Johan Eriksson är några minuter sen när han kommer in genom dörren till sin advokatbyrå i Stockholm. Han har suttit med vid ett förhör med en misstänkt polis under morgonen, och det drog ut på tiden. Polistidningens reporter är redan på plats och har fördrivit tiden med att titta på fotografier av byråns elegant klädda medarbetare som hänger på väggen i receptionen.
Johan Eriksson är inriktad på brottmål och kanske mest känd som terrordömde Rakhmat Akilovs försvarare. Men en av hans verkliga specialiteter är faktiskt att försvara poliser.
– Jag räknade på det och har kommit fram till att jag har hållit på med polismål i 28 år, säger han och visar in på sitt rum.
Han har hunnit lära sig mycket om polisyrket under den tiden, framför allt om jobbet i yttre tjänst, för det är poliserna på gatan han oftast försvarar. De som hamnar i hastigt uppblossande situationer och tvingas ta snabba beslut om att använda våld.
– Det är ett extremt svårt jobb som dessutom har blivit tuffare med åren. När jag började fanns det poliser som knappt hade tagit vapnet ur hölstret under hela sin karriär. Det var bara något som dinglade där på höften.
Samtidigt som han själv har blivit äldre, upplever han att poliserna som han försvarar bara blir yngre.
– Jag har ett mål nu, jag ska inte säga var, men den jag biträder har kanske tre år i yttre tjänst, och är den i hela området som har jobbat längst. Poliser var väl lika unga förr när de började, men jag tror att de blandades mer med äldre kollegor.
Johan Erikssons karriär som polisförsvarare fick en flygande start 1993, när han tog sig an en polis som hade hamnat i fängelse för grov misshandel efter att ha skjutit en person i tjänsten. Offret var en helt vanlig målare, men polisen hade misstagit honom för en efterlyst och farlig person och sköt när han inte lydde order om att visa händerna.
– Saken var den att den här målaren var kopiöst lik den efterlysta personen, så i resningsärendet blev polisen friad på putativt nödvärn, alltså att han hade uppfattat situationen som att han var i fara och behövde försvara sig.
Den friande domen blev väldigt uppmärksammad och efter det blev Johan Eriksson en advokat som misstänkta poliser frågade efter. Den här specialiteten är inte alltid så populär bland hans andra klienter: ”Försvara snutar. Nej, det får du sluta med”, tycker de. Men hans enkla princip är att han försvarar alla som söker hans hjälp.
– Jag fick ta emot mycket hat när jag försvarade Akilov, men får också utstå en del spä för att jag försvarar poliser. ”Terroradvokat” ena dagen, ”snutälskare” nästa.
Utredningar i polismål håller hög kvalitet, enligt Johan Eriksson. Det är tydligt att de får mycket resurser.
– Om du tänker dig en trafikolycka med en polis som krockar med någon i tjänsten, då har du två utredare som har varit ute på plats, filmat med video, tagit bilder, mätt och fixat. Hade det varit en vanlig bilolycka så hade du haft en trafikmålsrapport som någon har fyllt i på nattkvisten, med några bilar ritade hit och dit.
Han tycker att det är rimligt att misstankar mot poliser utreds i botten.
– Det handlar om att upprätthålla respekten för någon som har rätt att gå runt med batong och tjänstevapen och ägna sig åt myndighetsutövning.
Han är också övertygad om att ribban för att gå till åtal mot en polis är lägre.
– I polismål blir mina klienter frikända i en utsträckning som inte går att jämföra med mina andra mål. Inte ens 50 procent blir fällda. Och då brukar man tala om att åklagare ska vinna omkring 80–90 procent
av sina mål.
Här ska inflikas att Särskilda åklagarkammaren bestämt förnekar att man använder en annan måttstock vid misstankar mot poliser. Där hävdar man att den låga andelen fällande domar snarare handlar om att domstolarna ställer högre beviskrav när poliser står åtalade.
Johan Eriksson
Gör: Försvarsadvokat, lärare i straffprocessrätt
och författare.
Aktuell: Kom förra året ut med novellsamlingen I rättvisans tjänst: Berättelser från mitt liv som advokat. En av novellerna handlar om en polis och nu skriver han på en roman där en kvinnlig polis har en framträdande roll.
Ålder: 57 år.
Bor: Kungsholmen.
Familj: Fru och två barn.
Årslön: 1 miljon.
Advokat sedan: 1994.
Kända fall: Försvarade Rakhmat Akilov efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Var målsägarbiträde åt polisen Ted Eriksson som utsattes för en knivattack.
Johan Eriksson har också märkt att uppdraget att utreda kollegor har ökat i status inom Polisen, visserligen från en låg nivå.
– När jag började med polismål var det ju liksom skit att jobba på internutredningar som det hette då. Kan du inte hitta något bättre liksom? Nu har man riktigt skickliga utredare som jag inbillar mig aldrig skulle ha tagit jobbet på den tiden.
Kanske hänger det ihop med att kårandan har mattats av, funderar han.
– I dag har jag ju mål där poliser vittnar mot varandra. Det var väldigt ovanligt förr.
En gång i tiden hade den svenska försvarsadvokaten en ganska passiv roll i brottmålsprocessen, enligt Johan Eriksson. Man nöjde sig med att gå igenom utredningen och kritisera de svagheter som gick att läsa sig till. Numera gör försvarsadvokater egna utredningar och anlitar frilansande rättsläkare och kriminaltekniker för att ifrågasätta de utlåtanden som finns i utredningen.
– I Sverige har vi en stark tro på att staten är god, så om staten har en expert som säger något så är det så. Och det vet ju både du och jag, att så är det inte alltid.
Däremot anlitar han inte gamla poliser för att hålla förhör med vittnen och göra den typen av utredningsjobb. Det sköter han själv, genom att försöka tänka som en polis.
– Hur skulle jag ha gjort om jag kom till den här brottsplatsen? Var hade jag satt avspärrningar? Vilka spår hade jag försökt säkra? Hur hade jag styrt radiobilarna för att fånga en misstänkt på flykt?
Den sortens frågor vägleder honom i utredandet.
Vad händer om du ramlar över bevis som talar emot din klient?
– Då stannar de hos mig. I advokatrollen finns inget objektivt. Jag söker inte sanningen, vilket vissa har svårt att förstå. Jag söker sådant som talar för min klient.
Gränsen går vid att ljuga i rätten.
– Jag får inte driva en linje som jag har kontrollerat och vet inte är sann. Men jag får låta tvivlet finnas, och behöver inte föra bevisning mot min egen sak.
När den krypterade tjänsten Encrochat knäcktes av fransk polis förra året avslöjades mängder av kommunikation mellan kriminella. Där fanns också meddelanden som man misstänker har skickats mellan två svenska advokater och ett kriminellt nätverk. Advokaterna har senare anmälts för att ha läckt hemlig information och gett råd om hur nätverket ska komma undan med narkotikahandel.
– Det vore ju konstigt om jag som försvarsadvokat sa att de är svin och skyldiga, för det vet jag inte. Men jag kan säga så här, misstankarna är extremt allvarliga, så allvarliga att de i förlängningen kan skada förtroendet för hela kåren.
Och utan det förtroendet riskerar advokater att förlora ett av sina viktigaste privilegier, enligt Johan Eriksson: rätten att prata med sina klienter i enrum.
– Som försvarare kan jag gå rakt in på ett häkte för att prata med en misstänkt utan att någon annan hör, och har enorma möjligheter att förstöra utredningen i ett tidigt skede. Jag kan ta emot papper som jag stoppar ner i en väska och lämnar till någon annan. Jag kan kontakta vittnen och få bort narkotika. Ringa och säga: ”För i helvete släng grejerna.”
Jag läste ett inlägg från en ung advokat som menar att det är svårt att få uppdrag om man inte är beredd att tänja på gränserna. Vad tänker du om det?
– Det är ju inte klokt om det blir en konkurrensfördel att tumma på etiken för den som vill ta sig in i branschen. Men jag tror inte att det är något utbrett, utan det här är ett problem som finns kring en liten grupp gängkriminella. Det sitter en massa människor frihetsberövade som inte kommer med några sådana önskemål alls.
