I januari är det 40 år sedan hon klev in i lunchrummet på Norrmalm, första dagen på jobbet. De manliga poliserna därinne blev helt tysta.
– Hej, jag heter Jeanette och ska jobba här, sa jag. Då gick alla ut.
Hon beskriver en miljö där man som kvinna och polis kunde benämnas som ”attrapp” av sina kollegor. Hon blev kvar i ett par år och arbetskamraternas försök att motarbeta henne mattades så småningom av. När hon väl lämnade var det snarare för att få ihop livet med hästgård och skiftarbete. Efter en tid på Arlanda, där schemat passade henne bättre, sökte hon till rytteriet och antogs på första försöket.
Jeanette Helander har ridit sedan hon var sju, men det var hundintresset som fick in henne på polisspåret. En instruktör på brukshundsklubben var polis och hundförare och tyckte att Jeanette också skulle passa som det. Sagt och gjort sökte hon, kom in och började på utbildningen inom loppet av en vecka.
– Här är han!
X-ray, Jeanette Helanders tjänstehäst sedan 15 år står redan i gången. Stor, mörkbrun och lite vinterluden. Som en nalle att klappa på. En respektingivande nalle.
Jeanette återkommer ofta just till hästarnas dubbla funktion. Stora och starka är de ett kraftfullt verktyg när folkmassor ska hanteras och överblickas. Men de är också isbrytare med lena mular som får människor att öppna sig. När Jeanette Helander sitter upp har klockan hunnit bli närmare åtta. Efter X-ray kommer hon antagligen rida tre hästar till innan arbetsdagen är slut.
I dag är polisrytteriet klart kvinnodominerat, till skillnad mot i resten av kåren. Märkligt kan man tycka, då det är fysiskt tungt.
– Killar som rider bra vill tävla och tjäna pengar, tror Jeanette Helander. På åttiotalet var rytteriet knappast mycket mer tjejvänligt än hennes tidigare arbetsplats. De få kvinnor som fanns där hade omklädningsrummet på skullen.
– Vi hade en dusch med typ tre strålar. Killarna hade bastu. Hade vi tur kunde vi låna den när de gått hem.
Jeanette tycker att hennes 35-åriga liv på rytteriet har varit en resa där det mesta hela tiden har blivit bättre. Inte minst också utifrån djurens perspektiv. Kraven på djurskötsel har skärpts under årens gång och kampen för att hästarna ska få en bättre omsorg har hon och hennes kollegor i allra högsta grad varit delaktiga i. Större boxar, mer utevistelse och motion även lediga dagar samt individuella foderstater har gjort stor skillnad.
– Från början fick alla hästar lika mycket mat oavsett om de var stora eller små, gamla eller unga.
Men hon funderar också på vad ytterligare skärpningar kan få för konsekvenser.
– Kommer vi ens få utsätta dem för de risker som ändå finns framöver?frågar hon sig.
Vid ett tillfälle blev hon konfronterad av en person som skrek djurplågare efter henne vid en kommendering.
– Då red jag faktiskt fram och pratade med dem. Frågade om de tyckte att han såg plågad ut och berättade hur vi tar hand om dem. Det blev faktiskt ganska bra.
Det är en del av jobbet som Jeanette verkligen uppskattar, att man på ett helt annat sätt än i en radiobil möter människorna.
– Man lär sig också så mycket om vad som händer i världen i det här jobbet.
Hon syftar på hur konflikter och politik speglas i hennes eget uppdrag. Statsbesök och inte minst demonstrationer är en viktig del av hennes vardag. Helgen före intervjun har hon jobbat med en stor kurdisk demonstration.
– Många kanske undrar varför de måste hålla på och demonstrera men jag tror det är viktigt att kunna ha empati med de människor man möter. Dessutom är det ju det här som är demokrati.
Just den demonstrationen tycker hon dessutom hade skötts väl av arrangörerna. I andra lägen har det varit värre. Jeanette var med vid kravallerna i Göteborg, då hon fick en sten på strupen. Hon beskriver det som obehagligt eftersom hon ”inte visste om hon skulle få luft”, men hon är inte en person som jagar upp sig.
– Jag känner mig på något sätt alltid trygg på hästryggen.
I ridhuset rör sig X-ray lätt och smidigt under Jeanette. Han är pigg och frisk efter 15 år som polishäst. 20 år är en ansenlig ålder på en häst, men han har inte jobbat färdigt än, tror Jeanette. Dessutom är det brist på polishästar för tillfället. Någon gemensam pension för radarparet blir det inte.
– Jag vet faktiskt inte om han skulle trivas med att vara i ett vanligt stall, säger hon.
Som svar på frågan om vad som driver henne att vara kvar så länge som ridande polis nämner hon spontant kärleken till djuren. På fritiden är hon engagerad i en frivilligorganisation som jobbar med att hitta hem åt herrelösa hundar från Irland. Hon är glad över att rytteriet är en hundvänlig arbetsplats eftersom hon ofta har hundar boende hos sig i väntan på nytt hem. Ibland blir det nya hemmet hos en kollega.
– Jag har försett halva styrkan här, säger hon.
Att utöka sitt engagemang för hundarna är en av många saker hon vill göra när hon har slutat jobba.
– Jag kommer nog inte behöva rulla tummarna.
Lite senare på eftermiddagen, när intervjun är över, kommer det ett sms från Jeanette. Hon har hunnit fundera lite till över det där med drivkrafter. ”De gånger vi gått in och hjälpt kollegor i underläge eller när fotkollegor haft för många emot sig och vi kommit vid exakt rätt tillfälle, så det varit avgörande för insatsen. Det uppväger allt arbete och logistik runt hästarna. Kollegornas tacksamhet är lönen för all träning.”
Även om Jeanette verkligen har hittat hem yrkesmässigt har det funnits andra drömmar. Hon älskar att resa och besöka nya platser och hade omständigheterna varit lite annorlunda hade hon gärna åkt på utlandskommenderingar. Kortare jobb utomlands har hon gjort. Bland annat patrullerat Champs-Élysées i Paris och visat New York-poliser hur en slipsten ska dras. Eller snarare hur en häst ska ridas.
– De var inte så bra på att rida, men de har också helt andra hästar. De köper inte in utan får donerade och det kan vara lite vad som helst.
I skrivande stund är inte dagen för pensionen klubbad. Hon har snart jobbat ett år efter 65-årsdagen.
– Men jag vill inte bli en som hänger mig kvar, säger hon. Samtidigt mår hon bra av att jobba och har i princip aldrig varit sjuk. När hon tog bort en knöl i bröstet för några år sedan var hon tvungen att stanna hemma, ytterst motvilligt. Hon har också klarat sig undan svårare skador. Någon gång har hon haltat lite efter en ofrivillig avsittning.
– Jag får hålla på en del med yoga för att inte bli så stel, säger hon.
När Jeanette Helander kliver in i lunchrummet i polisrytteriets lokaler är läget ett helt annat än den där första dagen på Norrmalm. Hennes chef kommer förbi som hastigast och säger att han jobbar som bäst på att behålla henne ännu ett år. Kollegorna lyser upp när de får höra att vi ska skriva om Jeanette.
– Hon rider fyra hästar om dagen och är med på alla kommenderingar. Hon är helt otrolig.
Jeanette ler. Hon funderar innan hon konstaterar att det är nog den sortens människa hon är. Som vill vara med där det händer.
ville jobba med friska djur
Titel: Polisinspektör (har varit både gruppchef och planerare under åren på rytteriet).
Ålder: 65, fyller 66 i januari.
Bor: I Stockholms innerstad.
Om hon inte var polis: Hade funderingar på att bli veterinär, men kom fram till att hon ville jobba med friska djur.
Familj: Två vuxna barn. Är jourmatte åt hundar mellan varven men har ingen egen just nu.
