Att försvara en terrorist, att skydda en nazistdemonstration. Är det något att vara stolt över?

Advokaten Johan Eriksson är känd som terrordömde Rakhmat Akilovs försvarare. Men hans egentliga nisch är misstänkta poliser. Han har en enkel grundregel. Han försvarar alla som frågar efter hans hjälp. Allas likhet inför lagen. Ni får träffa honom här.

Ni som poliser får emellanåt höra att ni borde skämmas för att ni försvarar nazism när det ni egentligen försvarar är nazisters rätt att demonstrera, ordnat och säkert. Oavsett om ni avskyr ideologin. Grundregeln är enkel. Allas likhet inför lagen.

Att göra sig obekväm i demokratins namn. Jag tycker det står för något ärligt och trovärdigt. Att en del har svårt att förstå logiken i uppdragets dubbelhet av mörker och ljus är nog rätt mänskligt ändå. Och att röra upp känslor kan bli ett tillfälle att förklara och försöka etablera förståelse. Det som inte är okej är hoten. Hatet. Den bristande förståelsen för varför ni gör era jobb får inte gå så långt att ni vill sluta göra era jobb.

Jag tänker att journalistyrket har något gemensamt med er här. Också vi som journalister ska ge röst åt åsikter som går emot det vi själva ömmar för. Inte alltid så bekväma mjukisord ska få höras och bemötas, känslor och debatter ska få svalla. Vi får hat för det, men följer demokratins spelregler. Vi har alla våra olika roller i demokratins invecklade maskineri. För att det ska tuffa på krävs att vi har respekt också för varandras roller sinsemellan.

Min pappa brukar säga till mig att om ingen blir arg har jag inte gjort mitt jobb. Det ligger något i det. Det är inte lätt. Inte alltid roligt. Men viktigt. Och alternativen är få. Om inte vi försvarar det vi försvarar, kommer de som hatar oss definitivt inte göra det.

Är det något att vara stolt över? Ja, det är det.