ANNONS:

ANNONS:

 

Ordförandeord

När det man längtat till inte blir som man tänkt sig

Lena Nitz, ordförande

 

Det här är förstasidan på Polistidningen nummer 3. Den delas ut i juni till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, kontakta Polisförbundet: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Skatteverket meddelar att de just nu inte prioriterar att skicka ut Polistidningen till medlemmar med skyddade personuppgifter. Tidningen skickas ut i mån av tid, pga corona.

Läs mer om Polistidningen här.

 
 
 
 

 
 

Arkiv

Bild: Pixabay

”Kanske ta bort adhd-spärren?”

Publicerad 2020-06-25

Aktuellt Efter Polistidningens artikel om psykologintervjun har många reagerat på sociala medier och i våra mejlkorgar. Två av dem frågar sig om adhd per automatik ska vara ett hinder för att bli polis.

Polistidningen publicerade förra veckan en längre artikel om psykologintervjun i prövningen till polisutbildningen. Mer än hälften underkänns. Inget annat prövningsmoment underkänner en så hög andel. Men är det rätt personer som sållas bort? Ingen vet med säkerhet. Fackliga representanter och forskare efterlyser en oberoende utvärdering.

Polismyndigheten har i dagsläget inte gjort någon beställning till Rekryteringsmyndigheten om att utvärdera psykologintervjun.

Reaktionerna från Polistidningens läsare har varit många. ”Jag hoppas verkligen att det blir av. Det har funnits en rädsla för öppenhet som har varit skrämmande”, kommenterar en följare på Instagram önskan om en utvärdering av psykologintervjun.

”Kanske ta bort adhd-spärren?”, kommenterar en annan som förändringsförslag.

”Jag gjorde tester i går och när psykologen inleder intervjun med ´du har ju sökt tidigare och jag har kollat igenom tidigare intervju´, då känns det som att man är ´dömd´ på förhand. Tråkigt att det skall vara så”, kommenterar en tredje.

Fyra personer har också skrivit insändare apropå psykologintervjun:

”Utforma rekrytering och utbildning efter olika förmågor”

Jag är en av dem i statistiken som inte blev antagen till polisutbildningen.

Jag tillhör dem som ända sedan jag var liten har sagt att jag vill bli polis. Livet tog dock lite andra vägar men tanken att en dag söka har alltid funnits i bakhuvudet. I år blev tiden mogen och med över 30 års livserfarenhet, en universitetsexamen, stark empati och andra, förhoppningsvis positiva, egenskaper kände jag mig väldigt trygg när jag satte mig i stolen hos psykologen. Jag har varit med om ”up and downs” i livet, något som hör livet till. Jag är fullt frisk, tar inga mediciner, har inga diagnoser. Som journalist i grunden är jag genuint nyfiken på människor och olika kulturer samt har lätt för att ta kontakt med människor. Det här kommer att gå bra.

Men beskedet blev ett nej.

”Jag tillhör dem som ända sedan jag var liten har sagt att jag vill bli polis.”

Jag kommer aldrig att få veta exakt varför jag inte blev godkänd. Kanske var det för att jag sa att jag slutade på McDonalds på grund av att mitt då 18-åriga jag tyckte det var lite för stressigt och inte var min grej. Kanske var det för att jag sa att jag under hela min skolgång hatade att hålla tal inför klassen, något som gjorde mig väldigt nervös. Kanske var det för att det enbart är ett år sedan jag slutade med mina antidepressiva – en medicin jag fick inte för att jag var deprimerad, utan för att jag var slutkörd efter att ha blivit mamma för första gången och lidit av extrem sömnbrist. Kanske var det för att jag sa att just våldet man kan komma att behöva utöva som polis är det jag ser fram emot minst med yrket. Jag förstår att mina svar eventuellt ringade in mig som en känslig person med en slags sårbarhet. Därför sörjer jag lite att jag inte fick chansen att visa att alla de här erfarenheterna enbart har gjort mig starkare som människa. Men hur ska man kunna bevisa det under en och en halv timma med en okänd person där frågorna främst fokuserar på dåtid?

”Därför sörjer jag lite att jag inte fick chansen att visa att alla de här erfarenheterna enbart har gjort mig starkare som människa.”

Jag måste ödmjukt säga att jag tycker att polisen i dagsläget går miste om väldigt många fantastiska människor. Varför inte utforma såväl rekrytering som utbildning efter olika förmågor och styrkor? Jag säger absolut inte att alla kan och bör bli poliser – kanske inte ens jag – men jag tror att det finns väldigt många som hade kunnat göra gott inom myndigheten men som i dagsläget inte får chansen. Det finns trots allt många olika tjänster och cirka 80 olika funktioner inom polisen.

”Varför inte utforma såväl rekrytering som utbildning efter olika förmågor och styrkor?”

Slutligen antar jag att människorna som i dag arbetar inom Polismyndigheten också är just det: människor. Man kan drabbas av svåra perioder i livet, man kan bli utmattad, få diabetes eller sämre syn. Man kan under en tid i livet vara mer sårbar – även som polis. Men har du erfarit något av det här innan du söker, ja då är det väldigt svårt att bli antagen i dag.

Om vi ska få fler poliser i Sverige tror jag att antagningsprocessen hade gynnats av att moderniseras – för att på så vis se de sökande ur ett bredare perspektiv.

Jag tror att vi gick miste om varandra. Polismyndigheten och jag.

B

Skribenten vill vara anonym, men redaktionen vet hens identitet.

”Psykologintervjun tveksamt sållningsinstrument”

Jag läste artikeln om psykologintervjun i förra numret av Polistidningen och skulle vilja dela med mig av några tankar från min horisont som aspirantansvarig. Jag kan självklart inte tala för alla aspirantansvariga i landet, utan får nöja mig med att säga att psykologintervjun är något som flera av oss har diskuterat under lång tid. Och vissa av oss upplever att den är ett lite tveksamt sållningsinstrument till polisutbildningen. Jag är inte psykolog och tänker inte ha synpunkter på deras arbete, men tror att direktiven som psykologerna har fått är för snävt satta.

”Jag är inte psykolog och tänker inte ha synpunkter på deras arbete, men tror att direktiven som psykologerna har fått är för snävt satta.”

Jag har civilanställda kollegor som tidigare har verkat som ordningsvakter eller väktare, och vars båda föräldrar är poliser. Likväl har dessa personer fallit bort hos psykologen vid två-tre tillfällen. Jag har andra kollegor som har blivit uppmuntrade av grannar och vänner att söka eftersom de har rätt egenskaper, men även de har fallit bort hos just psykologen. Jag ska inte falla in i någon sorts anekdotisk bevisföring, men utifrån ovanstående exempel och med tanke på hur många som faller bort hos psykologen, så tror jag att vi behöver se över den delen i antagningen.

Personligen skulle jag gärna se att utgallringsmandatet låg hos en polisanställd som får avgöra om en person är lämplig eller inte. Psykologens bedömning kan ligga med som ett av underlagen för den bedömningen.

Jag tror också att vi behöver göra en generell översyn av antagningskraven, och bli bättre på att göra mer individuella bedömningar. I dagsläget skulle jag säga att till exempel adhd och psykisk ohälsa är två faktorer som gör att en sökande stryks direkt. Det kan verka rimligt vid en första anblick, men om man betänker vilket oerhört stort spektra det är kring båda dessa tillstånd, skulle nog en individuell prövning behövas. En kollega till mig var nyligen i kontakt med en kvinna vars 30-åriga son gick in i väggen för ungefär tio år sedan och fick diagnosen utmattningssyndrom. I dag är han symtomfri och klarar av ett stressigt jobb som arbetsledare. Att det som hänt honom tidigare ska ligga honom till last fortfarande känns inte rimligt.

”Jag tror också att vi behöver bli bättre på att göra mer individuella bedömningar.”

Vi har många kollegor som har adhd, psykisk problematik eller erfarenhet av att gått in i väggen, och de klarar av jobbet precis lika bra som alla andra. Visst, om man mår så dåligt att man behöver vårdas inlagd på psykiatrin, eller om man har adhd som har en stor inverkan som inte går att medicinera bort, då är man kanske inte lämplig just nu. Men med tanke på att psykisk ohälsa och adhd är ”folksjukdomar” nu för tiden, tappar vi alldeles för många bra blivande kollegor om sökande med sådana tillstånd sållas bort ”per automatik”.

Det verkar som att myndigheten bedriver ett arbete med att titta på de här frågorna, och jag hoppas att man verkligen gör en ordentlig, seriös, översyn av hur vi värderar sökande till polisutbildningen. Vi har inte råd att gallra bort potentiellt bra nya medarbetare.

Nils Gustavsson
Aspirantansvarig polisområde Örebro

”Jag upplevde att inte bli betrodd”

Drömmen att bli polis har alltid funnits där och jag beslöt mig därför för att läsa upp historian för att kunna söka till höstens antagning. Jag är brandman och under mina år har jag mestadels varit stationerad på en station i förorten och jag har fått min beskärda del av stenkastning, bilbränder och spottloskor och lärt mig hantera den vardagen. Jag gillar att möta folk och kontakten med människor. Det har alltid intresserat mig och det är kanske den största anledningen till att jag gärna vill utbilda mig till polis och givetvis att det verkar vara ett otroligt brett yrke med stor variation.

”Jag har fått min beskärda del av stenkastning, bilbränder och spottloskor och lärt mig hantera den vardagen.”

Är 34 år fyllda och heltidsbrandman sedan snart elva år tillbaka och jobbat extra inom Kriminalvården tio år. Beslöt mig tidigt i min brandmannakarriär att bli handledare för praktikanterna som kommer till oss i tredje terminen. Blev dessutom uttagen till att läsa räddningsledare/styrkeledare då jag visat framfötterna sista åren genom att fortbilda mig och bli instruktör i rökdykning och arbete på hög höjd. Vi har rätt rejäla tester samt intervju (inte helt olika testerna som Rekryteringsmyndigheten använder sig av) för att man överhuvudtaget ska bli aktuell som arbetsledare. Utöver detta har jag flera förtroendeuppdrag inom räddningstjänsten där jag föreläser för ungdomar, som har lite liknande bakgrund som mig, utlandsfödda och med tuffa hemmaförhållanden med missbrukande föräldrar eller våld i nära relationer.

Prövningen i sig gick smidigt och den polis som ”minglade” runt med oss sökande, en äldre herre, var väldigt trevlig och önskade mig all lycka och välkomnade mig till polisen och tyckte jag skulle passa in bra som en framtida kollega. Men psykologen verkade inte tycka det samma. Personligen tyckte jag psykologintervjun kändes mer ifrågasättande, om mig och mitt cv. Jag upplevde att inte bli betrodd.

Det är en olustig känsla att sitta och försvara eller förminska mitt cv då jag är stolt över det jag har lyckats med hittills under min arbetskarriär. Hur kan det skilja sig så mycket på den minglande polisens åsikter kontra psykologens? Att sedan inte få någon motivering till varför man inte går vidare är än mer förbryllande.

”Det är en olustig känsla att sitta och försvara eller förminska mitt cv då jag är stolt över det jag har lyckats med hittills under min arbetskarriär.”

De få gånger jag sökt andra jobb har jag alltid fått bra feedback vid nekad tjänst. Min tanke har då alltid varit att knyta näven och försöka förbättra mitt cv för att jag nästa gång ska vara ”bättre” än sist. Den feedback jag fick från Rekryteringsmyndigheten var att jag inte passar in i polisens kravprofil där det står att som sökande ska du uppvisa en personlig mognad, du ska vara lyhörd och engagerad och ansvarsfull bland annat. Vilken punkt jag föll på kommer jag aldrig få veta och vad motiverar mig till att söka en gång till? Att ändra mina svar skulle få mig att framstå som oärlig. Efter en spärrtid på tolv månader är jag välkommen att söka igen men vid den tiden kommer jag vara färdigbakad räddningsledare och troligtvis leda en brandstyrka i en av Sveriges största städer. Vi får helt enkelt se om jag kommer knyta näven och söka igen eller om polisyrket bara förblir en dröm.

Stephan 271 

Skribenten vill vara anonym, men redaktionen vet hens identitet.

”To whom it may concern”

Jag har så länge jag kan minnas haft en dröm om att bli polis. Att få arbeta förebyggande, bidra till ett tryggare samhälle, ”fånga skurkar”, skapa förtroende och hopp igen hos de trolösa och vara först på plats när det oförutsedda händer, är några av alla tusen anledningar till varför jag önskar få axla den viktiga roll som en polis har.

8 juni 2020 åkte jag till Rekryteringsmyndigheten och klarade alla test, med extremt goda resultat dessutom. Dagen efter genomfördes psykologintervjun. Efter 45 minuters väntan hämtade samma psykolog mig och sa att vanligtvis lämnar inte den intervjuande psykologen beslutet, men i mitt fall ville han meddela mig personligen för det var mest ”schyst” eftersom jag sagt att jag verkligen vill bli polis. Han sa sedan att jag, utifrån det regelverk som finns i dag, inte kan bli godkänd som polis. Jag frågade då vilken spärrtid som finns, eller om han menar att jag aldrig någonsin kan bli polis (vilket jag anser man bör få veta)? Inget konkret svar.

”Han sa sedan att jag, utifrån det regelverk som finns i dag, inte kan bli godkänd som polis.”

Jag har som barn varit utsatt för saker som jag varit helt maktlös inför. När jag sedan som vuxen fick välja själv tog jag hjälp för att kunna växa som individ, och i omgångar mellan 2006-2011 krävdes det professionell psykologkontakt. I utlåtandet från specialistläkare i psykiatri, som Rekryteringsmyndigheten begärde och fått ta del av, står det att oavsett tidigare kontakt med psykiatrin och vad den inneburit så bedömer läkaren att det inte finns något som tyder på att de psykiska påfrestningar som ett polisarbete kan innebära är något jag inte skulle klara av, eftersom jag delvis har likvärdigt arbete i dag.

Varje år finns det flera tomma platser på polisutbildningen. Jag förstår och respekterar att det sätts krav på kvalité när man rekryterar. Men till vilket pris? Jag har inte fått svart på vitt varför jag blev underkänd på psykologintervjun, för det får man aldrig veta, men jag tror att det till största del handlar om min tidigare kontakt inom psykiatrin. Och att i så fall döma en människa för något den varit maktlös inför, tagit ansvar för genom bearbetning och som dessutom ligger flera år bak i tiden, är i min mening idioti.

”Jag har inte fått svart på vitt varför jag blev underkänd på psykologintervjun, men jag tror att det till största del handlar om min tidigare kontakt inom psykiatrin.”

Polisyrket behöver bli mer attraktivt och man behöver anställa fler, dvs man behöver godkänna fler på Rekryteringsmyndigheten. Jag anser att man då behöver se över vilka man godkänner och vilka man nekar. Det finns många kvalitéer som väger upp i frågor om lämplighet och det finns något som ingen kan ta ifrån en människa – erfarenheter!

Jag menar inte att jag är bättre än någon annan, men jag vågar säga att jag uppfyller flera kriterier, har viktiga erfarenheter av livet och har många goda kvalitéer som behövs där ute. Att jag då efter 1,5 timme samtal med psykolog, trots utlåtande från specialistläkare i psykiatri och andra goda testresultat, blivit ”dömd på gamla meriter” till att troligtvis aldrig kunna bli polis gör mig oerhört ledsen. Men det gör mig nästan mer ledsen att ni utifrån detta sållat bort någon som kunde bli en jävligt bra polis!

NH

Skribenten vill vara anonym, men redaktionen vet hens identitet.