– Nu vill jag inte fajtas längre. Nu vill jag bara jobba, säger Suzanne Wikström med eftertryck i telefonen.
Hon sitter i sitt arbetsrum och utreder mängdbrott. Den här onsdagen jobbar hon 7.30 till 16 inne på polisstationen i Hudiksvall. Där är hon ganska ensam sedan några veckor tillbaka. När vi pratar är det början av december och alla som har möjlighet är beordrade att jobba hemifrån med utredningar och telefonförhör. I lunchrummet är hälften av stolarna bortplockade och det är inte meningen att kollegorna ska fika tillsammans. Intervjun med Polistidningen får göras på telefon i stället för på plats. Och det går ju det med.
Suzanne skickar över ett par bilder från arbetsrummet för att visa hur det ser ut. En av bilderna visar foton hon har på väggen. Det ena är från 1990-talet, en svartvit bild på henne och kollegan i dåtidens uniform med det klassiska kopplet och en Walter i hölstret. Det andra är en inramad hälsning från dåvarande arbetsmarknadsministern Hillevi Engström (M), med lyckönskningar till återgången till polisjobbet 2012.
Det har nu gått åtta år sedan Suzanne blev polis igen. Eller, polis har hon väl egentligen varit sedan hon började på utbildningen i Sörentorp 1978. Men under flera år var hon förtidspensionerad efter en skada som hon fått vid ett ingripande i radiobil i Stockholm i början av 1990-talet. Skadan godkändes dock aldrig av Försäkringskassan som arbetsskada. Efter att ha arbetat med svår smärta i höften i många år blev Suzanne förtidspensionär 2003 och förlorade sin anställning som polis. Då var hon 45 och hade flyttat tillbaka till hemstaden Gävle.
– Det var lite snopet att skada sig så tidigt. Och dessutom var det hårt att Försäkringskassan misstänkliggjorde mig, att min skada inte ansågs vara en arbetsskada. Det var tufft att jobba med smärtorna och till slut orkade jag inte längre, berättar hon.
Men det som först kändes som en lättnad blev efter några år för begränsat. Suzanne började träna på Friskis och Svettis och fick långsamt tillbaka energi och kraft. Samtidigt växte sig drömmen om att kanske komma tillbaka till arbetslivet – och till polisyrket – allt starkare.
– Att vara förtidspensionär är verkligen ingen dans på rosor. När folk frågade var jag alltid tvungen att säga att ”jag har en skada från jobbet, som jag fått i tjänsten som polis”. Då blev man accepterad. Men det var inget liv. Jag har verkligen mått jättedåligt fysiskt, haft så mycket ont, men viljan att inte sitta hemma utan att få komma tillbaka till arbetslivet har varit ännu starkare.
Det blev en kamp mot byråkratin som varade i fem år och utan Suzannes egen envishet hade det inte gått. Det säger hon själv, men ger samtidigt en eloge till ombudsmannen på Polisförbundet som stod vid hennes sida hela vägen. Och till arbetskamraterna i Gävle. Det var där hon började vägen tillbaka genom att arbetsträna. Så småningom fick hon en så kallad utvecklingsanställning som civil mängdbrottsutredare och till sist blev hon återanställd som polisassistent. Då blev hon den första polisen som fick tillbaka jobbet efter förtidspension.
– Jag hade en plan och den höll jag mig till. Jag var tvungen att rida ut den, att nå det där att ha tillbaka mitt jobb som polis. Men det var tufft och det hände mycket samtidigt i mitt liv under den perioden. Och när jag äntligen fick min polislegitimation igen 2012 så ville cheferna först att jag skulle ha samma lön som en alldeles nyutbildad polis. Trots att jag hade över 20 års erfarenhet i yrket. Så jag har inte åkt på en räkmacka precis, säger Suzanne.
Med hjälp av facket och en bra chef på Gävlepolisen lyckades hon ändå få upp lönen ett par tusenlappar. Hon fick en tjänst som mängdbrottsutredare och stortrivdes med både arbetsuppgifterna och arbetskamraterna. När Polistidningen intervjuade henne då, 2012, så sa hon: ”Nu vill jag arbeta, gå kurser och utvecklas i yrket. Mitt liv har stått på vänt så länge.”
Riktigt så blev det inte, berättar hon nu. Det där med kurser och utveckling i yrket var inte så tillgängligt. Suzanne har jobbat mycket med trafikbrott de senaste åren, men några utbildningar på området har det inte blivit. Och åren av kamp för att få jobba som polis igen satte spår.
– Jag har ju det här draget att jag aldrig ger upp. Det tog så väldigt på orken och psyket att kämpa hela tiden, så som jag fick göra. Jag försökte att vara till lags för att få komma tillbaka, och när jag väl fick det så blev jag också sjuk på kuppen. Det handlade också om att jag ville vara duktig för att få upp lönen, det ingick i stressen.
Suzanne har diagnostiserats med hjärntrötthet och har problem med kronisk huvudvärk som gör att hon måste vara sjukskriven då och då. Trots att det varit så mycket kämpande är hon tacksam över att hon är där hon är i dag. Och hon råder den som är i en liknande situation att verkligen försöka ta sig tillbaka.
– Kanske skulle det gå lättare i dag. Men man måste inse att det är svårt och se till att ta emot det stöd man kan få, av facket och arbetskamraterna till exempel. Känner man att man orkar så ska man absolut pröva, tycker jag.
SUZANNE WIKSTRÖM
Ålder: 62 år.
Jobb: Polisassistent vid Hudiksvallspolisen. Utreder mängdbrott, mest trafikbrott.
Lön: 34 100 kronor.
Bor: I ett hus på landet, 2,5 mil från Hudiksvall.
Familj: Sambon Tommy och hans barn.
Fritiden: Fixar med hus och trädgård, stickar, promenerar i skogen.
Sedan fyra år arbetar hon i Hudiksvall som mängdbrottsutredare. Livets vägar gjorde att hon träffade en man därifrån, och numera bor de tillsammans i ett hus på landet ett par mil från stan. Det är stor skillnad mot både Stockholm och Gävle.
– Ja, det är litet. Men jag trivs med att jobba i en liten stad, säger Suzanne och skrattar.
Hon fortsätter att berätta om jobbet nu, att hon tycker så mycket om att möta människorna det handlar om. Oavsett om det handlar om personer som har begått brott eller om de har blivit utsatta.
– De som kommer hit på förhör är ofta väldigt ensamma människor. Det är en hel del rattfyllor. När förhöret är klart och de ska gå härifrån med en böteslapp på kanske flera tusen så händer det att de tar mig i hand och tackar för en trevlig pratstund. De är väldigt ödmjuka och det gör mig tårögd ibland.
Trots att Suzanne trivs med jobbet så ser hon nu fram emot att snart få gå i pension. Exakt när det blir vet hon inte, men med 62 år fyllda handlar det inte om så många år till.
– Jag är så stolt över att jag gick i land. Att jag lyckades och att det blev så bra i slutändan, livet och polisyrket. Att jag har tagit mig nästan ända fram till pensionen.
Hon säger att hon har förändrats som människa av kampen för att få tillbaka jobbet.
– Ja, kanske har jag blivit mer ödmjuk och tacksam över det jag har. Livet har ju alltid sina upp- och nedgångar, man är inte i något lyckotillstånd jämt. Men nu har jag det så bra och trivs, med vårt hus, trädgården och skogen. Det ska bli fint att få mer tid till det.
FÖrtidspension
Begreppet förtidspension finns inte längre. Det heter numera sjukersättning och kan betalas ut till personer mellan 19 och 64 år som har en sjukdom eller funktionsnedsättning som gör att de har en permanent nedsatt arbetsförmåga.
”Alla goda krafter måste samverka”
När Suzanne Wikström ville komma tillbaka efter förtidspensionen fick hon hjälp av Polisförbundet. Ombudsmannen Hans Olsson jobbade med hennes ärende i flera år.
– Det här visar att man aldrig ska ge upp, även om det är tufft. I Suzannes fall var lösningen att alla goda krafter samverkade – facket, Försäkringskassan, arbetsgivaren, Arbetsförmedlingen – då gick det bra till slut, säger han.
