdade att det blir allt säkrare i Sverige. Men att vi sällan upplever det så. Det bet inte heller riktigt. Visst, sa jag, det är bättre att vara optimist än motsatsen, men det sluttande planet då?
Det var först när jag läste om den unga studenten i Lund som skadades svårt efter att ha passerat en detonerande sprängladdning som det bet. Jag är numera sällan där, men Lund är min barndomsstad och möjligheterna att identifiera mig med offret är oändliga. På samma gator har jag vandrat. Först som liten på väg till biblioteket eller tågstationen, som ung till nationer och fester.
Någon form av grundtrygghet rycktes undan när en senare generations student drabbades av slumpen och våldet. Jag läste underrättelseexperten professor Wilhelm Agrells tankar om saken. I en artikel i Svenska Dagbladet fastslog han att de kriminella dåden passerat en gräns och rimligen borde betraktas som terrorism. Agrell beskriver hur samhällets våldsmonopol utmanas – andra har sagt att det utarmas. Att flera aktörer i dag förfogar över det som tills nyligen var medel blott i statens händer.
För invånarna uppstår en ny situation. En känsla av att det inte går att skydda sig genom att undvika vissa platser, ta en taxi eller låta bli att vingla över stortorget på natten en lönehelg. Bomben vid livsmedelsaffären, handgranaten som krossar rutan och rullar över golvet eller det okontrollerade kulregnet drabbar blint.
