När en polispatrull i Örebro ingrep mot en berusad kvinna som hade kört i diket blev kvinnan aggressiv och våldsam mot poliserna. Dessutom hotade hon med att hon själv eller hennes bror skulle mörda dem. Tingsrätten dömde kvinnan för grovt rattfylleri, våld mot tjänsteman och hot mot tjänsteman.
Den ena polisen yrkade på skadestånd och tingsrätten dömde kvinnan att betala 5 000 kronor till honom i kränkningsersättning. Men senare överklagade hon skadeståndet och fick rätt i Göta hovrätt. Domstolen tyckte inte att polisen hade rätt till något skadestånd överhuvudtaget. ”I en ingripandesituation av det aktuella slaget måste en polisman vara beredd på att mötas av fysiska och verbala angrepp och ha en hög mental beredskap för det”, skrev hovrätten.
När det gällde rättegångskostnaderna konstaterade hovrätten att kvinnan hade haft ”full framgång” med sitt överklagande. Polisen gick alltså inte bara miste om 5 000 kronor i skadestånd, utan dömdes också att betala kvinnans rättegångskostnader på 17 500 kronor.
Henrik Bellander, juridikforskare
Hur kunde det bli så här? Jo, det hänger ihop med att polisen gick från att vara målsägande i ett brottmål till att vara en part i ett tvistemål. Det säger Henrik Bellander som är universitetslektor i processrätt vid Stockholms universitet och skrev sin doktorsavhandling om rättegångskostnader. Hovrättens prövning gällde nämligen bara skadeståndsfrågan och inte brotten som kvinnan hade dömts för i tingsrätten.
– Så länge brottmålet och frågan om skadestånd hänger ihop tillämpar man reglerna om rättegångskostnader i brottmål och där har man en massa fördelar som målsägande, förklarar han.
I hovrätten blev i stället reglerna om rättegångskostnader i tvistemål tillämpliga. Och då gäller huvudregeln att förloraren betalar motpartens rättegångskostnader.
Men det var den dömda kvinnan och inte polisen som drev skadeståndsfrågan vidare till hovrätten. Varför ska han stå för hennes kostnader där?
– Man ser det som att han väckte talan om skadestånd i tingsrätten genom att säga att han ville ha skadestånd i brottmålet. Men det var kanske inte så klart för honom att han riskerade att bli betraktad som en förlorande part i ett tvistemål om enbart skadeståndsfrågan gick vidare till hovrätten.
Så det var en miss av honom att begära skadestånd i tingsrätten?
– Nej det skulle jag inte säga, men möjligen hade han kunnat släppa sitt krav på skadestånd när frågan kom upp i hovrätten. Då hade det blivit en enklare prövning och därmed lägre rättegångskostnader. I en sådan här situation där rättegångskostnaderna riskerar att bli större än det skadestånd som tvisten gäller, är det också viktigt att undersöka vilket skydd man har genom till exempel rättsskyddsförsäkringen.
Polisförbundet har meddelat att man tänker överklaga hovrättsdomen till högsta instans. Förbundet är bland annat kritiskt till att domstolen inte tillämpade en undantagsregel som finns i skadeståndslagen som innebär att målsägande som kräver skadestånd på grund av brott, ska slippa betala rättegångskostnaderna om de förlorar.
Men Henrik Bellander delar hovrättens bedömning i den delen. Enligt honom är undantagsregeln inte tillämplig i en situation som denna.
– Den är tänkt för de fall där domstolen faktiskt dömer ut ett skadestånd till den målsägande, men där det inte blir med ett så högt belopp som personen hade yrkat. Om du har yrkat 20 000 kronor, men bara får 5 000 kronor, så kan du anses ha förlorat målet, men undantagsregeln gör att du slipper betala rättegångskostnaderna. Men den gäller inte här eftersom polisen inte fick något skadestånd alls.
Polisförbundet har sagt att man kommer att stå för alla eventuella rättegångskostnader som polisen döms att betala.
