Det är mörkt. Hjärtat dunkar hårt i bröstet. Det bultar i tinningarna och adrenalinet gör att handen darrar till där den kramar runt tjänstevapnet.
Ur hörsnäckan ljuder order och information rakt in i örat, samtidigt som ögonen försöker att registrera minsta rörelse i den dunkla omgivningen runtomkring. Munnen är så torr att tungan klibbar mot gommen. På ett endaste ögonblick ska du fatta ett sekundsnabbt beslut som i efterhand kommer att granskas in i minsta detalj. Ett beslut som kan komma att påverka många människor i olika grad och kanske även ditt eget liv på olika sätt.
Det kan vara då de svarta rubrikerna exploderar i press och på sociala medier. Hur polisens arbete sköts, eller snarare inte sköts, utgör ett ständigt och jämt flöde. Svensk polis är menlösa, eller för hårdhänta. Fega eller maktgalna. Backar hellre än agerar. Gömmer sig bakom lagstiftning, eller är paragrafryttare. Inkompetenta. Anmäler för mycket, anstränger sig för lite, lägger ner för mycket, utreder för långsamt. Skjuter för mycket, skjuter för lite, ja listan kan göras precis hur lång som helst. Det finns många experter bakom tangentborden, personer som aldrig syns till i rekryteringsansökningarna.
Hur påverkar det poliser i sin yrkesutövning? Går det alltid att bara skaka av sig eller skapar det en liten röst längst där inne i bakhuvudet som ständigt gör sig påmind? Självklart ska vi granskas och kontrolleras, och ibland är kritiken vi får inte obefogad. Med laglig rätt att bruka våld och använda vapen följer också ett stort ansvar.
Vi är tränade i att agera i olika situationer, vi är medvetna om risker redan den dagen ansökningshandlingarna lämnade vårt eget skrivbord, men tanken, känslan och hur du agerar i en specifik situation går inte alltid att lära sig eller träna sig till. Hur ska man som nyutexaminerad polis kunna agera och arbeta utan att ha oron att göra fel hängande över sig som en ständigt våt filt?
Jag möter dagligen kollegor som gör så mycket fantastiskt i vårt samhälle. Skyddar, vårdar, tröstar, förebygger och står upp för demokratiska lagar och regler. Trots att motvinden ibland viner hårt runt omkring. Jag är övertygad om att genom att förbättra arbetsvillkoren på olika sätt för poliser i yttre tjänst kan vi behålla lite mer av alla de erfarenheter och kunskaper som samlas efter några år. Möjlighet till tjänstgöring i tvåskift eller dagtid, alternering och naturligtvis lön kan motivera att stanna kvar längre i yttre tjänst. I kombination med utbildning och träning skapar det på sikt en mer erfaren och tryggare poliskår.
Alldeles i början av min poliskarriär sade en klok äldre kollega till mig att det farligaste man kunde göra var att se polisyrket som ett kall. Orden fastnade och har följt mig sedan dess. Man ÄR inte polis, man arbetar som polis. Med det lilla förbehållet att en dålig dag på jobbet kan vara skillnaden mellan liv och död. Vi gör så gott vi kan och det måste vara gott nog. Vi är bara människor. Och tur är väl det.
Anna-Lena Mann
Kommunpolis Falköping/Tidaholm
