Det mörknade tidigare i slutet av augusti, men den här kvällen bröts mörkret av blåljusen från ett drygt tiotal polisbussar. Det var fredagen den 28 augusti. När jag höjde blicken såg jag min grupp stå tillsammans med hjälm och skyddsutrustning på. Framför dem, en uppretad grupp människor, främst bestående av unga män. Vårt uppdrag var att skydda några kollegor från insatsstyrkan. De har rökdykarkompetens och var i full färd att släcka en brand, bland bildäck och lastpallar, mitt i en stor korsning i Rosengård.
Det var den här natten som skulle utvecklas till – upploppen i Rosengård.
Jag är vad vissa ibland kallar en Twitter-polis. I februari 2012 gick jag med i denna ”mikroblogg”. I bussen tog jag upp min telefon, svepte framför mig och filmade ut genom vindrutan.
”Arbetsmiljö kan se ut på olika sätt. Så här har vi det på jobbet just nu…” skrev jag och skickade. När dessa rader skrivs har tweeten visats drygt 30 000 gånger.
Följarantalet ökade i samma takt som antalet stenar som träffade bussen jag körde. Passagerardörren som inte gick att stänga band vi upp med axelremmen från en väska. En ruta på förarsidan hotade att lossna efter en klockren träff av en större sten. Under tiden trillade de goda råden in på Twitter.
”Sätt in militären”
”Nu är det dags för hårdare tag”
”Släng ut dem”
Experterna satt framför sina skärmar och delade glatt med sig av sin klokskap. Under tiden fortsatte vi splittra den aggressiva mobben framför oss och den första molotovcocktailen slog ner framför huven på min buss. Doften av bensin kom in via fläkten.
Jag hade lämnat hemmet denna fredag, som nu blivit lördag, med planen att sluta arbeta klockan 20.00. Jag kom i stället hem två dygn senare. Min son, som snart fyller elva år, tycker det mesta med polisen och pappas arbete är ganska häftigt. Det här var något annat. Inte bara för mina kollegor utanför bussen och för mig som körde. Utan kanske allra mest för våra anhöriga där hemma. Sonens blick på Facetime var orolig när han frågade hur mycket våra bussar egentligen tål. Dotterns tårar rann längs kinderna när hon berättade att hon saknade mig. Pappahjärtat värkte i bröstet.
I efterhand är jag stolt. Stolt över vad vi åstadkom och uträttade på plats. Svensk polis får mycket kritik, men vi är experter på det vi gör. Våldsamma upplopp är komplexa och speciella, men ingen löser det bättre än vad vi poliser gör. Särskilt inte experterna som ondgör sig på Twitter. En vattenkanon, mer tårgas eller ett distansvapen hade säkert kunnat komma till användning. Men bilderna från upplopp i Paris eller i någon amerikansk stad tenderar att se likadana ut. Trots dessa verktyg. Vi möts av ett våld som är oacceptabelt, men det innebär inte att vi kan skjuta ner folk, även om det är vad vissa på Twitter efterfrågar.
Den politiska budgivningen kring hårdare straff var igång redan när vi kom hem. Det som är ännu viktigare än hårdare straff i mina ögon är lagförda brottslingar. I det arbetet har filmklipp från platsen betydelse.
Då kan Twitter, eller ännu hellre Tik Tok, vara till större hjälp!
