Det började med en misstänkt kvinnomisshandlare som hade gäckat Arvikapolisen under lång tid. Utredaren Lajla Waage började få slut på idéer.
– Vi var oroliga att den här mannen höll på att slå ihjäl sin sambo. Rättsläkarintyget visade på allvarliga skador. Hon hade fått ben knäckta. Grannarna hade hört skrik och dunsar i golvet och anhöriga vittnade om vad som pågick.
Polisen hade inlett nio olika ärenden kring paret under årens lopp, men alla hade runnit ut i sanden. Kvinnan vägrade konsekvent att medverka i förundersökningarna och åklagaren tyckte inte att bevisningen räckte för att ta saken till domstol.
Vid ett tillfälle såg Lajla Waage till att kvinnan blev inlagd för tvångsvård. Men inte ens då, när hon var nykter och borta från mannen, ville kvinnan avsluta relationen och anmäla honom. Hon riskerade hellre att bli ihjälslagen än att bli lämnad ensam, konstaterar Lajla Waage.
– Sambon hade henne i sin hand. Det var han som köpte ut sprit och tabletter till henne. Och han hade avskärmat henne helt från omvärlden. Och så var han ju snäll, när han inte var full.
Lajla Waage har varit polis sedan 80-talet, och har nu passerat pensionsåldern med ett år. Hon bor i Norge och pendlar till jobbet i Arvika. Dialekten skvallrar om ett långt liv i gränstrakterna. Norska ord och uttryck slinker in i den breda värmländskan. Här i Arvika är hon en känd profil, inte minst bland kriminella.
– Jag är ju gammal polis och har mycket kontakter bland dem som begår brott, så det händer att de ringer till mig om de är oroliga för någon kompis som blir slagen.
Polishuset i Arvika ligger på Styckåsgatan som ingår i Arvikas ökända raggarrunda. ”Arvikastrippen” drar motorentusiaster från hela Mellansverige. Och på somrarna skallrar säkerhetsglasen i polisernas tjänsterum när bilarna rullar förbi med musiken på högsta volym. Raggarplågan har dock avtagit på senare tid, berättar Niklas Wahlberg, gruppchef på BF/IGV, när han visar runt i lokalerna.
– Det har blivit bättre sedan kommunen stängde av gatan mellan 23 och 06.
Det är inget stort lokalpolisområde. Yttre personal, utredare och civila sitter nära varandra och man ses i korridorer och fikarum. Det gjorde att Niklas Wahlberg snappade upp frustrationen hos Lajla Waage och hennes utredarkollega inom brott i nära relationer.
– De hade vissa namn som återkom hela tiden men där ingenting hände. Jag började fundera. Varför inte bara jobba som vi gör mot narkotika? Ta fram underrättelser om misstänkta, hitta intressanta adresser, och börja spana för att i bästa fall ta någon på bar gärning.
Det blev fröet till Operation kurage som Arvikapolisen genomförde under några dagar i november 2017. Arbetssättet har sedan levt vidare i linjeverksamheten.
Operation kurage
Tid: Fyra dagar under november 2017.
Plats: LPO Arvika.
Brottskategori: Brott i nära relationer.
Mål: Upprätta en anmälan om grov kvinnofridskränkning.
Resurser: Fem anställda jobbade sammanlagt 166 timmar.
Metod: Samla underrättelser och spana mot misstänkta gärningsmän.
Resultat: En anmälan om sexuellt ofredande (gick inte vidare på grund av förundersökningsbegränsning) och en kvinna som enligt egen uppgift lämnade ett destruktivt förhållande som en följd av insatsen.
Operationen förbereddes genom att utredarna inom brott i nära relationer gick igenom högarna med nedlagda ärenden för att hitta möjliga gärningsmän att jobba mot. Parallellt tog den lokala underrättelsesamordnaren fram uppgifter om adresser, fordon och bilder på inblandade personer. Ur materialet vaskade man bland annat fram en yngre gärningsman som hade återkommit gång på gång i olika utredningar och domar.
– Det var en pojke som träffade helt vanliga flickor på stan som han blev ihop med. Efter ett tag började han slå dem och i vissa fall blev han dömd. När det tog slut med en flickvän visste vi med nästan hundra procents säkerhet att han skulle träffa en ny, och att vi skulle få ett nytt ärende, förklarar Lajla Waage.
Under operationen spanade polisen mot den unge mannen och fick se honom tvångskyssa sin dåvarande flickvän ute på gatan i centrala Arvika. Poliserna ingrep inte då utan följde efter paret hem till mannens lägenhet, och när de stod utanför dörren kunde de höra hur det blåste upp till storm där inne.
– Det var ett väldigt högljutt bråk och han var väldigt elak och nedvärderande mot henne. Men efter ett tag blev det helt tyst.
Klockan hade då passerat ett på natten och arbetspasset var slut.
– Vi kom i ett läge där vi måste fundera på om det var värt övertiden att fortsätta spana. Samtidigt fanns ju oron att han kanske hade strypt henne där inne, allt våld är ju inte högljutt.
De ville inte bara gå därifrån utan knackade på.
– Mannen öppnade direkt. Vi märkte att kvinnan var skärrad. Mannen var övertrevlig och erbjöd oss kaffe. En kvinnlig kollega tog kvinnan åt sidan och pratade med henne enskilt. Då medgav hon att mannen hade gjort saker mot henne uppe i lägenheten också, men det var inget hon tänkte stå för i en anmälan.
Finns det en risk att ni skapar en farlig situation för kvinnan när ni knackar på så där?
– Ja, det kan ju vara en anledning till att kvinnan är skärrad, att hon tänker, oj shit, nu kommer jag få stryk för han tror att jag har ringt polisen. Så vi måste vara tydliga med att det inte är någon som har kontaktat oss, utan att vi själva har uppmärksammat att det är bråk i lägenheten.
Niklas Wahlberg har lång erfarenhet av narkotikaspaning och tycker att spaning mot brott i nära relationer är lätt i jämförelse.
– Vår närvaro brukar komma som en total överraskning för de misstänkta. Vi behöver inte alls vara lika försiktiga som när vi spanar i narkotikaärenden.
Man kan till exempel stå bakom ett träd i trädgården och titta rakt in i vardagsrummet. Eller gå så nära att man hör allt som sägs.
Arvikapolisen hade otur under Operation kurage för ett par av de utvalda objekten var bortresta eller inlagda på sjukhus under de dagar operationen varade. Poliserna tvingades gå över till plan B som var att profilera misstänkta gärningsmän utanför krogen.
– Det är samma metod som vi alltid använder när vi är ute och jobbar. Man tittar på folk som beter sig våldsamt och ropar ut till de andra patrullerna att hålla ögonen på en viss person som verkar het. Skillnaden här var att vi jobbade civilt och inriktade oss på par som bråkade.
Hur identifierar man en potentiell kvinnomisshandlare på stan?
– Det handlar ju inte om vanliga gnabbande par på fyllan, utan det kan vara att man märker att en man hela tiden övervakar sin flickvän. Man kanske ser hur han reagerar när någon annan man kommer i närheten av henne. Vi profilerade ut ett par ganska fort som vi följde efter och som började bråka när de kom hem. Även där gick vi in och pratade med dem.
Målet som var satt för Operation kurage var att upprätta en anmälan om grov kvinnofridskränkning. Dit nådde man inte, utan det stannade vid en anmälan om sexuellt ofredande för tvångskyssen på öppen gata. Men för Niklas Wahlberg var den stora behållningen en annan. Ett par veckor efter Operation kurage kom den utsatta kvinnan fram till honom i mataffären och tackade för att han och kollegorna hade knackat på dörren den kvällen.
– Hon berättade att hon hade hört att hennes kille hade slagit andra kvinnor och att hon själv märkt vart det var på väg i deras relation. Men hon hade känt sig svag och trodde inte att någon skulle tro på henne om hon berättade. När vi kom dit och visade att vi brydde oss hade det stärkt henne tillräckligt för att våga avbryta förhållandet.
Den sortens resultat syns inte som en pinne i statistiken, men är inte mindre viktiga för det, tycker Niklas Wahlberg.
– En sådan här insats kan ju se mager ut på pappret. Och vi kan inte påstå något storslaget om att vi har knäckt hur vi ska arbeta mot grov kvinnofridskränkning. Men om man kan stärka åtminstone någon kvinnas självkänsla så att hon vågar höra av sig till polisen, eller avsluta ett destruktivt förhållande, så är det värt det.
Paret med missbruksproblem, som frustrerat utredaren Lajla Waage under så lång tid, fanns med i Operation kurage. Men det blev inget ingripande den gången. Däremot fortsatte Arvikapolisen bevaka adressen i linjeverksamheten.
– Vi har ett dokument där vi för in vad patrullen ska göra om den får tid över under passet och där har det stått att de ska gå upp i den här porten, lyssna utanför dörren och ha med sig brytverktyg om de måste in snabbt. Vi har också pratat med grannar och bett dem höra av sig direkt om de märker att det är bråk.
Vid ett tillfälle stod en patrull i parets trappuppgång och kunde höra hur mannen hotade kvinnan till livet inne i lägenheten. De gick in och hittade henne med ordentliga skador i ansiktet. Kvinnans förklaring var att hon hade varit berusad och ramlat. Men mannen kom senare att åtalas för olaga hot baserat på vad poliserna hade hört genom dörren.
Förutom spaning försöker polisen i Arvika jobba förebyggande genom att vara synlig med uniformerad personal och målade fordon vid adresser där man misstänker att det förekommer brott i nära relationer.
– Det kan vara att hundföraren parkerar bilen och rastar hunden i anslutning till adressen eller att vi kör en trafikkontroll i närheten.
Enligt Niklas Wahlberg kommer Polisen i Arvika köra en repris på Operation kurage så snart arbetssituationen tillåter.
– Vi har varit sjukt underbemannade med tanke på den gränsproblematik som vi har här. Det har pratats om en gränsstation, med både norsk och svensk polis, och om vi får ett sådant tillskott skulle vi kunna ägna oss mer åt lokal brottslighet.
Förberedelserna för en andra operation är dock redan igång, och utredaren Lajla Waage har fått i uppdrag att se ut lämpliga case att jobba med. Det kommer gå snabbt, enligt henne.
– Det här är ett litet polisområde. Vi är bara två utredare som jobbar med familjebrott och vi får alla ärenden i den kategorin. Där kan vi se tre, fyra personer som hela tiden återkommer.
Hon medger att det kan vara en frustrerande brottskategori att jobba med. Samtidigt har hon fått se polisens utredningsmetoder genomgå ”en enorm utveckling”.
– Nu satsar vi på att använda kriminalteknik. Vi tar hjälp av rättsläkare för att bedöma skador och kvinnorna får målsägarbiträden så att de klarar att medverka genom hela förundersökningen.
Men fortfarande kan det snålas på utredningsresurserna, tycker hon.
– Ja, där kan myndigheten gott få en känga. Jag måste ofta bråka för att få ut kriminaltekniker till platsen när det är helg. Det är jätteviktigt att vi inte sparar in på sådant. Ge oss hund, kriminaltekniker och rättsläkare så att det blir kvalitet. Det vill jag säga till alla unga kollegor: Stå på er!
