När arbetsdagen är slut ska allt utom kalsonger och strumpor stanna på sjukhuset. I dag har Peter sockor med mönster av hamburgare och pommes frites. Färgglatt för att balansera att ett dödligt virus är ständigt närvarande?
– En sådan djup tanke kan jag inte tillskriva mig. Men som polis är uniformen hyfsat avpersonifierad, också min nya ”sjukhusuniform”. Så det jag kan påverka vill jag ska vara något jag gillar. Alltså mycket färg. Och gärna mönster, gärna ätbara.
I mars var Peter föräldraledig på 75 procent och jobbade 25 på IGV Stockholm city. Tanken var att han skulle tillbaka på heltid i mitten av maj. Men så blev det icke.
Han blev legitimerad sjuksköterska 2014 och jobbade ett år på Södersjukhuset innan han kom in på polisutbildningen. Att bli polis var hela tiden målet.
Men där i mars kände han att han behövdes mer i vården än som polis. Några kollegor hade beskrivit en situation på akuten. Han tänkte att visst har polisen det tufft. Men vården har det jättetufft.
Han gillade att vara föräldraledig. Men i ärlighetens namn var han rätt sugen på att börja jobba. Han anmälde sig till region Stockholm som efterfrågade vårdkompetens. De ville ha hans hjälp och Polisen gav snabbt tjänstledigt. Sambon tog över föräldraledigheten. Sedan 6 april klockan 9 jobbar han på Stockholms sjukhem, avdelning 16, med äldre covid-19-patienter.
– Vi är inte på samma sätt drabbade som intensivvårdsavdelningar och akuten. Vi har det drägligt.
Innan han började repeterade han medicintekniska moment och köpte fotriktiga skor på konkursutförsäljning. Han fick en introduktion på sjukhemmet. Första dagen beskriver han som första dagen i skolan. ”Magen är full av herkulesspinnare (den till vingytan största fjärilen i världen, reds anm)”, skrev han i ett sms då.
Peter
Ålder: 30 år.
Lön: 30 710 kr (som polis) 34 000 kr (som sjuksköterska).
Familj: Sambon Sophie, sonen Melker och en till på väg.
Fritid: Vänner, laga och äta mat (allt utom oliver och chevre), lyssna på (gärna Melodikrysset) och skapa musik med gitarr, läsa (just nu Thinking, fast and slow av Daniel Kahneman), sällskaps-, tv- och dataspel. Tränar kampsport när inte pandemin sätter stopp.
Blir glad åt: Familj och vänner.
När Polistidningen träffar Peter är planen att han ska vara tjänstledig augusti ut. Men när remisserna sen minskade och sjukhemmet gick ner till stabsläge från förstärkningsläge kände sig Peter inte lika behövd. Han sa upp sig och jobbar juni ut.
När han nålat fast sjuksköterskebrickan, namnskylten och sätter pennorna i bröstfickan på den blå sjuksköterskeskjortan är han mentalt förberedd för ett arbetspass. Namnskylten har han skrivit själv, när han jobbade på Södersjukhuset. Det blev svarta feta bokstäver på rosa papper för att patienter med dålig syn skulle se.
– Det är än viktigare att det syns tydligt nu när jag har visir och munskydd. Men det ser ut som en treåring har gjort den.
Förutom namnskylten tar Peter på sig skyddsutrustning när han ska närmare än två meter. Handskar, förkläde, munskydd och visir. Visiren görs på sjukhemmet av overhead-papper, skumgummi och resårband. Efter varje användning spritas de och återanvänds.
Munskyddet hör inte till Peters favoriter. Efter lunch när skyddet omsluter munnen och andedräkten av dagens matlåda tränger upp i näsan. Det ger ingen fräsch känsla.
Besöksförbud råder, med undantag för anhöriga i livets slutskede. Patienterna får inte ens lämna sina rum. Peter ser att isoleringen tär på de sjuka.
– Jag går inte in i onödan, men när jag väl är där inne tar jag mig tid att prata.
De där samtalen. Mötena. Livsödena som ger nya perspektiv. Peter säger att han har träffat en person som nu är utskriven, men som han aldrig kommer glömma. Han vill inte berätta så mycket mer än att personen fick honom att tänka att man inte behöver ta allt så jätteallvarligt. Peter menar inte att man ska se allt som sker positivt. Mer att kunna tänka ”nu hände detta, nu går vi vidare”.
– Att komma nära döden kan vara obehagligt och jobbigt, och att bemöta det på det sättet är en väldig styrka, det tyckte jag att personen gjorde. Vi fick väldigt bra kontakt, så kan jag säga.
I mötet med människor ser han en skillnad från polisjobbet. På sjukhemmet blir mötena närmre och mer personliga. De får ta längre tid. Dagar, kvällar, ibland en vecka.
– Det finns jättefina stunder, väldigt intima situationer, jag haft i uniform med människor i allmänhet, men då är det mer med polisen. Man är så tacksam att ni kommer, ni gör ett jättebra jobb. Mer ni. Här är mötet mer med Peter. Jag upplever inte det som ingripandepolis.
– Som polis ska jag också ingripa och utfärda straff, den rollen har jag ju inte här.
Dödens närvaro är han van vid.
– Dock mer plötsligt och oförutsett i polisjobbet. Här är det ett förväntat skeende med förberedelsetid. Det finns för- och nackdelar. Det där plötsliga kan vara jobbigt på många sätt, men att hålla handen och prata med någon som dör är jobbigt på ett annat sätt.
Vad är jobbigast?
– Att anhöriga inte får träffa sin mamma, pappa, mormor, morfar. Att sista mötet med sin mamma sker genom ett visir.
Han saknar poliskollegorna. Eller kompisarna. Han betonar att de är kompisar, som han jobbar med. Och han saknar att jobba i friska luften och få röra sig mer. Däremot saknar han inte att jobba natt. Även om han gillar nattpass märker han att det sliter på kroppen och det sociala. På sjukhemmet börjar han som tidigast 7, slutar senast 21.30. Åttatimmarspass. Det har inte blivit någon övertid. När han har rast lämnar han ifrån sig telefonen, och in till personalrummet hörs inga patientlarm. Ibland får personalen matlådor från restauranger som tacksamhetsgåvor. Dessutom får han ”betydligt mycket mer i lön här än som polis”.
Gör det dig osugen på att gå tillbaka?
– Just nu är jag nöjd där jag är. Men jag vill tillbaka.
Polistidningen skrev om Peter på vår sajt i början av april. Sedan dess har flera tidningar och tv hört av sig för att få skildra hans tillfälliga jobbyte. Peter drabbas av ”allt-det-här-för-lilla-mig-känslan”. Inte sällan får han kommentaren att han är en hjälte.
Vad tycker du själv, är du en hjälte?
– Nej, det upplever jag inte mig själv som. Vad har jag gjort egentligen? Jag har bara tagit tjänstledigt och bytt jobb. Men det är stärkande kommentarer. Och jag känner mig uppskattad som en hjälte.
Vad är en hjälte?
– En person som möter motgång efter motgång men som står stadigt, någon som kan hitta styrka när andra inte gör det. Det tycker jag är riktigt coolt, då är man en hjälte. Och de som är villiga att riskera saker för andra.
Riskerar inte du något nu?
– Jag känner mig inte otrygg eller rädd. Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd. Det här är inte hjältemodigt, det är mest att det behövs.
Fotnot: Drygt en månad efter intervjun fick Peter provsvaret att han har covid-19. Efter nära två veckor hemma var han tillbaka på jobbet.
