”Snyggaste blattekillen i Sverige, och så måste han vara polis.”
Det är en kommentar som jag fick efter en lyckad selfie. Jag garvade och blev smickrad. Sen skärmdumpade jag kommentaren och satte den som omslagsbild på Facebook.
Men vad säger den, egentligen?
2006, 23 år och aspirant. Jag står civilklädd ensam i arresten och väntar på en kollega. In kommer en annan kollega jag aldrig träffat, stirrar på mig och går igen. Kollegan jag väntar på kommer tillbaka gapskrattande. Han berättar att mannen som hastigast såg mig hade gått till inre befälet och frågat varför ingen vaktar han killen i arresten.
Vi skrattar åt det men jag tänker: Är det så osannolikt att jag skulle vara en kollega?
Hösten 2018. I min roll som rekryterare står jag ensam på en gymnasiemässa. Stämningen är god och min monter är som vanligt välbesökt. Fram kommer några killar som talar mitt hemspråk arabiska. Samtliga är födda i Sverige så de har inte invandrat från någonstans. De hotar och kallar mig för saker, fula saker. De är trygga i att ingen annan än jag förstår dem och att ingen kommer tro mig. De är många och backar varandra.
Ska jag låta språket jag föddes med kidnappas av deras hot och förolämpningar?
Hur känns det att vara kvoterad? Den frågan fick jag på en AW. Polismyndigheten har som de flesta andra arbetsplatser mycket att vinna på att spegla befolkningen sett till mångfald. Mångfald i ordets breda betydelse, dvs inte enbart etnicitet. Problemet är att ”kvoteringen” till polisen snarare fungerar omvänt. Trots att vi har ett representativt antal sökande och att det sägs av mindre nogräknade vara ”lättare” för ”oss” att komma in på polisutbildningen, är antalet som antas långt ifrån representativt.
Är jag fortfarande kvoterad?
Slutet på aspiranten och jag åker buss med två kollegor. Vi har problem med förortsgäng som ställer till med mycket problem i centrum. En av kollegorna säger till mig: ”Du kommer inte bli respekterad innan du stryper ner en av dina egna.” Jag, ung och osäker, ler och tiger.
Sitter jag inte med ”mina” just nu?
2010 och vi letar hus. I matsalen överhör jag ett samtal mellan två kollegor. Den ena kollegans grannhus ska säljas och han säger till den andre: ”Får hoppas det flyttar in något svenskt där.”
Är jag något svenskt?
2002 sa polisen Stefan till mig att vi behöver folk med annan etnisk bakgrund. Ord som påverkade min framtid. Ord som vi säger än i dag. Men efter 13 år som polis finns det ett par erfarenheter som ligger som en blöt filt över allt det övervägande positiva. För faktum kvarstår att jag jobbar kvar och trivs utmärkt. Jag jobbar dessutom aktivt med att få andra att bli poliser. Jag förstår att det jag skriver är brutalt ärligt, att det kan göra ont. Jag har burit på det i många år. Anledningen till att jag skriver detta är som med så mycket annat jag gör, för att öka förståelsen. Förståelsen för hur det kan vara att inte stämma in i polismallen. För att jag är stolt över att min myndighet tagit tag i kulturen som gett mig dessa upplevelser, och att vi som aktivt arbetar med att städa undan den växer i antal varje dag. Så nu är det läge att berätta, för jag tror vi är redo. För taket har äntligen höjts och nu tål vi att läsa en sån här text och lära av den.
