Jag fick ett mejl med ett Excel-dokument från en IGV-polis. Han och sambon hade skapat detta för att göra en veckoplanering över jobb och förskola. Hon jobbade tvåskift inom vården. Han treskift.
Dokumentet var belamrat med klockslag, bokstavskombinationer och färgkoder. Grön betydde båda lediga. Blå = jobbar, men funkar. Gul = liten kollision, överlappning. Röd = kollision. Lila = kollisioner som förskolan löser.
Det såg mer ut som ett bemanningsschema i corona-kris än ett familjeschema. Sambon jobbar dagtid numera.
Visst innebär många delar av polisyrket 24/7-jobb eftersom kriminalitet inte kan schemaläggas. Att det blir middag i radiobilen i stället för med familjen. Men när samhället och politiken vill se fler poliser, måste samhället och politiken också backa upp. Barnomsorg på kvällar, nätter och helger finns till exempel inte överallt.
Också Polismyndigheten måste backa upp för att förenkla för föräldrar. En del medarbetare får gå över till dagtid. Andra går ner i arbetstid. Men med en snål polislön blir det rätt kännbart. Det finns också en risk att ojämställdhet reproduceras då det oftare är kvinnor som går ner i arbetstid. Att vara polis måste funka för både kvinnor och män, under livets alla faser.
Hämtning och lämning är begrepp som fortsätter vara en del av mångas vardag oavsett corona.
Något jag insett på senare tid är att det inte finns något som skringrar mörker lika bra som barnskratt. Jag fick en bild på min systerdotter. Hon är dryga året, hon gungade på en lekplats. Ni skulle se det skrattet. Från hjärtat, omedvetet om världens tillstånd. Samtidigt som jag försöker acceptera att inte ha kontroll över allt som nu händer, och leva med konsekvenserna. Samtidigt ser jag hennes skratt.
