– Det är inte kul alla dagar att vara panschis, säger Claes Nilsson.
På sommaren har han mycket att sysselsätta sig med. Utomhusfix med huset från 30-talet, den stora trädgården, Åre några veckor. Men sen är det inte så roligt. Lite ensamt var det också, eftersom frun jobbade. Så när han hörde talas om att region Stockholm ville återanställa pensionerade utredare för att få ner balanserna hos grova brott ringde han gruppchefen, och blev välkomnad.
– Grova brott lockar en gammal utredare. Och framför allt samvaron, den sociala delen med kollegorna. Den saknar man när man är hemma, den är viktig faktiskt.
Pensionärsrekryteringen började våren 2019 för att avlasta polisområdena Stockholm nord och syd. I dagsläget är de 16 återvändare. Alla expoliser, nu civilt timanställda. De jobbar i snitt tre dagar i veckan. De flesta är grova brott-utredare i grunden. Nu utreder de främst mordförsök, grov misshandel, grova vapenbrott, grova våldtäkter, grov utpressning och grova narkotikabrott.
Silvervargarna kallar de sig. Från början hade de tänkt sig Silverrävarna. Räv som i vad unga, nya poliser kallas. Silver som i de gamla gorillahannarnas silverfärgade ryggar. De slog ihop att de var nya och samtidigt gamla. En dag sa en kollega fel och undrade hur det gick för Silvervargarna. Efter den dagen ville de inte heta något annat.
Claes, eller CG, han heter egentligen Claes-Göran, är äldst av Silvervargarna. Han är snart 75 år. Under vår promenadintervju i Södertälje passerar vi ett område barmark redo för nya hus, och han berättar att det var här han gjorde en av de första utryckningarna. Då låg en brädgård här och den brann. Under promenaden möter vi en gammal kollega från spaningsroteln. Han är också pensionär, ute och går med sin fru.
Claes började polisskolan efter lumpen, av ingen annan anledning än att en kompis frågade om han ville hänga på. Klar blev han 1967, lagom till högertrafikomläggningen. De två första åren var han i Stockholm och det blev mycket ambassadbevakning.
– Yttre bevakning. Frös gjorde man. Att man inte slutade då. Det var förödande när man var ivrig att komma ut och jobba.
Sen blev det Södertälje, radiobil, yttre befäl och vakthavande befäl i runt 15 år. När han i 40-årsåldern tittade sig själv i spegeln efter ett nattpass frågade han sig vad han höll på med och sökte sig till jobb dagtid. Han blev chef för spaningsroteln, senare span– och narkotikaroteln. Hans hälsa sa stort tack. Efter en fortsättning som krimchef i Södertälje ville han avsluta karriären i det operativa.
– De två sista åren gick jag in och var utredare på knarket i Södertälje.
2011 blev han pensionär, var hemma ett år, gick tillbaka som civil utredare ett år, sen pensionär igen, sen tillbaka som silvervarg våren 2019.
Ett ärende som silvervarg ömmar han speciellt för. En tjej hade följt med en kille till hotellet, där hon säger att hon blev våldtagen och strypt nära döden.
– Där lyckades jag rota rätt på en gärningsman. Tysk medborgare. Han blev frikänd, men intressant i det sammanhanget var att domaren i tingsrätten ville döma till fem år.
– Det är ett sådant där ärende man kanske känner lite extra för.
Varför?
– Fulheten i det han gjorde. Och att hon var stark som människa. Väldigt trovärdig. Hon backade inte undan, det är inte helt lätt för unga tjejer att bli nagelfarna i tingsrätten.
Claes vet inte om domen överklagades.
Claes fru jobbade som lärare fram till pandemin. Till hon var nästan 77 år. För Claes har tillvaron förändrats på så sätt att han inte längre åker in till jobbet. Gästrummet har blivit hemmakontor, där han utreder miljöbrott. De är mer distansjobbarvänliga än de grova. Det kan handla om att någon hällt spillolja i vattendrag eller butiker som säljer produkter som strider mot kemikaliereglerna. Utredningarna leder ofta till företagsbotar. Tanken är att han ska tillbaka till rummet han har i polishuset på Kungsholmen.
Claes Nilsson
Ålder: 75 år i juni.
Bor: Södertälje.
Familj: Frun Gunnel, gifta sedan 1965. Två barn, två barnbarn.
Lön: Timlön (vill inte säga vad den ligger på).
När du inte jobbar: ”Huset är från 30-talet och gamla kåkar tarvar en del jobb. Tycker om att renovera, måla och tapetsera. Det enda jag inte gör själv är att fixa elen. Jag brukar också hjälpa sönerna med olika grejer. Snickrar, målar, pular.”
Ett ärende han minns från den gamla tiden är när han fick en man dömd till livstid för mord. Det var en rånare, som mördat en annan rånare, som hade börjat prata om rånet de gjort. Han älskar den där yes-känslan när man lyckas i sin profession. Kvittot på att man gjort rätt.
– Det ultimata är att komma så långt att de inte orkar ljuga. Man ska inte bli kompis, men komma dem så nära. Det är ett intressant spel.
Den livstidsdömde är ute och Claes stöter på honom emellanåt på hockey. Det är trevliga möten. Han tycker att den ”gamla generationen rövare och banditer” kan uppföra sig. En annan kriminell blev han övervakare för. Den kriminella sadlade om till socionom, husägare och pappa.
Silvervargarnas gruppchef heter Lars Bröms. Han säger att gruppens fortlevnad hänger på ekonomi och på hur det går med att locka nya till
polisyrket. Han hoppas på att få anställa fler. Det finns ingen uttalad rekryteringsprocess utan intresserade pensionärer hör av sig självmant. Lars har en kölista på kollegor som vill börja. Han har fått tacka nej till en. Han var 80 år utan datorvana. Det är trots allt ingen purung arbetsgrupp. Hur tar man ansvar för det? frågar jag Lars som säger att han är uppmärksam på om de behöver stöttning, exempelvis vid stora beslagsärenden.
Silvervargarna i siffror
Gruppen består av:
1 gruppchef,
1 FU-ledare,
4 ordinarie grova brott-utredare från regionala utredningsenheten,
16 timanställda pensionärer.
Sedan start våren 2019 har de redovisat 61 ärenden till åklagare,
98 ärenden nedlagda eller överlämnade till annan enhet,
67 ärenden pågående.
Det har utdömts 61 år och 7 månader fängelse,
1 dömd till sluten psykvård.
Siffror från 210301.
Man undrar ju ändå, du är nästan 75, orkar du köra på med grova brott? frågar jag Claes på vår promenad.
– Det är ingen större fara med gubben. Antingen säger chefen att jag snurrar till det, eller så känner jag själv att nu är det bra. Min arbetstid bestämmer jag själv. Att vara anställd på timme är ömsesidigt. De kan inte beordra mig, jag kan inte kräva något.
Fredagar försöker han hålla fria från jobb. Då har det blivit tradition att han och frun åker till yngsta barnbarnet som pluggar gymnasiet på pandemi-distans. Där lämnar de mat. Och kanelbullar.
