Pojkens blick är fäst på leksaken i hans hand. En färgglad figur i plast. Ett gnisslande ljud hörs när han med snabba och bestämda rörelser snurrar den fram och tillbaka. Den färgglada figuren förvandlas till en bil. ”En transformers”, klargör pojken.
När jag säger att bilen får följa med till förhörsrummet skuttar pojken glatt efter. Men innan han tar steget in snurrar han på leksaken igen och bilen blir en gubbe. Kanske känns det bättre att ha en farlig, stridslysten gubbe med breda axlar och litet huvud som sällskap in i det okända.
Pojken informeras om att det som sägs spelas in. Med stora ögon letar han efter kamerorna som är strategiskt placerade i det lilla rummet. Han håller upp gubben, så att även den får se.
Jag förklarar hur förhöret kommer gå till och frågar vad han tycker om att göra. Med många ord och gester berättar han och ett leende sprids över hans ansikte. När han berättat färdigt fingrar han på figuren. Den blir åter en bil och jag anser att han är trygg nog att gå in i förhörets nästa fas.
Lika utförligt som han berättade om vad han tyckte om att göra, ska han nu berätta om den aktuella kvällen. Den kväll som är anledningen till att han sitter här i dag.
Pojken sitter tyst och det gnisslande ljudet kommer åter. Han snurrar, vänder och vrider tills gubben visar sig igen. Med den försiktigt vilande i sin famn, möter han min blick. Han berättar om tårar, smärta och rädsla.
Hans beskrivning är målande och jag kan nästan höra hur glaset träffar väggen och hur skärvor faller till golvet, likt de hårda ord som träffar pojken och omvandlas till skärvor i hans inre.
Tårarna bränner bakom ögonlocken på mig när jag ser och hör denna modiga lilla pojke. Jag tittar på figuren i hans hand. För en sekund önskar jag att den kunde prata. Att den kunde berätta för honom vilken fin liten varelse han är. Men den är som väntat tyst.
Än en gång får jag påminna mig om att jag bara är polis. Jag har min roll. När förhöret är slut, när dessa minuter har gått, lämnar jag över. Oftast ser jag inte barnet mer. Vissa barn hoppas jag på att få se igen. Inte här, men på ett tivoli eller på en äng. Få se barnen skratta och veta att de mår bra.
Ibland berättar barnen inte om det som polisen utreder, utan om det som är viktigt för någon annan samhällsinstans. Polisens ärende avslutas, handlingar arkiveras. Ett djupt andetag tas och ett nytt ärende påbörjas. Men en del barn finns kvar. Har sin egen plats i mitt minne. Och många frågor lämnas utan svar.
Förhöret är slut, men vi sitter kvar. Pojken fortsätter snurra på figuren. Jag studerar honom. Antagligen känner han min blick, för snart tittar han upp. Han håller gubben mot mig och frågar om jag vill prova. Den är fräck.
Jag tar emot den och snurrar försiktigt fram och tillbaka. Vänder och vrider medan pojken ger mig tips på vägen. Än en gång snurrar jag och innan jag vet ordet av har den blivit en bil. Jag möter hans blick och vi ler mot varandra. ”Den är fräck. Jättefräck”.
