Lägenheten är sparsamt inredd och doftar artificiell blomma. Uthyrd, sannolikt av någon som vill passa på att tjäna en hacka när de bor på annan ort. Kanske tror ägaren att gästerna är ett trevligt par som vill upptäcka den svenska huvudstaden. På sängen mittemot oss sitter två kvinnor i korta morgonrockar som knappt döljer strumpebanden och spetsunderkläderna. Nattygsbordet i det ena sovrummet är försett med kondomer och babyservetter. Här finns också en burk med godis att bjuda kunderna på. ”Glad påsk” står det på burken. Bredvid byrån står ett par skor med skyhöga klackar i genomskinlig plast.
Den här kyliga majveckan inleds utan större dramatik.
– Det har varit alldeles för lugnt, menar Simon Häggström.
Han är en välkänd profil inom bekämpning av brott som rör människohandel och prostitution. Som polis, men också som författare och debattör. Tillsammans med två befäl från Norrmalmspolisen leder han insatsen med det föga smickrande namnet Torsk.
– De får ju skärpa sig, de där som hittar på vad insatserna ska kallas, utbrister en polis i fikarummet under insatsen.
Insatskonceptet har prövats på fler håll i landet under fyra år, på initiativ av Noa. Det går ut på att poliser ska få utbildning i hur man bäst bekämpar sexhandel. Sju gripna är inte tillräckligt när man har nått fram till torsdag kväll. Det finns risk för att ledningen ska tycka att det är slöseri med resurser.
Nitton poliser är avsatta för insatsen under veckan. Simon Häggström är också lite orolig för att de ska bli uttråkade. De flesta hör hemma på IGV.
– De är vana vid att det händer mycket och vissa av dem tycker det är jobbigt att sitta stilla.
Simon lägger om planeringen lite för egen del. Han vill använda tiden mer effektivt. I stället för ren spaningsverksamhet tänker han göra några uppsökande insatser.
För att bli insläppt hos kvinnorna i lägenheten med godiset, klackskorna och babyservetterna har Peter, som normalt jobbar på ungdomsgruppen Norrmalm, utgett sig för att vara en kund. Han har gjort upp en tid, fått en adress, blivit inspekterad genom ett fönster och hänvisats till nästa adress där han till slut ringt på. När han satte foten i dörren och visade sin bricka samtidigt som Simon dök upp i trapphuset skrek kvinnan som öppnade i panik och rusade in. Det framgår aldrig riktigt varför hon blev så rädd, vilka hon trodde det var som kom. Men händelsen säger något om kvinnornas utsatthet. De verkar dock förstå att polisen inte vill dem illa.
– Det är en del av syftet med det uppsökande arbetet, att bygga förtroende, säger Simon.
De pratar en stund. Simon berättar att han varit i kvinnornas hemstad i Rumänien. Rumänien är, tillsammans med Nigeria, just nu det land flest prostituerade i Sverige kommer från. De kommer in på hur pandemin försvårar både deras arbete och möjlighet att ta sig hem. Det hela är märkligt vardagligt och avspänt.
– Ni vet hur man ringer polisen va? Och att ni inte begår något brott här?
Så småningom dyker personal från socialtjänsten upp. De deltar också under insatsen och erbjuder stöd, både till kvinnorna och till de män som grips. Nu tar de vid där poliserna slutar. Kvinnorna får information och, om de vill, en kontakt med Talita – en organisation som kan hjälpa kvinnor ur prostitution. Sannolikheten att de kommer att välja den vägen är inte stor statistiskt sett.
Enligt statistik från Folkhälsomyndigheten har nära tio procent av alla män i Sverige betalat någon form av ersättning för sex. I det räknas även att erbjuda presenter, droger eller sovplats. Prostitution kan se olika ut. Vissa med smak för unga, dras till så kallad sugardejting.
Simons olika telefoner blinkar och blippar medan bilen rullar genom staden. Torsklurar. En av dem ger ifrån sig ljudet av rymdskurken Darth Vaders distade andetag. Det är en ung kvinna som Simon chattat med via just en sajt för sugardejting och som tror att de två är på väg att sluta en uppgörelse. Om den han möter är myndig kan han erbjuda hjälp och stöd genom kontakt med socialtjänst. För minderåriga kan det bli fråga om större insatser.
En av de kvällar som Insats Torsk pågår kommer Simon och hans kollegor fånga upp tre 16-åringar som erbjudit sex utan kondom för 7 000 kronor till vad de tror är en äldre man. När Simon beslagtar en av flickornas telefoner ska den visa sig vara full av konversationer med män, redo att utnyttja minderåriga. Just den här träffen, med en kvinna som råkar vara i 20-årsåldern, kommer Simon och Peter överlämna åt personalen från socialtjänsten, som väntat där med poliserna. Simon får nämligen ett samtal från en av patrullerna som befinner sig på Östermalm. De har fått napp. Fångsten är känd från tv.
– Här kommer vi ha alla ögon på oss. Det gäller att det blir rätt från början.
Redan i bilen på väg till lägenhetshotellet på Östermalm gissar Simon att kändisen kommer göra någon form av offentlig avbön. Han anar inte hur rätt han ska få. Det tar visserligen några timmar i baksätet på den där civila polisbilen innan erkännandet kommer. När mannen till slut vandrar gatan ner i sina lysande vita kläder, med den trendiga lilla läderväskan retfullt guppande på ryggen finns dessutom starka bevis.
Fredag kväll har debatten om sexköp exploderat i alla möjliga medier. Tv-kändisen har pudlat, både på sina egna sociala medier och i tv-soffan. Han säger sig ha ett hål i själen. Att köpa sex är det smutsigaste han kunde komma på tydligen. Det hela har landat ganska illa och det varumärke han byggt upp under många år är milt sagt härjat.
Det finns de som försvarar mannen. En del tycker att han döms för hårt för ett misstag. Vissa debattörer hävdar att ”vuxna människor borde få göra vad de vill med sina kroppar”. På en mindre nogräknad mediasajt kan man, efter helgen, läsa vad som påstås vara en intervju med kvinnan som sålt sex till tv-kändisen. Inte ett ord är sant, slår Simon senare fast. Fel namn, fel ålder, fel nationalitet. Hon kallas lyxprostituerad i artikeln.
Tankarna går till den rökiga lägenheten på Östermalm med fördragna gardiner där två kvinnor, iklädda någon sorts luddiga myskläder, satt uppkrupna i soffan och såg lite frusna ut. De pratade med poliserna samtidigt som ett talangprogram från deras hemland skränade i bakgrunden. De sov tillsammans i bäddsoffan i vardagsrummet. I de båda sovrummen tog de emot kunder.
– Där vill vi inte sova.
Dyra skomärken i hallen till trots, Balenciaga, kanske Gucci, kändes lyxen minst sagt avlägsen.
– Det är ju helt sjukt att människor kan tro att de här tjejerna faktiskt vill det, säger Kajsa.
Hon jobbar normalt på ingripandeverksamheten Norrmalm. Fredag kväll är det hon som bildar patrull med Simon. De kommer in på vad frivillighet egentligen ska anses vara. Kvinnorna är sällan fysiskt inlåsta, menar Simon. Men deras alternativ är minst sagt begränsade.
En kvinna Polistidningen talar med träffade fel kille när hon var 14 och har prostituerat sig sedan dess. Nu är hon lite drygt 30 och saknar utbildning. På frågan om hon hellre skulle göra något annat tittar hon frågande på mig.
– Såklart.
Hennes mamma tror att hon bor i London med sin rika pojkvän. Hon tjänar mellan 1 500 och 2 000 för mellan en kvart och en halvtimmes sex.
– Ofta tar det inte längre än 20 minuter.
Hon försörjer sin gamla mamma och sina syskon, säger hon. Hennes bror är psykiskt sjuk. Hon är hela tiden orolig för honom.
– Nu är jag färdig med män, jag vill aldrig mer leva med en man.
Hon kröker äcklat på en överläpp, stinn av fillers, när hon säger det.
– Jag skulle vilja ha en bebis någon gång, men helst utan man.
Precis som de andra kvinnorna Polistidningen möter de här dagarna hävdar hon att hon inte har någon hallick.
– Så säger de alltid. Kunderna kan de sälja ut när som helst, men hallickarna skyddar de oftast, säger Simon.
Det händer att kvinnorna hjälper polisen att sätta dit torskarna. En av dem berättar varför.
– Han är inte snäll. Hårdhänt. Onormal.
Hon och väninnan verkar heller inte överförtjusta i att sexköpare använder kokain.
– De blir som duracellkaniner, säger hon och skrattar.
När polisens arbete mot sexhandeln för några dagar hamnar i strålkastarljuset riktas också kritiska frågor mot deras metoder. Då kändisen i tv-soffan undslipper sig att kvinnan antagligen inte säljer sex frivilligt väcks frågan om det kan röra sig om en oaktsam våldtäkt.
”Om det är en våldtäkt, varför ingriper inte polisen förrän efteråt?” frågar sig journalisten Janne Josefsson på debattplats i DN. Simon Häggström tycker att det är viktigt att hålla i huvudet att det är brottet ”köp av sexuell tjänst” poliserna i det här fallet jobbade mot.
– Hade vi trott att det kunde röra sig om våldtäkt eller oaktsam våldtäkt så hade vi jobbat mot det. Där och då gjorde vi den bedömningen att det inte rörde sig om våldtäkt.
Han menar också att Janne Josefsson utgår ifrån ett privilegierat perspektiv.
– Han har mat på bordet och ett jobb att gå till. Det har inte de här kvinnorna. De har inga alternativ, men de ser sig inte heller som våldtäktsoffer. De ser det här som enda alternativet för att klara livhanken. De är beroende av pengarna de får behålla.
Under utsättningen på fredagen diskuteras det om gripandet av tvkändisen och all uppmärksamhet i media kommer göra att färre vågar sig ut i sexhandeln. På adressen där mannen greps hovrar en kvällstidning med tv-kameror, till både polisens och de prostituerade kvinnornas förtret. Men det ska visa sig att vissa vågar sig ut i alla fall.
Simon och Kajsa kör mot ett hotell i ett industriområde i en närförort. Trestjärnigt. I bilen framför sitter två prostituerade kvinnor som fått ett så kallat outcall. Simon frågar Kajsa om arbetet mot sexhandeln är något hon kan tänka sig att jobba med.
– Det är ju något jag har tänkt på.
Vad är det som gör det extra viktigt eller intressant?
– Det är ju hela den här grejen med att köpa en annan människa och sedan rättfärdiga sig själv. Och det här med snabbare lagföring gör ju att det blir en konsekvens direkt.
Angående straffsatsen och att torskarna ofta kommer undan med strafföreläggande, vilket gör att deras anhöriga, kanske den de lever med, aldrig får veta, säger Simon att det kan kännas väldigt frustrerande men att vi alltid måste jobba utifrån gällande lagstiftning.
Kajsa säger att man kanske kunnat önska sig en högre straffsats.
– Men många gånger på IG får man ju inte veta hur det gick alls. Dessutom får man ju en chans att hjälpa tjejerna.
Lite senare står Kajsa med örat mot dörren i den dunkla hotellkorridoren. Fler poliser, nyckelkortet trycks ner, dörren slås upp.
– Ni tar allt ifrån mig nu, förstår ni det?
Mannen riktar all sin besvikelse mot poliserna, det är deras fel. En annan boende kastar långa blickar när han passerar i korridoren. En bit bort står kvinnorna som han precis betalat för att han och hans kompis skulle ha sex med. De fnissar nervöst, men bekräftar polisens misstanke.
– Shit, jag är helt genomsvett, säger Kajsa när hon är färdig med förhöret av mannen.
Hennes jacka är varm och korridoren kvav. Mannen har långt ifrån erkänt. På sätt och vis kommer det göra det hela mer besvärligt för honom då han riskerar rättegång i stället för en omedelbar och diskret bot.
– Det blir inte någon snabbare lagföring på den här.
Poliserna lämnar mannen på hotellrummet och pratar med nattportieren. Kanske har han varit med om det förr, men han ser lite omtumlad ut. Klockan närmar sig gryning och när veckan är slut har 7 gripna misstänkta torskar blivit 28. Bara en av dem kommer ha pudlat i en tv-soffa.
”Polisen måste vårda eldsjälarna”
I snart tolv år har Simon Häggström arbetat mot sexköp med brinnande engagemang. Han blir irriterad när han får frågor om balans och hållbarhet i arbetslivet.
– Jag älskar att jobba, har alltid gjort, säger han.
Det är inte lätt att få tag i Simon Häggström veckorna efter Insats Torsk. Bortsett från det rent polisiära efterarbetet är Simon, för en tid, en av Sveriges mest efterfrågade intervjupersoner. I samma veva släpper han sin fjärde bok, ”I skuggan av sektor 5”.
– Det finns ju troll som hävdar att det där gripandet var planerat in i minsta detalj för att tajma mitt boksläpp, säger han.
Men han brukar släppa sina böcker i maj och den här krocken blev snarare problematisk än gynnsam, menar han.
– Det var ju ingen media som ville prata med författaren Simon Häggström, alla ville prata med polisen.
Nåja, när Polistidningen äntligen får tag på Simon har han precis gjort en intervju med SVT:s kulturnyheter, så efter stormen fick han allt prata om sin bok.
Hur går det att hålla isär rollerna, som polis, författare och debattör?
– När jag får intervjuförfrågningar måste jag alltid fråga, är det polisen Simon ni vill intervjua, som en representant för Polismyndigheten? Eller vill ni prata om problematiken utifrån mitt bokskrivande? Då är det författaren Simon Häggström.
Simon, som har varit i de båda rollerna sedan 2016, då hans första bok släpptes, tycker att det har fungerat bra. Han menar att det var mer problematiskt med de två första böckerna, som är verklighetsbaserade.
– I dem får man ju följa med polisen Simon ut i Stockholmsnatten. Där skrev jag ju om händelser som var på riktigt och mina tankar och känslor kring det. Det är också en av anledningarna till att jag valde att lämna faktagenren.
SIMON HÄGGSTRÖM
… har arbetat mot sexköp i snart tolv år. Först på Plattangruppen och prostitutionsgruppen i Stockholm och numera på Noa i egenskap av specialist.
Han har också skrivit fyra böcker: Skuggans lag 2016, Nattstad 2017, Flickorna som sprang 2019, I skuggan av sektor 5 2020.
Du blir aldrig ifrågasatt utifrån att ditt skrivande skulle kunna påverka förtroendet för Polisen?
– Jag hade räknat med att det skulle komma en del i samband med de första två böckerna, men det kom ingenting förutom någon arg sexköpare som påstod att han JO-anmält mig.
Är det oproblematiskt att skriva underhållning på ett så allvarligt ämne och samtidigt ha en expertroll?
– Alltså jag ser ju inte mitt författarskap som ren underhållning. Även om mina böcker är fiktion så utgår hela mitt författarskap på att jag vill påverka. Jag har alltid haft som mål att mana till eftertänksamhet.
Du har ju också en ganska tydlig linje som debattör, går det att kombinera med polisrollen?
– Ja, det vore ju väldigt märkligt om vi med inblick i den här, annars helt slutna världen, inte kunde förmedla bilden av hur verkligheten ser ut. För de här kvinnorna från Nigeria och Rumänien, de sätter sig inte i morgonsofforna.
Om de olika yrkesrollerna är oproblematiska för Simon att hålla isär blir det desto svårare att få syn på privatpersonen. En kollega under Insats Torsk frågar spontant hur han hinner med ett privatliv samtidigt som han håller igång sitt författande, sin närvaro på sociala medier och alla de arbetsrelaterade kontakter som inte anpassar sig till kontorstid.
– Jag har inget privatliv. Jag älskar att jobba och har alltid gjort, svarar han då.
Formuleringen fastnar.
Som reporter på en facklig tidning måste jag ju ändå fråga om det är ett hållbart sätt att jobba på?
– Ja, det där har man ju fått höra i alla år, jag och kollegor med mig som brinner för sitt arbete, att oj, oj, oj akta så ni inte bränner ut er. Det som tar mest energi är ju alla som springer runt och är oroliga för en.
Simon menar att han alltid varit 110 procent engagerad i det han gör. Sedan barndomen. Hade han blivit satt att jobba som trafikpolis hade han varit lika engagerad.
– Jag älskar att jobba, mår bra av det och mår jag dåligt så drar jag i bromsen. Och det där med att jag inte har något privatliv, självklart har jag ett liv utanför prostitutionsvärlden, allt annat vore ju fruktansvärt. Jag läser till exempel mycket. Fantasy.
Simon har också gått ner till 80 procent för att hinna med sitt skrivande. Men visst, medger han, det är just på att kliva ut i det vanliga livet som han måste jobba på. Det säger den samtalsterapeut, en tidigare polispräst, som han gått hos i åtta år. Att kunna gå till henne, bearbeta och sortera, det ser han som en förutsättning för att kunna jobba med det han gör. Men han säger också att han har väldigt bra chefer som hjälper honom att hålla antalet åtaganden i schack.
– Framför allt har jag en gruppchef här på Noa som jag kan säga emot när jag inte håller med. Som lyssnar på mig. Det är helt prestigelöst och det har jag inte varit med om så jättemånga gånger under mina år inom polisen.
Bland annat har Simon fått gehör för att han behöver göra någonting helt annat. Efter vad han beskriver som ”tolv års väntan på att den där torsken ska komma ut i trapphuset” spenderade han sommaren på utryckningen Norrmalm. I sin nya roll är han mycket entusiastisk.
– Jag har ju liksom aldrig kört radiobil förut.
Han övervägde till och med att ladda upp med tårtor i frysen för att kunna kompensera för eventuella fadäser.
Simon bekräftar att det inte alltid är lätt att vara en person som sticker ut hakan i Polismyndigheten och det har funnits chefer som bjudit på rejäl motvind under åren, menar han. Generellt tycker Simon att Polismyndigheten behöver bli bättre på att förvalta polisernas engagemang.
– Polisen behöver lära sig att ta bättre hand om eldsjälarna, för de är väldigt viktiga.
