Torneälven glittrar stilla och det lyser eftermiddagsguld i grantopparna när vi glider fram mot ön. Full aktivitet råder på stranden. Vita overaller, blå gummihandskar och bylten i liksäckar som varsamt lyfts över i båtar. Kring Kiruna och Jukkasjärvi är det fullt av människor de här dagarna. Barents Rescue Sweden 2019 pågår, med omfattande övningar för bland annat räddningstjänst, fjällräddning och polis från hela Skandinavien.
Välta fordon ligger längs vägen och helikoptrar flyger i luften. Här pågår också världens största övning i DVI, disaster victim identification. Utanför Ishotellet i Jukkasjärvi, där man snart ska bygga ut den spektakulära turistattraktionen, står nu vita tält. Tillfälliga bårhus. Man undrar vad de franska turisterna, som tar en drink utanför hotellets isbar, tycker om byltena i liksäckar som bärs upp från bryggan nedanför.
DVI i Sverige
Det finns cirka 180 DVI-utbildade poliser i Sverige. 90 inom AM och 90 inom PM.
Sverige har även utbildat ett flertal poliser från Norge och Finland inom DVI.
Utbildningen sträcker sig över nio dagar. En dag självstudier, fem dagar på Sörentorp, en dag på Rättsmedicinalverket och två dagars datautbildning.
Scenariot är att en större landmassa har rasat ned i älven. Raset har orsakat en flodvåg som sköljt över öarna Riimisaari och Lehtisaari, där ett nordiskt scoutläger pågick. Resultatet är förödande. När räddningstjänsten gjort sitt finns hundra kroppar kvar på öarna. Läget är fortfarande instabilt, får övningsdeltagarna veta. Landmassor är i rörelse, skogarna brinner och vad som helst kan hända. Bemanningen är begränsad. Hade det varit skarpt läge hade poliserna jobbat tvåskift. Men av säkerhetsskäl väljer man nu att i stället avsluta övningen innan det blir mörkt.
Men medan solen ännu lyser på ön står kriminaltekniker bland granarna i små klungor. Jaari, Eirik, Lena – namnen står skrivna på ryggen på de vita engångsdräkterna. Vissa team är helsvenska, men flera är mixade. Alla nordiska länder är med och pratar en blandning av skandinaviska och engelska med varandra. De registrerar, fotograferar och antecknar innan de försiktigt lägger kropparna i säckar som varsamt bärs ned till stranden. Förutsättningarna är ganska bra trots att de är beroende av båtar. Temperaturen är skonsam. Varken så varm att kropparna förstörs, eller så kall att de levande fryser fingrarna av sig. Villkoren kan dock ändras, hintar övningsledaren Jens Ulander.
Jens Ulander jobbar till vardags som kriminaltekniker i Stockholm, men är också koordinator för PM-team Stockholm. Han koordinerar den del av DVI som kallas PM. Det står för post mortem, efter döden. Den här sektionen jobbar, kort sagt, med vad de mänskliga kvarlevorna kan berätta. Den andra delen av DVI-arbetet utförs av AM-team. AM står för ante mortem, före döden. De samlar information bland annat från de efterlevande. Mer om det senare.
Jens Ulander har erfarenhet av ett helt annat läge än det som iscensatts den här dagen. Vid en uppmärksammad flygolycka i Etiopien i våras fanns endast fragment av kroppar kvar.
Jens Ulander
– Lokala hjälparbetare samlade upp material från olyckan i säckar som kördes till ett kylrum på flygplatsen. Flygplansdelar, tillhörigheter, jord och hud. Vi fick börja med att sortera.
Fem svenska medborgare fanns på planet. Enligt Jens Ulander flöt det internationella DVI-samarbetet på bra.
– Det var lite diskussioner eftersom man alltid vill att obduktioner ska ske på sjukhus där, vilket krånglade till det lite. Men det funkade.
I grunden jobbar alla efter de internationella riktlinjerna för DVI-arbete som togs fram av Interpol första gången 1984. Under hösten blev det klart att alla 157 ombord identifierats med dna.
På övningens andra dag är det varma höstljuset utbytt mot ett strilande nollgradigt regn. Jens Ulander har bytt miljö. Från glittrig granskog till den leriga toppen av Loussavara. Klockan 08.15 har larm om en ny olycka gått ut. Den här gången rör det sig om en gasexplosion på ett hotell. ”Hotellet” är i verkligheten ett betongskelett. Här skulle bli upplevelsecenter med spektakulär utsikt. Nu förfular det miljön med slående effektivitet. På väg upp har vi passerat en vält brandbil. För att försvåra för deltagarna har man iscensatt ett jordskred. Inget annat transportmedel än terrängfordon är aktuellt, trots att man i verkligheten kan åka bil hit. Räddningstjänsten håller precis på att lyfta loss den sista skadade. Sedan är det bara döda kvar. Dockor med lemmar utspridda i bråten.
Ett PM-team har fått släppa arbetet med kropparna nere i tälten och ta sig upp hit. Några av kropparna har redan flyttats och ligger under en presenning.
– Räddningstjänsten, de har bråttom och fokus på att rädda liv. Vi vill ju såklart att allt ska vara kvar tills DVI är på plats, säger Jens Ulander. När PM-teamet väl är på plats noterar han att de inte tagit med sig lådan med utrustning redan när de kommit för att reka platsen.
– Den är gjord för att man ska kunna bära den med sig. Det kommer de få feedback på, säger Jens Ulander.
De PM-team som inte är på toppen är i dag i de tillfälliga bårhusen utanför Ishotellet. Här har man frångått den digitala registreringen av uppgifter och återgått till pappersblanketter. Uppkopplingen var helt enkelt för dålig. Dockorna är utbytta mot ungdomar från vård- och omsorgsprogrammet i Kiruna. De är redan registrerade i det första tältet. Men nu har de satt sig upp en stund för att inte stelna till. Sedan bärs de vidare genom en utstakad serie kontroller, på vilka PMteamen har delat upp sig. I nästa tält sker kroppsundersökningen.
– Tröja, storlek 34, en hårsnodd här också. Lägger du den i kassen?
Kriminalteknikerna, som i går befann sig ute på en av öarna, konstaterar att flickan på britsen har en tatuering med drakmotiv. Allt antecknas. Med i tältet finns också en rättsläkare som undersöker kroppen. När tillhörigheterna har förpackats i en papperspåse bärs ”kroppen” vidare till nästa tält för fingeravtryck. Tälten och utrustningen för undersökningarna kommer alla från en stor container som Polisen tagit fram i samarbete med MSB. I containern ryms även elförsörjning och all möjlig utrustning som gör att man skulle kunna ställa ned den i princip var som helst och bedriva DVI-arbete på plats. Bättre uppkoppling finns numera på önskelistan. Polisen har ansökt om pengar till ytterligare fem containers för att kunna ha dem på flera ställen i landet.
BARENTS RESCUE 2019
Cirka 170 poliser från samtliga nordiska länder deltog.
Från Sverige skickade polisregionerna 80 poliser från det så kallade ID-laget.
Cirka 50 personer kommer från de övriga nordiska länderna.
Rättsläkare, rättsodontologer samt genetiker deltog också i övningen.
Poliserna som står vid ingången till Folkets hus i Jukkasjärvi instruerar en strid ström av besökare i olika åldrar, vart de ska gå, hur de ska göra. Innanför hallen ligger en kafeteria där anhöriga, spelade av frivilliga från bygden, kan få macka och kaffe. Längst in finns en gymnastiksal där man försökt avgränsa små förhörsrum. På plats finns präster och varje halvtimme informerar polisen om läget och uppmanar folk att härda ut och orka vänta kvar.
– Finns det verkligen ingen mer information, frågar en av de anhöriga. Annars råder ett allvarligt lugn. Ingen spelar ut eller bryter ihop, men mängden människor är utmaning nog. Marina Svensson, polis från Halmstad med lång erfarenhet av bland annat barnförhör, står med en lista och försöker para ihop de anhöriga med poliser. Helst med rätt språkkunskaper. Nyss fick man in en anhörig som enbart talar samiska.
– Hade det varit skarpt så har vi ju tolk på telefon, men nu vet vi inte riktigt vad som gäller.
Precis som hos PM-teamen i tälten har man övergett datorerna i stor utsträckning. Att intervjua en förtvivlad människa samtidigt som man fyller i dokument på skärm tycks inte fungera.
– Enligt det tänkta upplägget skulle en polis sköta intervjun och en annan skriva, men nu behöver vi jobba en och en, berättar Marina Svensson.
I myllret finns också Philip Fossnes från Oslo. Han var med efter massakern på Utöya, på det hotell där man samlade anhöriga. Hans uppgift var då som nu anhöriginformationen. Trots att man stökat till det för övningsdeltagarna kan det nog inte mäta sig med vad han stod inför då. Han var helt ensam med erfarenhet av DVI.
– De som fanns var redan upptagna efter smällen i Oslo, berättar han.
På plats fick han instruera ett fåtal lokala poliser att göra jobbet. De skulle ta emot hundratals desperata föräldrar. Nu finns fler utbildade poliser i Norge och de utbildas i Sverige. Philip Fossnes ser mer än nöjd ut när han blickar ut över gymnastiksalen i Jukkasjärvis Folkets hus.
– Här är så mycket lärande.
Att det uppstått problem som man har fått hantera ser han bara som positivt.
– Det allra viktigaste när man jobbar med detta är att man är flexibel.
AM-arbetet ser inte alltid ut så att de anhöriga söker upp polisen. I lägen som efter tsunamin 2004 och flygplansolyckan i Etiopien behöver man jobba med att söka upp de anhöriga i hemlandet. I AM-arbetet ingår också att till exempel samla dna i de avlidnas hem samt att få fram medicinska journaler och tanddata. Den tysta informationen från de avlidna och den från de levande måste sammanfogas. Det sker på ett ID-center, under övningen tillfälligt upprättat i Ishotellets konferensavdelning.
– Här har vi en person med en tatuering föreställande en drake, jag går in och söker här, säger Peter Carlsson, utredare från Stockholm.
Han och hans kollega Peter Möllerberg, till vardags miljöbrottsutredare i Växjö, konstaterar att det är första gången de har att göra med programmet som det faktiskt fungerar fullt ut. Det ser lite omodernt ut. Ikonerna är inte några man känner igen från 2010-talets gränssnitt. Ett antal rader visar sig där olika draktatueringar förekommer.
– Här kan det finnas något. De säger också att man, i en autentisk situation, troligtvis hade delat upp materialet. Till exempel så att några försökte identifiera män och andra fokuserade på kvinnor.
Vid en av datorerna på ID-center sitter också Lars Bröms. Han arbetar till vardags med grova brott i Stockholm, men är nationellt utbildningsansvarig för DVI i Sverige tillsammans med Urban Johansson från region Nord.
De senaste två åren har större delen av deras arbetsvardag handlat om att förbereda den här övningen. Han är nöjd med övningen och speciellt stolt över hur väl det nordiska samarbetet fungerar. Både han och Urban Johansson jobbade med DVI på plats efter tsunamin i Thailand 2004, och nämner händelsen som en sammanfogande faktor. Man reste dit som olika länder men kom att forma en enhet. På frågan hur det känns att lägga så mycket tid på att förbereda sig på någonting man hoppas inte ska hända alls svarar han att det handlar om människokärlek.
Lars Bröms
– Vi gör ju det här för de anhöriga, det är det som är drivkraften. Katastrofer av mindre dignitet inträffar ju dessutom med jämna mellanrum, menar han och då är det ofta just DVI som kallas in.
Han tvivlar inte ett ögonblick på att det är motiverat att öva på de riktigt stora katastroferna.
– Ser man till statistiken så är det ju inte en fråga om, utan när det händer.
