Jag kan fortfarande minnas den kväljande lukten. Jag försökte hantera den genom att med jämna mellanrum sätta underarmen mot näsan, samtidigt som jag fortsatte att anteckna allt som intervjupersonen sade. Men den trängde sig in överallt och blev kvar i minnet.
Om några veckor är det femton år sedan tsunamin i Sydostasien svepte med sig hundratusentals människor ut i havet. En kvarts miljon miste livet och många, många fler skadades. Tsunamin blev också den svenska polisens största insats i utlandet. Identifieringsarbetet pågick med poliser som avlöste varandra i Thailand i flera månader. Här hemma jobbade deras kollegor med andra delar av den svåra processen att identifiera de omkomna för att kunna ge de anhöriga svar på vad som hänt.
Som reporter på Polistidningen var det min uppgift att skriva om deras arbete. Det är något av det svåraste jag har gjort som journalist. Och utan konkurrens det som skapat starkast minnesbilder i mig. På plats på Phuket och i Khao Lak intervjuade jag och min kollega Ylva Norberg flera av de poliser som tog hand om anhöriga, letade kroppsdelar och undersökte de omkomna med alla till buds stående metoder. Insatsen var i allra högsta grad internationell. En av de svenska poliserna konstaterade krasst att de döda inte hade några nationsflaggor på sig där de låg.
Med det i minnet tycker jag att det är extra intressant att läsa Emma Eneströms reportage i det här numret av Polistidningen. Hon fick följa den nordiska övningen Barents Rescue 2019 DVI som hölls i Jukkasjärvi tidigare i höstas. Där var det stort fokus på internationellt samarbete. En nödvändighet för att kunna identifiera så många omkomna som möjligt, oavsett vilket land de kommer ifrån.
För som en av de intervjuade i reportaget säger: Det är inte frågan om det händer en stor katastrof igen utan när.
