Torsdagar är begravningsdagar för Agneta Salomonsson, och hon har tillbringat förmiddagen i kapellet med sörjande anhöriga. Under coronapandemin har samhället blivit som besatt av att räkna döda, tycker hon. Men en präst vet att människor trillar av pinn i en strid ström varje dag året runt.
– Mitt jobb liknar polisers på det sättet att jag möter mycket sorg och förtvivlan. Det gäller att hitta ett professionellt förhållningssätt. Ingen har nytta av en präst som bara sitter och gråter i kapp med de efterlevande.
Agnetas tjänsterum ligger i utkanten av den park som omger mäktiga S:t Nicolai kyrka mitt i Trelleborg. Golvet är fullt av papperskassar med material till ett konfirmationsläger som hon ska hålla till helgen. Till den traditionella prästkragen bär hon en svart topp. Naglarna är långa och lackade i en glittrig färg. Och vid skrivbordet står en leopardmönstrad
kontorsstol som matchar hennes outfit.
Här på tjänsterummet syns också spår av hennes specialintresse för polisen. På väggarna sitter märken från utländska kårer som hon har besökt, och ett fotografi där hon står bredvid en storvuxen polisman framför en radiobil. I bakgrunden skymtar Öresundsbron.
– Han är död nu. Men han var den största, tuffaste och mest tatuerade polisen i Malmö på sin tid. Jag ville ta en bild med just honom. Jag tänkte att om andra poliser såg honom stå med prästen så skulle de också tycka att det var okej att komma till mig.
Agneta salomonsson
Bor: Malmö.
Ålder: ”Urgammal”.
Familj: Sambo och
vuxna barn.
Jobb: Präst i Trelleborgs församling, polispräst på en del av sin tjänst.
Om jag var polis skulle jag jobba med: Forensisk verksamhet.
På fritiden: Malmö FF-supporter och utövare av bikramyoga.
Agneta har jobbat som polispräst i 17 år, framför allt i Malmö men även i Skanör-Falsterbo och nu i Trelleborg. Uppdraget ingår i något som kallas Kyrka-Polis – ett samarbete mellan Polismyndigheten och tre kristna samfund. I Malmö var hon polispräst på halvtid, i Trelleborg är uppdraget 20 procent. Den tiden använder hon främst till samtal med enskilda poliser. Eller själavård som det kallas inom kyrkan. Agneta tror att det är en fördel för poliser att ha någon utanför verksamheten att bolla sina tankar med.
– Det är lätt att det onormala blir normalt om man är polis, att gå längs spåren för att samla ihop människor som har hoppat framför tåget blir en rutinuppgift bland andra.
Men hon märker att det jobbiga hinner i kapp vissa.
– Det kan komma poliser till mig och säga: ”Jag förstår inte varför jag reagerade på just det här ärendet, jag har gjort det så många gånger förut.” Då kan jag bidra med ett utifrånperspektiv och säga att det är sunt att du reagerar.
Det går bra att prata om helt privata problem med polisprästen också, enligt Agneta. Gnissel i äktenskapet eller vad det kan vara. Faktum är att vem som helst kan vända sig till sin lokala präst för att ventilera allt mellan himmel och jord. Det är ingen exklusiv service för anställda inom polisen. Men det är få som utnyttjar den möjligheten och Svenska kyrkan har bestämt sig för att marknadsföra sin själavård lite extra mot personer med viktiga och påfrestande jobb, till exempel inom blåljusyrken.
vad är en polispräst?
För att bli legitimerad polispräst, polispastor eller polisdiakon måste man gå en grundutbildning inom ramen för Kyrka-Polis. Kyrka-Polis är ett samarbete mellan Polismyndigheten och tre kristna samfund: Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan* och Stockholms katolska stift.
Även Polisförbundet och fackförbundet ST deltar i samarbetet. Kyrka-Polis finns på nationell, regional och lokal nivå men är inte lika utbyggt över hela landet.
En legitimerad polispräst har en del av sin tjänst avsatt för samverkan med Polismyndigheten. I uppgifterna
ingår bland annat att vara med vid överlämnande av dödsbud, stödja brottsoffer och erbjuda själavård åt poliser.
* En sammanslagning av Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan.
– Man tänker kanske att präster är tomtar med folievarning som sitter och sjunger psalmer på ett okontrollerat sätt. Men vi har mycket välutbildat folk i församlingarna. Många av oss är terapeuter till exempel.
För att bli legitimerad polispräst måste man gå en utbildning inom ramen för Kyrka-Polis. Där får man bland annat lära sig om polisens uppgifter, regelverk och organisation. Agneta försöker dessutom vara med på utsättningar och APT:er för att hålla sig uppdaterad och bli ett känt ansikte på polisstationen.
– Poliser ska veta att det är den här människan vi ringer till om vi behöver hjälp, inte vilken random präst som helst, utan någon som vet lite om hur det är att arbeta i myndigheten.
Delvis har hon det i blodet. ”Halva familjen” är poliser som hon uttrycker det. Och kanske är det därför hon inte har upplevt några större kulturkrockar i sitt uppdrag.
– Jag tycker att jag möter en stor öppenhet bland poliser. Ibland är det väl någon som vill provocera lite och se vad prästen tål. Brister hon i gråt om jag säger att jag inte tror på Gud? Och någon gång har jag fått förklara att jag inte har fem flyktingfamiljer gömda i källaren.
Genom uppdraget som polispräst har hon fått mycket kontakter inom Polisen, vilket i sin tur har spillt över på hennes vanliga prästsysslor.
– Ja, det är roligt. Det har blivit så att jag viger poliser och döper deras barn. Och om någon polis har dött så har jag hållit i begravningen.
Hon tycker att Polismyndigheten har blivit bättre på att se till personalens själsliga behov.
– Pratar man med poliser i 60-årsåldern så berättar de att det var något helt annat när de började i yrket. Vågade man knysta att någon uppgift kändes obehaglig så fick man höra att man hade valt fel jobb.
Nu tycker hon att det finns en organisation för att fånga upp dem som mår dåligt. Dessutom fylls myndigheten på underifrån av unga poliser med en helt annan inställning.
– Människor under 30 har haft utvecklingssamtal sedan de gick på dagis. Det är inte så laddat för dem att prata om hur de mår.
andra vägar till samtalsstöd
Poliser som är med om allvarliga händelser i arbetet kan få samtalsstöd både internt inom myndigheten och externt. Internt kan det handla om så kallad samling efter händelse med personalansvarig chef eller en krisstödshandledare. Externt stöd ges i första hand via företagshälsovården, men den anställda kan också få komma till en traumaenhet eller annan öppenvård.
Källa: Polismyndighetens riktlinjer för krisstöd.
Varför ska man då vända sig till just en präst om man behöver samtalsstöd? Ett tungt argument, enligt Agneta, är att hon har absolut tystnadsplikt och kan erbjuda total diskretion.
– Jag för inga journaler. Du hamnar inte i något register hos Försäkringskassan. Chefen får inte veta att du går hit. Berättar du saker för en kollega så har kollegan anmälningsskyldighet om du avslöjar något brottsligt. Jag anmäler inte ens om du erkänner mord.
Om man inte är troende då? Eller tror på något annat än Jesus? Kan man gå till dig ändå?
– Ja, själavården är ingen missionerande verksamhet. Jag sitter inte och pratar om Gud och Jesus. Man behöver inte dela min tro, eller ens vara medlem i kyrkan. Jag har haft samtal med muslimska poliser och det har inte varit några problem.
Om en polis hellre pratar med en imam eller en buddistisk munk till exempel. Kan du förmedla den kontakten?
– Om en polis vill tala med en företrädare för sin egen religion vet den polisen själv i regel vem som ska kontaktas. Då tillhör den polisen med all sannolikhet en församling och behöver inte hjälp med kontakten. Det vore dessutom helt omöjligt för oss att veta vilken inriktning eller tradition som den religiösa företrädaren skulle representera.
