När de första kvinnliga poliserna tog examen 1958 var det för många en svindlande tanke att de skulle patrullera på stadens gator och synas i det offentliga rummet. Och det var otänkbart att de skulle få bära samma uniform som männen.
Karin Carlsson
– En av de viktigaste premisserna när den kvinnliga uniformen designades var att det på håll skulle vara möjligt att se skillnad på manliga och kvinnliga poliser. Det medförde att byxor var uteslutet. Inte heller ansågs det lämpligt med kjol i yttre tjänst eftersom den kunde försvåra språngmarschen och på ett osedligt sätt blotta benen. Den kunde också fladdra och fastna i olika saker. Lösningen blev en byxkjol, säger Karin Carlsson.
Hon berättar i boken att de kvinnliga poliserna fick en figursydd jacka till byxkjolen. Den hade dock inte fungerande bröstfickor eftersom blickarna då skulle dras mot bysten när det var dags att ta fram anteckningsblock och penna. I stället fick den påsydda stängda fickor. Uniformsmössan fick mjukare linjer och gjordes extra rymlig för att passa yviga hår. Och batongen, som var 47 centimeter, förkortades eftersom den annars ansågs vara alldeles för otymplig för kvinnor.
– Samtidigt som de kvinnliga poliserna välkomnades in i ett mansdominerat yrke blev deras specialdesignade uniform en symbol för att de inte var riktiga poliser. Och en uniform är ändå tänkt att skapa en gemenskap och en kollektiv identitet för en yrkeskår oavsett om det är sjuksköterskor, brandmän eller poliser det handlar om.
Vidare skriver Karin Carlsson i boken att ambivalensen över de kvinnliga poliserna var så stor att de tio år senare (1969) fråntogs rätten att bära uniform. De hänvisades i stället till inre tjänst, med undantag för spaningsuppdrag i civila kläder.
Förbudet för kvinnliga poliser att bära uniform upphävdes 1971 och tre år senare fick de också rätt att bära byxor.
Och kapitlet om byxkjolen avslutas med följande rader:
”I dag har byxkjolen blivit ett museiföremål som påminner om att arbetet för ökad jämställdhet både tar tid och pendlar fram och åter. Men framför allt berättar den att det var ett stort och viktigt steg som togs när dörren till polisyrket öppnades för kvinnor, även om den inte ställdes på vid gavel.”
ÅR FÖR ÅR
1957 antogs de första kvinnorna till polisutbildningen.
1969 infördes uniformsförbud för kvinnliga poliser.
1972 gjorde en ny lag gällande att det inte längre fick göras skillnad på män och kvinnor i arbetslivet. Alla poliser började då formellt arbeta under samma förutsättningar.
1981 Utses Karin Värmefjord till Sveriges första kvinnliga polismästare.
2019 bestod 33 procent av poliskåren av kvinnor (civila anställningar ej inräknade). Av de sökande till polisutbildningen var andelen kvinnor 42 procent och bland de antagna 32 procent.
