Dialogkonceptet växte fram i efterdyningarna av Göteborgskravallerna 2001. En kommitté utsågs att utreda vad som gått fel mellan poliser och demonstranter. Kommittén kom fram till att det är viktigt att polisen har en kommunikation med politiska organisationer och opinionsgrupper i brottsförebyggande syfte.
Tanken med dialog är bland annat att de individer och grupper inom extrema rörelser som förespråkar demokratiska metoder ska stärkas i förhållande till de som förespråkar icke demokratiska. Studien bygger bland annat på intervjuer med fyra dialogpoliser. Den innehåller även exempel där utomstående, bland annat jurister, journalister och aktiva inom olika rörelser, intervjuats. Rapporten sträcker sig också bortom polisens organisatoriska problem och innehåller avsnitt om hur händelser i världen påverkar den svenska kontexten samt grundläggande mekanismer bakom polarisering och radikalisering.
I dag har man halkat ifrån dialogkonceptet, menar Stefan Holgersson, vars senaste rapport ”I demokratins yttersta gränsland, om behov av dialog och dialogkonceptet” presenteras som en uppföljning på Göteborgskommitténs slutsatser.
I rapporten beskriver han hur dialogen försvunnit till förmån för en konfrontativ taktik. Stefan Holgersson menar att poliser kan brista i sin förmåga att ta in ”den andres” perspektiv. Många låsta lägen eller negativa spiraler beror på att poliserna tenderar att snarare utgå från sig själva och sina erfarenheter än de personer de möter.
I rapporten exemplifieras det med unga män i socialt utsatta områden, som inte alls avskräcks från brottsliga handlingar vid ett auktoritärt bemötande. En person som inte är polis men som har arbetat i ett socialt utsatt område länge säger i en intervju: ”Många av de ungdomar som är vilsna och knepiga att ha att göra med har ofta haft en mycket tuff uppväxt. Inte sällan har de fått mycket stryk. Det går inte att skrämma de här ungdomarna genom att, som polis, försöka köra en tuff stil. Det enda det gör är att det genererar mer hat och det hatet kommer att komma ut på något sätt.”
– Poliserna är inte medvetna om att de är aktörer i händelseutvecklingen, säger Stefan Holgersson.
Han menar att man saknar insikt om hur den egna interaktionen med vissa grupper och individer påverkar, inte bara i stunden utan faktiskt kan styra vad som händer med gruppen eller individen.
I en annan passage i boken beskriver en person som engagerat sig i flera antirasistiska protester sin oro för hur ett tufft agerande mot nazistiska organisationen NMR ”plockar politiska poäng” på kort sikt, men ökar risken för att NMR-anhängarna ska radikaliseras och bli ännu farligare. Samma resultat får hårdhandskarna i de socialt utsatta områdena. Tanken med dialogkonceptet här är att individer med ett mer demokratiskt förhållningssätt gynnas i förhållande till de som ligger närmare radikalisering.
Sammanfattningsvis slår rapporten fast att det finns ett stort behov av dialogkonceptet. Men som det är i dag tillämpas det, enligt Holgersson, inte längre av svensk Polis som organisation. Däremot på individnivå av vissa lokala polischefer, kommunpoliser, integrationspoliser och enskilda med god lokalkännedom.
”Måste se komplexiteten”
Bristande kunskap och en ovilja att lära om brottsförebyggande arbete anser Stefan Holgersson vara en förklaring till varför polisen inte praktiserar dialog.
– Dialogpoliser, integrationspoliser, lokalpolisområdeschefer och även chefer på högre nivåer borde läsa den. Men framför allt ser jag framför mig att den ska läsas på utbildningar, säger Stefan Holgersson om rapporten ”I demokratins yttersta gränsland”.
Han är obenägen att försöka sammanfatta innehållet och pekar i stället på vikten av att orka sätta sig in i komplexiteten. – Jag vill ju att Polisen ska bli bättre och det här är mitt sätt att försöka bidra till det, säger han. På frågan om det inte är mycket begärt att sätta sig in i den drygt 400 sidor tjocka rapporten, som rör sig brett, från samhällsanalys till organisationsproblem, för att få en rättvisande bild svarar han nej.
– Har man inte tid att sätta sig in i en fråga, så kommer man inte att kunna förändra.
– Man har brist på kunskap om brottsförebyggande arbete inom organisationen och få vill jobba med något de inte kan. Eftersom Polisen inte är en lärande organisation blir det svårt att komma vidare.
Stefan Holgersson anser också att det skulle vara önskvärt med en politisk vilja att sätta tryck på polisen att arbeta brottsförebyggande.
– I dag är det stort fokus på ökat antal poliser och hårdare tag. Det blir lätt att man talar om dialog som om det vore ett alternativ, men det är ett komplement.
Det är, enligt Holgersson, viktigt att rollerna hålls isär. En dialogpolis kan inte vara samma person som också jobbar för underrättelsetjänsten, även om båda funktionerna behövs. Han menar att det på dialogpolisernas västar numer snarare borde stå underrättelsetjänst.
– En viktig skillnad är att dialog handlar om att hitta lösningar medan underrättelse till stor del är inriktat på att identifiera hot.
Men var går då gränsen för underlåtelse att ingripa om man som dialogpolis faktiskt har hotet, eller till och med brottet, mitt framför ögonen?
– Det gäller samma som för till exempel spanare. De kan låta bli att ingripa för att de behöver veta mer. På samma sätt bör dialogpolisen hålla sig till sitt uppdrag.
STEFAN HOLGERSSON
Polis sedan 1994 och forskare sedan slutet av nittiotalet. Numer professor vid Polishögskolan i Oslo där han arbetar 20 procent samtidigt som han jobbar 50 procent som polis i Norrköping. Doktorerade 2005 vid Linköpings universitet med avhandlingen ”Yrke: Polis”.
