– Jag är ju medveten om att en del påstår att myndigheten är kunskapsfientlig. Jag upplever snarare en stor nyfikenhet. Men av naturliga skäl har man inte riktigt verktygen fullt ut.
Så säger Per Sundström som jobbar med forskningssamordning på rikspolischefens kansli, enheten för strategisk analys och omvärld.
Det är en nyinrättad tjänst. En forskningsdirektör har också anställts, men vid Polistidningens förfrågan är hon ännu inte redo för en intervju, enligt Polisens mediecenter.
Per Sundström berättar att arbete pågår med att göra en samlad implementering av forskningsfrågorna i Polismyndigheten. Någon sådan har inte funnits förut och Per Sundströms bild är att det ser väldigt olika ut med kollen på forskning beroende på var i myndigheten man tittar.
– Jag tycker att man ska ha stor respekt för att det är en operativ verksamhet. Då måste man rigga en forskning som stödjer det, säger han.
Tidigare har det varit upp till olika chefer att koppla in forskning och det har funnits en osäkerhet kring vad man får göra. Bilden bekräftas av flera forskare som Polistidningen har pratat med. Men med en ny skrivning i det senaste regleringsbrevet framgår tydligt att Polismyndigheten får beställa forskning. Inte bara om forensiska metoder, vilket tidigare varit fallet.
– Det här är bland annat mitt uppdrag, att försöka få på plats hur det ska ske, säger Per Sundström.
Dessutom ger en ny satsning i forskningspropositionen om 125 miljoner på fyra år ekonomiska möjligheter och pengar att söka kring polisens frågor och brottslighet. Att poliser sedan något år tillbaka dessutom får möjligheten att tillgodoräkna sig polisutbildningen för att kunna gå vidare i akademiska studier borde också bidra till en ljus framtid för att forska i det polisnära.
Ola Kronkvist är prefekt på polisutbildningen vid Linnéuniversitetet i Växjö. Han tycker att utvecklingen är väldigt bra och att det har gått fort. På frågan om han tycker att Polismyndigheten är en lärande organisation svarar han både och.
– I stora delar ja. Min egen forskning rör förhörsteknik och där har man varit fantastiskt duktiga på att ta till sig. På andra områden, till exempel organisationsteori, har de kanske haft lite svårare att ta till sig, säger han.
Någon som är betydligt mer skeptisk inför Polismyndighetens relation till vetenskapen är polisen och forskaren Stefan Holgersson. Han är själv polis och har sedan han disputerade 2005, med avhandlingen ”Yrke: Polis”, publicerat flera rapporter varje år. Om allt från chefsrekryteringar till gängvåld och skjutningar. Lite väl många rapporter anser vissa av hans kollegor. Och hans närhet till fältet, där även han själv kan ingå som forskningsobjekt har ifrågasatts. Under Polistidningens rundringning bland olika forskare beskrivs han både som en frisk fläkt och ett absolut unikum. Men också som polisforskningens Janne Josefsson eller till och med Aleksej Navalnyj, som ständigt söker konflikt, en beskrivning han själv motsätter sig.
– Men om det handlar om att publicera det jag kommer fram till oavsett hur det landar hos ledningen så stämmer det väl.
I en rapport från 2018, ”Ursäkta, vi är faktiskt POLISEN och vi står över lagen!”, lyfter han att det för många höga chefer är viktigare att bygga myndighetens varumärke än att bygga en fungerande myndighetsstruktur. Detta står han ännu fast vid och hävdar att det troligtvis utgör ett hinder även för forskningen.
– Polismyndighetens förhållningssätt gynnar en sorts korruption. Min erfarenhet är att forskare som kommer med kritik inte är välkomna att forska mer inom polisen. Då spelar inte storstilade planer om att implementera forskning från centralt håll så stor roll, säger han.
– Visst är det bra om forskningen kan utveckla verksamheten, men så länge det är på det här viset kommer man aldrig åt strukturella saker som behöver förbättras.
Stefan Holgersson säger att han för sin egen forskning intervjuat forskare som efter att ha yttrat sig kritiskt om myndigheten har fått problem med tillgång till Polisens data och liknande.
Han hänvisar också till att man för över tio år sedan gjorde ett försök, på regeringens direktiv, med en oberoende utvärderingsfunktion på Rikspolisstyrelsen. Tre kvalificerade forskare anställdes och ett råd med tre professorer tillsattes som skulle fungera som garanter för kvaliteten på forskningen. Funktionen skulle också samordna forskning centralt.
Stefan Holgerssons nära forskningskollega, professor Johannes Knutsson, ledde funktionen fram till 2011. Då tog han, tillsammans med Holgersson, fram rapporten ”Vad gör egentligen polisen?” som myndigheten inte ville publicera. I stället publicerades den i Norge där Johannes Knutsson numer är professor emeritus och även Stefan Holgersson har en professur.
– Sedan dess har jag varit i opposition mot myndigheten och dess ledning. Jag anser att polisledningens hållning till forskning präglas av självtillräcklighet, inkompetens och kunskapsförakt, säger Johannes Knutsson.
Mycket av hans indignation handlar just om hur Polismyndigheten har hanterat den kritik Stefan Holgersson, och i viss mån han själv, framfört i sin forskning. Inte sällan har man så småningom använt sig av den, menar han. Men utan att ge Stefan Holgersson kredd.
– Jag vet inte hur många miljoner han har tjänat åt den svenska staten. Hur belönar man honom? Sätter honom i en radiobil.
Han syftar på att Stefan Holgersson på den deltidstjänst han fortfarande har i myndigheten på senare år placerats långt ut i linjen. Själv säger Stefan Holgersson att han trivs med att jobba där och att det dessutom stärker hans närhet till empirin.
Erik Angner är inte polisforskare, men professor i praktisk filosofi och disputerad inom vetenskapsfilosofi. Han har forskat kring det som kallas bias – det vill säga olika anledningar till att man frångår den rationalitetsnorm som råder inom forskningen.
Hur nära kan man vara sitt ämne och fortfarande göra bra forskning?
– Det är en bra fråga, men finns inga tydliga svar på det. Visst kan man påverkas av att man vill att en viss hypotes är sann. Men det finns inga speciella regler för forskare i det här sammanhanget. Och det är ju inget konstigt. Det är helt normalt och naturligt. Det som spelar roll är hur man resonerar. Det är ganska knivigt.
Enligt Erik Angner finns det forskning som visar att man ofta är ganska omedveten om vad man påverkas av. Både om forskare glidit ifrån det rationella av personliga orsaker eller om de påverkas av den som har beställt forskningen.
Därför spelar forskarsamhället enligt honom en viktig roll för att hålla ordning på detta.
– Peer review, det vill säga anonym expertgranskning är det sista steget. Då ska du som författare till en rapport inte ha någon kontroll. Det här systemet fungerar inte perfekt, men alla bra forskningstidskrifter jobbar med anonym peer review. Och för att din forskning ska nå anseende ska du helst bli publicerad i en sådan.
– Svensk forskning håller hög kvalitet internationellt. Där måste man ju skilja på konflikter som förekommer och ska förekomma, det kan ju vara helt normalt.
Någon som vid ett par tillfällen har hamnat på forskningsmässig kollisionskurs med Stefan Holgersson är kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki. Han har uttalat sig minst sagt oimponerat om en uppmärksammad och ifrågasatt studie Stefan Holgersson gjort om Brå. Och Stefan Holgersson har i sin tur tidigare anmält ett forskningsprojekt i vilket Jerzy Sarnecki medverkat, för oredlighet vid forskning. En anmälan som avvisades av Etikprövningsmyndigheten.
Jerzy Sarnecki påpekar att han själv egentligen inte har forskat så mycket om Polisen. Men han har skrivit två rapporter om Polisens effektivitet på uppdrag av Finansdepartementet ESO (Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi) och undervisat på polisutbildningen. Han menar att det finns alldeles för lite bra polisforskning i Sverige.
– Ett mycket starkt skäl är konstruktionen på den svenska polisutbildningen som inte leder till en högskoleexamen. Forskarna kommer ofta från ett helt annat håll. De poliser som blivit forskare har snarare blivit det trots Polismyndigheten än tack vare. De ska ha en stor eloge och har lyckats tack vare tur och stor envishet.
Jerzy Sarnecki uppfattar att det finns en rädsla för akademisering bland poliserna. En rädsla han tror grundar sig i erfarenheter av onyanserad kritik från vissa forskare. Men i dag anser han att rädslan är obefogad och gör jämförelsen med sjuksköterskorna som får en akademisk utbildning, men trots detta gör ett i allra högsta grad praktiskt arbete. Även polisens praktiska arbete behöver i större utsträckning bygga på vetenskaplig grund, menar han. Bland majoriteten av polisstudenter har han inte upplevt att forskningen har rönt ett särskilt stort intresse.
– Men däremot efter några år i yrket. Jag har undervisat sådana grupper och där är intresset enormt.
Jerzy Sarnecki delar Stefan Holgerssons bild av att Polismyndigheten har lång väg att gå för att bli den lärande organisation den borde vara, men tycker att han har sett en positiv utveckling.
– Det finns mycket ritualer och slentrian och en gigantisk it-skuld. Det går fruktansvärt långsamt. Jag är kritisk men kan också se förbättringar.
– Sen är hans kritik väldigt mycket att Polisen upprätthåller en fasad och låtsas vara bättre än de är, men vilken myndighet gör inte det? Att skapa förtroende för rättssystemet är en av Polisens uppgifter. Det är väldigt svårt för Polisen att gå ut och säga att de är usla, säger han och skrattar.
Ett drygt tiotal poliser i Sverige har i nuläget doktorerat. En av dem, förutom Stefan Holgersson, är Amir Rostami. Han forskar främst om våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet. Amir Rostami tycker att det finns en hel del bra polisforskning i Sverige. Han anser att den med fördel kan komma från annat håll än det polisiära. Visserligen, menar han, har poliserna ett perspektiv och erfarenheter som är svåra att få utan polisbakgrund.
– Även om det är en styrka tycker jag inte att det är en nödvändig förutsättning.
Amir Rostami vill heller inte tala om Polismyndigheten som en enhet i sitt förhållande till forskningen.
– Polismyndigheten är en gigantisk myndighet.
Han tror inte på att det skulle finnas ett systematiskt ointresse för forskning.
– Visst att det förekommer, i synnerhet om forskningen är kritiskt orienterad. Jag tror dock att den stora utmaningen ligger i att omsätta forskning till praktik och hur Polisen identifierar sitt forskningsbehov och omhändertar forskningsresultat.
Han påpekar att forskare redan samarbetar med Polisen och nämner att chefer har satsat på såväl finansiering av doktorander som metodutveckling med hjälp av vetenskap.
– Vi forskare får kanske också vara kritiska kring vad vi har varit intresserade av.
Däremot tror Amir Rostami på en akademisering av polisutbildningen och hänvisar även han till sjuksköterskorna.
– Det är ingen motsättning med det praktiska. Då skulle våra sjuksköterskor vara dåligt rustade.
Mehdi Ghazinour är professor vid Umeå universitet, vid enheten för polisutbildning. Han menar att Polismyndigheten för 15–20 år sedan ägnade sig åt att sopa kritisk forskning under mattan. Men att han numer upplever Polisen som progressiv jämfört med andra myndigheter han haft att göra med.
– Jag tror att det delvis beror på just att de inte har den forskningsmässiga historien. Men jag har också lärt mig att de vill vara inblandade i frågeställningen.
Han menar att det kan vara svårt att få genomslag för idéer och uppslag som inte Polismyndigheten själv anser sig kunna ha användning av i professionen och praktiken.
– Däremot behöver de strukturera upp forskningen. Det är bra att de har tagit första steget, säger han.
Per Sundström delar bilden att Polismyndigheten traditionellt är väldigt praktisk och operativ. Men han menar att rikspolischef Anders Thornberg visar att han tycker det långsiktiga perspektivet är viktigt.
Om det kommer att finnas intresse hos Polismyndigheten att vända det vetenskapliga ögat inåt och se på till exempel den egna organisationen vill inte Per Sundström säga säkert än.
– Just nu tycker jag det skulle kunna vara ett intressant forskningsfokus, säger han.
Skynda långsamt, tror Per Sundström är rätta strategin för implementeringen av forskning i Polismyndigheten.
– Kanske går det inte att trycka in en forskningskomponent i precis allting. Vi behöver titta på polisens behov, vad skulle vi behöva veta och vilken forskning behöver vi? Vad är det som gör att någonting funkar eller inte funkar? Vi behöver också titta på hur vi bäst bistår forskarna och hur vi själva som myndighet kan delta.
Han menar att det kan handla om andra saker än att finansiera forskning, som att bidra med data och access till verksamheten.
– Sen kommer vi behöva fundera på hur vi systematiskt hanterar detta i myndigheten. Vi startar inte från noll, men nationellt startar vi på sätt och vis med ett blankt blad.
Varför tycker du att poliser ute i verksamheten ska bry sig om forskning. Om de nu ska det?
– Poliser ska absolut bry sig om forskning utifrån att myndigheten ständigt behöver utvecklas. Och för att förstå sitt jobb bättre. Däremot ska inte alla behöva läsa forskningsrapporter utan forskningsresultat och forskare behöver göras mer tillgängliga för verksamheten.
