Annons

Annons

Det gör ont att växa

nadim
Nadim Ghazale

Kommunpolis Borås

Jag började intressera mig för Karin Boye tack vare Twitter och ett drev mot en god vän. Hennes mest lästa rader Ja visst gör det ont när knoppar brister satte sig i mig redan första gången jag läste dem. Alstret är poetiskt elegant och enkelt att tillämpa på både livet och på polisen. För visst gör det ont med växtvärk och förändring, särskilt i en konservativ myndighet.

Den långsamtgående påfyllningen av nya kollegor är igång. De kommer med sunda inställningar och ”oförstörda”, öppna, empatiska sinnen. Men den etniska mångfalden fattas fortfarande. Det är ungefär lika få med annan etnisk bakgrund som kommer nu som det var när jag tog examen 2006. Hur kommer det påverka vår legitimitet hos det svenska folket? Inte definitionen av svenska folket som du just gjorde, utan -hela- svenska folket. Hudfärg och etnicitet är inget frikort eller garant för något, men representation spelar roll för demokratin. Ni vet RF 1 kap 1§, all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Vems polis blir vi med så få medarbetare som speglar den del av befolkningen som vi ingriper mest mot?

Ja visst gör det ont för det som växer – och det som stänger.

Något som vi tyvärr är bättre på i frågan om spegling av samhället är att smittas av dess trender. Tystnadskultur och polarisering, två samtida modeord som finns både där vi lever och där vi arbetar. Visst har det alltid funnits en viss del av intern splittring, men frågan om vilka som är att anse som riktiga poliser och inte har aldrig varit mer polariserad. Sen kom haveriet med lönepåslaget och stärkte de som främst claimar rollen ”riktiga poliser”, och skar som en varm kniv genom smör en skarpare linje mellan oss. Ambitionen att behålla kollegor där vi blöder som mest är såklart god, men utförandet var direkt obra.

Vår styrka är vår lagkänsla, en sorts delad respekt för ett svårt och otacksamt uppdrag. Vad händer med den känslan när ena sidan korridoren kommer in i lunchrummet med tårta för att fira sitt generösa påslag, samtidigt som gänget från andra sidan korridoren som inte fick en krona redan sitter och äter sin lunchlåda? Vad händer med barnutredaren när den läser på sociala medier att hens arbete inte anses vara riktigt polisarbete?

Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla –

När det kommer till den interna tystnadskulturen så sammanfattar fd länspolismästaren i Stockholm Gunno Gunnmo den bäst i Kalla fakta: ”Det är en pinsam ironi att polisen sliter med en intern tystnadskultur samtidigt som man tycker att det är ett problem att man möter en tystnadskultur när man försöker utreda gängbrottslighet.”

Ovissheten om vad som kommer hända om man är den som kritiserar. Den snabba riskkalkylen som görs i huvudet om man ska säga något eller inte när någon säger eller gör något direkt olämpligt. Samtliga dessa scenarion vågar jag påstå slutar nästan alltid med att man varken gör eller säger något. Utåt och på gatan är det väldigt få saker vi inte vågar göra eller stå upp för, men hur rimmar det med att försöka förmå vittnen och målsägande att göra det vi själva ofta inte gör internt?

– ändå sitta kvar och bara darra –

All form av förändring börjar inifrån. Om vi inte ens kan erkänna våra egna brister och peka på oegentligheter borde vi inte heller peka på andras.

– svårt att vilja stanna – och vilja falla.

Ämnen i artikeln

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser
Mest läst