Att humor är viktigt i blåljusyrken, och inte minst inom polisen, har tidigare forskning visat. Råa skämt blir ett sätt att hantera stress och bearbeta händelser i jobbet. När Malin Wieslander, universitetslektor i pedagogik och polisforskare vid Linköpings universitet, följde poliser och polisstudenter inom ramen för två olika forskningsprojekt 2010 och 2016 märkte hon att just ironi var en framträdande del av den polisiära humorn. Hon bestämde sig därför för att sammanföra det tidigare materialet i en ny studie som fokuserar på hur poliser använder ironi i sin yrkesroll.
Materialet omfattar ironiska kommentarer i samtal, men även sarkastiska bilder och texter på polisstationens väggar och sådant som poliser visade Malin Wieslander från polisforum på Facebook. Hon undersökte också hur poliser och polisstudenter använde tystnad och kroppsspråk för att markera ironiska uttalanden.
Ironin visade sig ha flera funktioner. Precis som annan humor utgjorde den en ventil för att hantera svåra delar av arbetet och skapa sammanhållning. Men ironin spelade också en annan framträdande roll: den möjliggjorde för poliserna att framföra kritik.
När forskningsmaterialet samlades in präglades Polisen av två stora organisatoriska förändringar, dels införandet av en ny värdegrundspolicy 2009 och dels den stora polisreformen som sjösattes 2015. Personerna i studien uppfattade förändringarna som orealistiska och var kritiska mot hur satsningarna genomfördes. Samtidigt fanns en stark upplevelse av att inte kunna yttra synpunkter offentligt utan risk för repressalier, som att bli förflyttad eller få sämre chanser att avancera. Det gjorde att poliserna i stället använde ironi som ett ofarligt sätt att vädra sina åsikter kollegor emellan.
Polisforskaren Malin Wieslander har fört samman erfarenheter från två tidigare forskningsprojekt, baserade på fältobservationer och intervjuer. Den nya studien heter Challenging and destabilizing official discourses: irony as a resistance resource in institutional talk och är publicerad i tidskriften Culture and Organization.
Paroller från ledningen om ”högt i tak” uppfattades som hyckleri och resulterade i sarkastiska skämt om att ”det är högt i tak men nära till dörren” och ”det är högt i tak om man ligger ner”. Ett annat exempel i studien beskriver hur en grupp poliser 2016 hade ett möte utan sin chef. Under mötet uttryckte poliserna missnöje med flera delar av polisreformen. Efter varje kritisk kommentar svarade någon annan i gruppen med överdrivet mjuk röst som var menad att parodiera cheferna, ackompanjerat av ett ironiskt leende: ”Den första januari 2015 kommer allting vara bra.”
Malin Wieslander konstaterar att ironin bidrog till att skapa god stämning, jämfört med om synpunkterna hade yttrats på ett enbart kritiskt sätt. Ironin användes också för att ta upp sådant man inte var överens med kollegorna om utan att riskera att skada sammanhållningen.
Men den sarkastiska jargongen hade också andra effekter. Den hade en starkt disciplinerande funktion och skapade tydliga sociala normer för vad som förväntades av poliserna. I enskilda intervjuer framkom att jargongen tidvis upplevdes som begränsande, exempelvis kring vad man skulle tycka i olika frågor. Ibland framfördes också nedsättande kommentarer om kvinnor eller etniska minoriteter med en ironisk twist som gjorde att det kunde avfärdas som ett skämt om någon reagerade negativt.
Bäst vore om kritik kunde framföras öppet. Men i en rädd organisation kan ironisk humor bidra till bättre arbetsmiljö, enligt Malin Wieslander.
Enbart en ironisk jargong leder knappast till några större förändringar av vare sig ledarskap eller arbetsmetoder. Men att kunna skämta om maktförhållanden på arbetsplatsen har ett arbetsmiljömässigt värde i sig, menar Malin Wieslander.
– Ett otryggt samtalsklimat frammanar ironi. Det jag ser är att ironin är en väldigt viktig resurs på arbetsplatsen.
Malin Wieslander
Den ironiska humorn stärker kollegiet, skapar trivsel och erbjuder ett sätt för medarbetarna att opponera sig mot saker som fungerar dåligt.
– Det är ett vardagligt, informellt men också relativt ofarligt sätt att göra motstånd och samtidigt behålla en god stämning – för det görs ju med humor, säger Malin Wieslander.
Det vore självklart önskvärt att kritik kunde tas direkt med chefen eller genom facket, understryker hon. Det upplevdes dock ofta som omöjligt av poliserna. Under sina studier i fält fick hon höra många berättelser om vilka konsekvenser det kunde få att framföra impopulära synpunkter, historier som snabbt spreds i organisationen.
– Poliser straffades för att de hade kritiserat arbetsmetoder som pinnjakten. De som arbetade fackligt upplevde att det var svårt att driva frågor och att deras arbete ogillades av cheferna, säger Malin Wieslander.
Hon intervjuade flera chefer i första linjen. De hade viss insyn i jargongen och missnöjet bland poliserna längst ut i organisationen, men högre upp var insynen sämre. När åsikter på omvägar sipprade upp till ledningen undrade den varför kritiken inte hade framförts till dem direkt.
– Det är en fråga om makt och rädsla för repressalier. Man vill hålla sig god med cheferna för att kunna avancera, få bättre lön och så vidare. Rädslan styr vad chefer får reda på och inte.
Den ironiska jargongen förstärkte samtidigt vissa normer bland poliser och polisstudenter, vilket enligt Malin Wieslander skapade den motsägelsefulla effekten att medarbetare med avvikande åsikter inte kom till tals.
– Det är alltid en risk när normerna är så starka. Det fanns ingen mångfald i synen på vad som var möjligt att säga.
