Forskarna har gjort två stora enkätundersökningar bland anställda inom polisen i Botkyrka, Rinkeby och Södertälje i region Stockholm. Alla tre lokalpolisområden ingår i Mareld – ett initiativ för att bryta den negativa trenden i utsatta stadsdelar. I första enkätomgången svarade drygt 300 anställda, varav 180 poliser i yttre tjänst.
– Den generella bilden är att man trivs bra med sitt arbete, mår bra och att familjelivet inte påverkas nämnvärt av att jobba i ett särskilt prioriterat område, säger Malin Eriksson som är professor i socialt arbete och ansvarig för studien.
Samtidigt finns det en mörkare bild som kom fram när forskarna gick på djupet med poliserna i yttre tjänst.
– I våra intervjuer och gruppdiskussioner kom det fram att det finns en normalisering av stress och ohälsa som poliserna kanske inte tänker på själva. Till exempel att många har ett automatiserat säkerhetstänk som påverkar vardagslivet.
Vad kan det handla om?
– Att man ser sig om i backspegeln, tittar under bilen, tänker på vart man tar familjen när man är ledig. Det är en nötande stress som pågår och frågan är hur poliserna påverkas i längden.
Forskarna har inte kommit så långt att de kan identifiera möjliga skyddsfaktorer mot stress för poliserna i särskilt prioriterade områden.
– Det skulle kunna handla om kontinuerlig handledning för att hantera och bearbeta. Men det kan ju också vara så att man inte ska jobba allt för länge i den här typen av områden.
När poliserna i yttre tjänst (180 personer) fick skatta sin egen psykiska hälsa visade det sig att 34 procent upplevde symtom på nedstämdhet, 30 procent på irritabilitet, 23 procent på ångest och 26 procent på sömnsvårigheter. När forskarna redovisade dessa siffror tillbaka till poliserna blev reaktionerna blandade.
– Det var en del som tyckte att de var höga, andra var inte överraskade och trodde att de skulle vara ännu högre.
Forskarna har jämfört Mareldpolisernas självskattade psykiska hälsa med den hos poliser som jobbar i yttre tjänst i vanliga områden. Siffrorna tyder på att de som jobbar i Mareldsområdena mår något sämre psykiskt. Men Malin Eriksson poängterar att det kan finnas andra förklaringar till skillnaderna, till exempel att de två grupperna skiljer sig åt vad gäller ålder, kön och antal år i yrket.
Forskarna har också undersökt vad det är som stressar poliser i särskilt prioriterade områden. Överst på listan kommer att en kollega blir beskjuten eller att familjen hotas till livet, följt av bristande personalresurser, att bli hotade på fritiden och ineffektiv lagstiftning i brottsbekämpningen.
Studien visar att kvinnliga poliser som jobbar i särskilt prioriterade områden är särskilt utsatta.
– Det är till exempel vardagsmat för dem att bli kallade för horor när de är ute och jobbar.
Men kvinnorna berättar också att de utsätts för sexuella trakasserier av kollegor. Det kan handla om att bli tagen på rumpan, få oanständiga bilder skickade till sig eller att kallas för ”uniformerade vittnen” av manliga poliser.
Vad oroar mest?
Så rankar poliser i särskilt prioriterade områden stressfaktorerna i jobbet:
1. Att en kollega ska bli beskjuten.
2. Att familjen ska bli hotad till livet.
3. Att personalresursen är för liten.
4. Att bli trakasserad eller hotad på fritiden.
5. Att lagen är ineffektiv.
Källa: Umeå universitet
”Vi skulle aldrig mörka några resultat”
Studien görs på uppdrag av Polismyndigheten, i samarbete med myndigheten och för myndighetens pengar. Men resultatet är oberoende forskning, enligt Malin Eriksson.
Polismyndigheten ville bygga in en vetenskaplighet i Mareldssatsningen och vände sig till Umeå universitet för att få hjälp. Det säger Malin Eriksson som ansvarar för projektet från universitetets sida. Bland annat ville myndigheten få en belysning av arbetsmiljö och hälsa för poliserna som jobbar i satsningen.
– Uppdraget var tydligt – att vetenskapligt belysa satsningen – men vi har fått fria händer och har designat hela studien utifrån vår kompetens. Där har myndigheten inte alls gått in och petat.
Däremot har Polismyndigheten underlättat datainsamlingen i studien.
– De anställda har fått svara på enkäter på arbetstid och vi har fått komma på arbetsplatsträffar och lopo-dagar.
Forskarna har också haft löpande avstämningar med chefer på Polismyndigheten.
– Vi har träffats vid ett antal tillfällen och redovisat hur uppdraget går, vad vi planerar att göra och preliminära resultat.
Vem är det som betalar för den här forskningen?
– Det är Polismyndigheten, men vi har också gått in med en viss egen insats från Umeå universitet.
Var drar ni gränsen för vad Polismyndigheten kan påverka?
– Den drar vi ganska tidigt. Vi skulle aldrig mörka några resultat eller undvika att lyfta något för att det är obekvämt för myndigheten. Det skulle gå emot vår yrkesheder och etik som forskare.
Det har inte heller varit några påverkansförsök från myndighetens sida, enligt Malin Eriksson.
– De har inte uttryckt att de önskar några särskilda resultat, utan vi utgår från att de har en genuin önskan om att få en oberoende vetenskaplig belysning.
Kan Polismyndigheten bestämma att ni inte får publicera ett visst resultat?
– Det korta svaret är nej. Tvärtom framgår av vårt avtal att Umeå universitet äger resultaten och att avsikten är att de ska publiceras. Förutom en skriftlig rapport till Polisen kommer vi även att publicera våra resultat i vetenskapliga publikationer.
