ANNONS:

ANNONS:

 
 

Det här är förstasidan på Polistidningen nummer 6. Den delas ut i december till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, kontakta Polisförbundet: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Skatteverket meddelar att de just nu inte prioriterar att skicka ut Polistidningen till medlemmar med skyddade personuppgifter. Tidningen skickas ut i mån av tid, pga corona.

Läs mer om Polistidningen här.

 
 
 
 

 
 

Arkiv

Gör det onormala onormalt igen

Publicerad 2020-12-03

Redaktörens rader Det är lätt att det onormala blir normalt om man är polis, säger polisprästen och tar som exempel när det blir rutin att gå längs spåren för att samla ihop människor som hoppat framför tåget.

Hon tror att det är bra att få komma till någon utanför verksamheten när saker man varit med om börjar skava. Till någon med en utomståendes sätt att se, som kan säga att det är sunt att reagera.

Det må vara rutin för poliser att handskas med livets mörker.
Måste det onormala bli normalt för den skull?

”Vad gör det med en när hot och kränkningar blir vardag?”

Jag tänker inte bara på det som är en del av jobbet, utan också på saker ni är med om som inte borde vara en del av jobbet. Vad gör det med en när hot och kränkningar blir vardag? När det som häromveckan ledde till rubriker och politiska utspel – att en gängledare ropade könsord till en polis i domstolen – inte är något ovant?

Om man låter det onormala få vara onormalt kanske saker förändras snabbare. Det borde skapa bättre förutsättningar att få till lagskärpningar (tänk blåljussabotagelagen), domar som signalerar att hot mot polis är något samhället ser uppriktigt allvarligt på. En annan inställning till de dagliga påhoppen. Bättre skyddsinsatser. Låter vi det onormala vara onormalt är det också logiskt att be om hjälp när sånt som hänt i jobbet river i själen. Hjälp utifrån eller bland kollegorna. Hjälp som gör att såriga händelser blöder mindre.

”Jag säger inte att alla bara ska få säga snälla saker till en polis.”

Jag tänker att det samtidigt fyller en funktion att normalisera saker och ting, som ett sätt att kunna vara professionell, ett sätt att orka det tunga. Jag säger inte att alla bara ska få säga snälla saker till en polis eller att alla behöver hjälp att bearbeta sånt som sker i jobbet, det vet ni bäst själva. Jag säger bara att man kan fundera på vad det skulle göra om vi inte gjorde det onormala normalt.

Linnéa Klint
Chefredaktör och ansvarig utgivare